Idag och igår med för den delen, och lite i lördags, var så himla tunga för mig. Det har vandrats många timmar ensam, om en säger. Jag har varit lite som ett jagat djur som försökt fånga dagarna och vara ute i solen och göra härliga saker, men allt som oftast funnit mig lite för trött och lite för ensam med lite för ont i ryggen, vandrandes med en för tillfället sovande ivan i vagnen och tänkt att exakt just nu, nu när vintern slår om till vår, skulle jag göra vad som helst för att ha min sambo åter hos oss. Jag tänkte på det när jag gick i årstaviken igår, behövde slå ihjäl tre timmar innan en visning av en lägenhet jag till slut inte orkade gå på, att jag minns exakt på pricken hur det kändes att gå och liksom hålla om min kille. Jag mindes känslan av hans midja, helt specifikt, vid en promenad i årstaviken. Och jag tittade på alla par omkring mig och grät bakom mina solglasögon.

Vilken jäkla härlig dag det var igår. Tycker o-unik person som njöt i varma grader och sol. Kände en stark förnimmelse av att våren ändå kommer, och att det kommer bli så himla härligt nu när Ivan mer och mer lär sig gå och blir stadigare på fötterna för varje dag som går. Det kändes som en helt annan stimulans för honom igår i parkerna vi var i. Han struttade lite hit, lite dit, klättrade lite, ramlade lite, började om igen.

På tal om att det kommer en vår, så är just de orden, “det kommer en vår”, ord som följt med mig genom den här hemska vintern och allt som hände i höstas. En vacker dag ska jag åter läsa alla hundratals varma, fina och förkrossade hälsningar jag tog emot dagarna efter att min sambo gick bort. Det öste in en flodvåg av sms, mail, blommor, kort och brev, och jag gick som i en dimme och besvarade ungefär alla med ett enkelt hjärta. Hade liksom inga ord, insåg redan då att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle följa och hur det var med mig. Bland alla de där hundratals hälsningarna så är det vissa som liksom stack ut och stannade kvar, och jag vet inte exakt varför. En av dem kom från en syster till en kille jag var ihop med för över tio år sedan. Vi har inte haft någon kontakt under årens gång mer än att gratulera varandra på födelsedagarna på Facebook, ungefär. Men hon skrev det där, det kom ett mail med en bifogad pdf-fil med en bok, och så skrev hon några rader och bland dessa fanns orden “det kommer en vår”. Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det. Jag tror att jag hakade upp mig på orden för att de var trösterika och jag ville att de skulle vara sanna. Först kommer det komma ett mörker som är mörkare än något mörker jag någonsin befunnit mig i, men sen kommer det komma en vår. Åh Elin, det var så fint. Och nu verkar den ju komma så smått, våren.

En annan hälsning som hängt kvar är en från en person jag jobbade med för länge sedan, också detta närmare tio år sedan. Hon skrev så långt och så fina ord och jag har läst dem några gånger igen sedan det hände. Det finns en handfull människor vars hälsningar jag aldrig kommer glömma tror jag, trots att de dök upp i ett hav av andra hälsningar och jag var helt avtrubbad av sorg och svärta när de kom. En dag ska jag läsa igenom dem allihopa igen, för att minnas hur mycket kärlek och omsorg som ryms i min värld, men det blir inte idag. Det får dröja lite till.

Nu ska jag ägna mig lite mer åt våren, den som kommer ni vet? Ivan vaknade 05.30 imorse förresten. Så himla tidigt, det hade jag inte godkänt men vad brydde sig han om det.

Jag är med i en grupp på Facebook där kriterierna för att få vara med är att en är ensamstående förälder till ett barn under 18 år till vilken den andre föräldern gått bort, alltså dött, alltså avlidit. Det vill säga, en grupp för relativt unga änkemän och änkor, if you will. Ganska mycket av det som skrivs i den gruppen handlar om människor som är förkrossade och liksom behöver få kräkas ut sin saknad och sorg till en grupp andra människor som förstår. Det är fint och sorgligt att läsa. Det finns så många som jag, som har det värre än jag, som kanske har flera barn, ett mindre nätverk, eller inte lyckas komma över den där första tröskeln av förlamande sorg på länge länge, ibland flera år. Ibland handlar trådarna om saker som har med samhället att göra, som idag. Då frågade en tjej vilken hjälp av kommunen vi andra i gruppen eventuellt fått i samband med vår partners bortgång. Först orkade jag inte läsa tråden, det var många svar, men på bussen till stan hade jag inget att göra och började läsa.

Och, detta är så skrämmande, i princip ALLA var överens om att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. De kan, som jag, ha hittat sin partner död i sängen, eller de kan ha fått ett besked om att deras partner begått självmord. De kan ha fått ett samtal som berättade att deras partner dött i samband med en olycka på arbetsplatsen, eller ett överfall. En del har förstås fått förbereda sig genom en längre eller kortare tids sjukdom, men många inte. Och det verkar som att vårt samhälle är lite SÅDÄR bra förberett på den typen av krishantering. I den här tråden vittnar människor från norr till söder, med olika livserfarenhter i bagaget, om hur de enbart fått hjälp från samhället om de varit starka och orkat söka den själva. Eller haft en vän eller närstående som sökt den åt dem.

