Ja men då var det avklarat. Det är slut med sorgterapin och vi var helt överens, jag och damen jag gått hos några månader nu. Varför? Jo men för att jag liksom vände mig dit i något slags panik typ “tänk om det trillar ett stort svart sorgmoln över mig snart, måste ha hjälp att hantera det, måste ha hjälp att HITTA IN I SORGEN”. Så tänkte jag när jag ringde, och så har veckor och månader gått. Och jag har insett att min sorg inte ser ut så, som ett stort svart moln. Min sorg pyser ut lite här och lite där.

Den pyser ut i form av en önskan att få ringa min kille och prata igenom kalaset i lördags eller skvallra om något någon sade vid vinkvällen i fredags. Den pyser ut när ivan vaknar fyra på morgonen och det är bara jag, jag, jag som kan ta hand om honom. Den pyser ut litegrann varje gång jag går in i det sovrum där det hände, det sovrum jag inte längre använder. Den pyser ut när jag oroar mig för Ivans hosta om natten. Den pyser lite här och lite där, där den får plats i min vardag. Men den är inte ett stort svart moln som jag inte kan fungera i, den finns där bredvid en massa andra känslor och tankar och praktiska göromål och planer och ja, den samexisterar. Och den är inte farlig. Eller udda. Eller bortträngd, ens. Jag har fått inse att ingen sorg är den andre lik och att min ser ut såhär, just nu, och att det är okej. Jag tror att någon annan i sorg kommer få mer användning för den här timmen jag använt mig av varje vecka. Och så var det med det.
(Däremot min BUP-terapi, den som handlar om att stärka mig i föräldrarollen och hjälpa mig bolla och hantera saker som bubblar upp i relation till ivan, den släpper jag ALDRIG frivilligt. På tal om det så missa inte en jättebra artikel på temat här:
Nog om mig nu. Dags att skynda på visning av ännu en lgh jag troligen inte har råd med. Hej!