Been to hell and back

Dagarna just nu, allt och inget händer samtidigt. Och jag rör mig från absolut botten till – för det mesta – helt okej känsla med en snabbhet jag inte trodde var möjlig. Ska försöka sammanfatta lite av det som hänt men först, ett lästips! Så himla träffande, det här som Adrev Walden skrivit i sin nya blogg. Det jobbigaste med småbarnsåren, inklusive roliga GIF:ar och allt. Skrattade nyss högt i soffan.

Okej, så igår morse vaknade jag efter en natt då Ivan röjt runt i halvslummer hela natten och själv hade jag väl skrapat ihop någon timme här och där, men var extremt outvilad. Och det satte sig direkt på mitt psyke (annat lästips: Dobre Futro om En kvinnas psyke vid sömnbrist), för jag började i sann trötthet och oro och ångest att felsöka Ivan. Var det inte något konstigt med honom? Är han inte på väg att bli magsjuk? Ser han inte ut att må illa? Var han inte lite lös i magen? Är det nu det börjar – IGEN?

Ju längre kvällen led, desto mer övertygad blev jag om att det var en magsjuka på gång. Trots att han var glad, pigg, hade okej aptit och inte ens var dålig i magen. Min hjärna kunde inte tänka rationellt, den såg bara stora röda varningsskyltar som skrek magsjuka magsjuka magsjuka du kommer torka spyor hela natten och inte få sova en blund och sedan måste du isolera dig i tre dygn och inte träffa en levande själ det här GÅR inte du ORKAR inte det FÅR INTE hända. Och så vidare. Till slut kändes detta som sanningen. Jag bäddade upp i extrarummet med handdukar och madrass på golvet för att jag var övertygad om att jag skulle hamna där när Ivan kräkts ned hela vårt sovrum. Och jo, jag fattade hela tiden på ett plan att jag förmodligen projicerade någon slags oro och panik och sorg kanske, på detta med magsjukan, men jag kunde inte hejda min rusande hjärna. Det är en väldigt dålig kombination med kräkfobi och att outvilad och skör ha en bebis helt ensam i magsjuketider.

Såhär kunde jag för övrigt också bli när jag var liten gällande magsjuka, men då hos mig själv, alltså känna en inre panik över att BLI magsjuk. Till slut kunde den oron uppta en hel kväll eller dag, till exempel om jag träffat någon magsjuk eller det gick magsjuka i skolan. Den här fobin alltså. Borde göra något åt den. Men orkar inte ens tänka tanken på KBT mot kräkfobi eftersom man, antar jag, måste utsätta sig för sin fobi = kräkas själv? Det går inte. Det gåååååår inte. Oh well. Det var min superknäppa gårdagskväll, det. Lade mig nio med hjärtklappning och sedan förflöt natten helt utan utbrott av magsjuka och jag klev upp vid sju med Ivan och tänkte att jag är sjuk i huvudet.

Dagen igår, innan det här med magsjukepsykosen, bestod i mångt och mycket av att jaga runt Ivan där han härjade fritt på o-barnvänliga ställen som till exempel caféet Kaffe på St Paulsgatan, en butik fylld av beslag (don’t ask) eller Brunogallerian. Åh vad han är intensiv nu. Och snabb! Liksom springer vingligt iväg från mig, igår till exempel gång på gång in på Filippa K på Bruno. Jaga, jaga och åter jaga, är det jag sysselsätter mig med. Var så sjukt trött igår eftermiddag, det kändes som dagen verkligen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den alltså (se förra stycket), och två lägenhetsvisningar hann jag med. En såldes samma kväll och den andra har fortfarande inte sålts och den kan jag säkert få råd med om jag vill, men jag är extremt tveksam alltså.

Vaknade alltså idag, helt friska och relativt utvilade. Åkte till Polishuset efter frukosten och hämtade ut Ivans pass (se nedan – så himla GULLIG) och därefter hemåt via McDonalds i Skanstull som visade sig ha ett lekrum (som vi var ensamma i – perfekt) där jag kunde förhala Ivans vila med en halvtimme. Vid lunch kom barnvakts-Lena och jag själv satte mig på tunnelbanan till Hötorget, dök in i Sagabiografens största salong där jag och cirka tre andra (på femhundra platser) tittade på Birdman. Älskade inte filmen faktiskt, är lite trött på filmer om manliga egon som fåfängt längtar tillbaka till dagarna då de trodde att de betydde något för världen (och under tiden de går där och längtar är de dåliga makar, dåliga fäder och allmänt obra personer pga så upptagna av sig själva) – såg ju alldeles nyligen den inte helt olika i handlingen filmen The Humbling som typ handlar om exakt samma sak. Eller okej, jag tyckte filmen var bra, men kände mig inte jätteengagerad. Det spelade dock ingen roll. Att sitta där helt ensam, att koppla bort senaste dygnens alla tankar och att inte jaga en springande Ivan för några timmar, det var guld värt. Åkte hem med ny energi några timmar senare, och då kom Ivans farföräldrar på middag. Ivans farfar som är hantverkare har snickrat en jättefin låda som vi ska göra till minneslåda och stoppa in saker som har med hans pappa att göra. Något typiskt klädesplagg, några böcker, hans plånbok, ett USB-minne fyllt med bilder, lite så. Det blir fint.