Så jag började tänka på hur det var för mig. Såklart. Såhär var det:

Efter att jag hittat min sambo död i sängen kom det först två ambulansmän och konstaterade att jag hade rätt, det vill säga att han var död. De väntade med mig i vårt hus (jag vägrade först gå in i lägenheten, satt i porten med Ivan) tills det kom ett antal poliser, jag tror de var tre. Jag fick berättat för mig att det alltid tillkallas polis när unga människor går bort utan “naturlig” orsak. Poliserna kom, ambulansmännen avvek. Min sambos familj kom. Min styvmamma kom. Tid förflöt. Vi väntade tydligen på en doktor som skulle undersöka min sambos kropp. När doktorn kommit, tittat på honom och vi alla fått gå in och ta våra avsked fick vi ställa några frågor. Jag frågade om jag hade kunnat rädda honom om jag sovit bredvid (svar nej). Jag frågade vad som hänt (svar det vet vi inte men ibland händer det att hjärtan slutar slå, svar kommer efter tester och obduktion osv). Mer kom jag just inte på att fråga.

Sedan gick läkaren. Och poliserna väntade in bilen som skulle hämta min sambos kropp och ta den till rättsmedicinska medan vi andra åkte till min sambos brors hus och samlades där i stället. Efter detta har jag inte tagit emot ett enda samtal som frågat hur det är med mig, om jag behöver hjälp, om jag behöver någon att prata med, om jag behöver en läkartid, vill träffa en kurator, inget alls. Jag har inte tänkt så mycket på det, och troligen av anledningen att jag haft ett sådant fantastiskt nätverk som redan från dag ett omslöt mig med så mycket kärlek och kraft att jag verkligen verkligen enbart fick fokusera på att andas och finnas till för Ivan.

Men det slog mig idag, tänk om jag inte haft det. Hur skulle jag ens veta hur jag skulle gjort? Ringt min vårdcentral förmodligen. För att få en sjukskrivning. Eller hade jag fattat att det var lämpligt? Och om jag då träffat den där första läkaren jag träffade, han som sjukskrev mig i två veckor och sade att sorg inte är en sjukdom, hur hade jag gått vidare då? Hade jag ens gjort det? Om mina vänner inte ringt min barnpsykolog-person och fixat en akuttid, hade jag haft någon professionell att prata med? Nej det hade jag inte. Då hade det varit mycket möjligt att jag hade suttit här idag, på ett HELT annat ställe än jag ändå anser mig befinna mig nu.

Det hade inte slagit mig förrän nu att samhället kanske, jag vet inte, borde ha ett SKYDDSNÄT för människor som trillar ned i akut kris i samband med att deras partners dör ifrån dem i ung ålder? En uppföljning efter att poliserna gått hem. Ett erbjudande om att få prata med någon. Träffa någon. Prata med en läkare om vad som hänt. Eller en kurator. En himla stencil kan de väl trycka upp med telefonnummer och information om sorg och kris?

Det tycker jag.

Åh, nu kommer alltså drömmarna. Undrade lite varför jag aldrig drömde om honom för ett tag sedan. Men det gör jag alltså nu, sedan någon vecka tillbaka. Drömmar som gärna handlar om att han lever och inte alls dog den där natten, men att han är sjuk och ska dö vilken sekund som helst igen. Alltså, han kan prata med mig, och plötsligt ta sig lite för hjärtat, och så vet jag att nu, nu ska han dö och nu ska allt börja om igen. Och jag måste vara med när det händer. Inatt dog han två gånger i mina drömmar, en av dem när han satt och åt frukost och så bara plötsligt låg han med överkroppen över bordet. Det är så hemskt. Inatt drömde jag också att Ivan skulle dö, att det inte fanns något att göra och att jag måste vara med när det hände. Varje gång han pep eller jämrade sig undrade jag om det är nu det händer. Sån massiv ångest alltså. Usch.

Men sedan vaknade vi och Ivan bjöd på sovmorgon till sju och det finns typ INGET jag tycker är lyxigare dessa dagar. Nu äter vi frukost. Eller Ivan äter inte så bra om jag ska vara ärlig. Han får fortfarande 2-3 flaskor ersättning om dagen och han ÄLSKAR DEM. Så till den milda grad att han ibland gråter när de tar slut. Undrar om det år dags att trappa ned? Han verkar mer koppla ihop hunger-flaska än hunger-mat. Men det år ju så härligt att han blir mätt? Och ersättning är ändå inte SÅ onyttigt. Väl?

Fyra månader idag. Livet liknar mer och mer ett liv, trots allt. Men jag saknar honom. Hans löpskor är fortfarande kvar i hallen. Hans jacka hänger kvar i garderoben för ytterkläder. När vi flyttar till mindre, jag och Ivan, finns en hel del grejer på vinden som jag måste ta tag i. Tur att det inte är prick nu.

Var hos min läkare idag. Min sjukskrivning går – på mitt eget initiativ – ut om några dagar.

Ikväll kom min kusin och hans treåring på tacomiddag och fredagshärj. Så mysigt med sällskap. Ivan älskar treåringar mest av alla åldersgrupper tror jag.

Ja men då var det avklarat. Det är slut med sorgterapin och vi var helt överens, jag och damen jag gått hos några månader nu. Varför? Jo men för att jag liksom vände mig dit i något slags panik typ “tänk om det trillar ett stort svart sorgmoln över mig snart, måste ha hjälp att hantera det, måste ha hjälp att HITTA IN I SORGEN”. Så tänkte jag när jag ringde, och så har veckor och månader gått. Och jag har insett att min sorg inte ser ut så, som ett stort svart moln. Min sorg pyser ut lite här och lite där.

Måste skriva detta så jag minns det när (typ om en timme) allt vänt och det känns övermäktigt igen:

Gud vad jag känner hopp! Om framtiden! Och det känns så jäkla fint att vakna med världens roligaste friska lilla bebis (barn?) som mår bra och gillar livet. Och det känns spännande att vi kommer flytta till något som blir bara vårt och som vi ska bygga ett skitbra liv i. Och det känns som att jag har en sådan oerhörd ynnest att ha mina vänner och mitt nätverk och min fina, fina familj. Och Ivans familj för den delen.

Jag tror allt kommer bli bra för oss.

En känsla / minnesanteckning värd att spara om någon, visst?

Det var ju ett tag sedan jag skrev om nattskräcken, Ivans alltså. Och det är såklart av den enkla anledningen att den varit ganska lugn på sistone. Vet inte exakt när det avtog, men tror det hade med amningsavslutet att göra. Eller ännu mer konkret: när vi slutade samsova. Det blev liksom lättare för honom att komma “igenom” attackerna när han låg ensam i sin säng och inte kastade sig än in i väggen, än mot mig. Jag tror jag har kommit på att det går över fortare, ibland jättefort verkligen, om jag INTE rör honom, lyfter upp honom, bär runt honom. Om jag bara ställer mig vid hans säng och viskar “schhh schhh schh schh” så tar han sig igenom det själv, ganska fort ändå. Mycket snabbare än när jag lyft upp och burit runt. Det var lite som vår psykolog sade: många barn som väcks under en attack återgår till en ny när de väl somnar igen. De blir liksom inte klara. Lite så har jag uppfattat det som att Ivan haft det, och när han fått rida ut attackerna ensam i sin säng men med mig och mitt hyssjande bredvid, har det gått ganska snabbt. Dessutom har de kommit väldigt sällan senaste månaden, kanske till och med två månaderna. Med undantag för de senaste kvällarna då han haft ganska rejäla utbrott ungefär en timme efter att han lagt sig.

Hur jag vet att det är nattskräck och inte en mardröm, eller att han har ont, är alltså att han inte är kontaktbar när han har nattskräck. Han vrålar förtvivlat rakt ut i rummet, men söker inte kontakt med mig. Ställer sig inte upp i sin säng, utan kastar sig mer runt. Ju mer jag är in his face eller lyfter och rör vid honom, desto värre blir det.

Nå. Det känns i alla fall som att nattskräcken är lite mer under kontroll och inte tar upp lika mycket av min oro eller tankeverksamhet längre. Det kommer anfall ibland fortfarande, absolut, men vi tar oss igenom dem mycket smidigare och det är VÄLDIGT sällan som de kommer mer än en gång per natt. Oftast kommer de inte alls.

Jag tror att det är när Ivan är sjuk och framförallt nattetid som jag kanaliserar en del av min ännu obearbetade sorg och oro och ren och skär himla ångest över det som hände i min familj för några månader sedan. Det är då jag har som allra svårast att övertala mig själv om att nej, det är ingen fara med Ivans ______ (enter valfri normal barngrej som till exempel hosta / förkylning / magsjuka eller nattskräck) och han kommer inte ryckas ifrån mig han också. Jag tror att de här stressade oroskänslorna jag får då, om nätterna, när jag inte sover så bra, beror på att jag blivit blåst av livets logik en gång ganska nyligen. Folk dör inte bara sådär hux flux från en dag till en annan, inte generellt, det argumentet funkar inte på mig just nu. Även om det är sant rent allmänt så stämmer det inte enligt min nuvarande logik och jag vill så himla gärna att det ska gå över med tiden.

Det är så jobbigt att inte kunna sova när ens barn har hosta och man på ett rationellt plan vet att det här är ingen fara. Det är som att någon tryckt på den där röda knappen i ens inre och att blinkar DANGER DANGER inuti och nattimmarna är jättemånga och jättelånga och inte förrän nästa morgon kommer lugnet och logiken att återvända igen.

Jag tror att jag kanske måste acceptera att det är såhär det kommer vara för mig en stund nu. Acceptera att jag har dålig motståndskraft mot oro och att det förmodligen inte är något konstigt med det, jag har gått igenom något stort som måste bearbetas och det sker inte över natten. Eller PÅ natten, tydligen.

Ja, det var mina fem cent om detta, det. Så himla trött idag. Puh.