Den så kallade vardagen

Helgen gick. På något sätt. Jag ville inte vara ensam så jag och Ivan var med min mamma hela lördagen, och åkte ut till Ivans farmor och farfar på Vendelsö under söndagen. Det blev en fin dag i vårsolen och Ivan prickade in att både ramla i en trappa och skrapa upp ryggen, klämma ett finger i en bildörr och ramla på en grusgång och få sitt livs första skrubbsår (med blooood – stor chock) i handen. Men det är väl som det ska med det. Treåringar ska ramla på våren. Utåt sett tror jag att helgen flutit på ungefär som vilken annan helg som helst. Men jag är fortfarande väldigt skakig inuti. Har svårt att sätta fingret på vad det är för det är så mycket samtidigt.

Det ena är utsattheten i att vara en ensam förälder, en del av en på flera sätt lite skadeskjuten familj, känslan i att även om vi har en yttre familj som bryr sig enormt mycket om oss så är det på något sätt ändå jag och Ivan. Och när shit hits the fan så är det påtagligt. Livrädslan jag kände i fredags, den kommer med efterskalv. Jag känner mig sårbar. Jag är rädd att något ska hända mig som gör att jag inte kan finnas där som Ivan behöver. Jag har läst flera andra vittnesmål om denna känsla hos andra ensamstående föräldrar på heltid, men det var först i fredags som den faktiskt, med kraft, drabbade mig. Naivt, säkert. Men nu bor den i mig och den gör ont.

Det andra är sorgen och chocken över det som hände. Tankarna på offren och deras familjer som nu förlorat någon. Jag vet hur det känns att vakna en morgon och inte längre ha det kvar som jag tog för givet. Tusentals människor upplever det varje dag, jag vet, men på något sätt orkar jag inte gå och tänka på det hela tiden. Den här helgen har det varit omöjligt att låta bli. Det gör också ont.

Det tredje är rädslan. Inte så mycket för att det som hände kan hända igen som för vad det här kommer att innebära på sikt för vårt samhällsklimat. Den politiska svajigheten där rädsla gör människor misstänksamma och vill stänga andra människor ute. Det går inte att fördöma rädsla, men det går inte att komma ifrån känslan av att nu får de vatten på sin kvarn, alla de där krafterna som inte tänker på samma sätt som de tiotusentals som samlades på Sergels torg igår, som menar att “tillsammans” betyder något mer än tillsammans inom vissa grupper. Jag är rädd för det. Vad som kommer härnäst.

Det fjärde är känslan av meningslöshet. Jag är tillbaka på jobbet och vi har samlats för en stund med personalen för att prata igenom det som hände på plats under fredagen. Själv tycker jag inte att jag bidrog till just något alls. Vandrade mest ensam genom lokalerna och minns inte riktigt vad som hände. Många av mina kollegor gick in i autopilot och tog hand om andra, skötte maskineriet helt fläckfritt. Vi pratade om hur alla reagerar olika i kris och att det inte går att döma någon för hur den fungerar. Men jag dömer mig själv lite ändå. Önskar att jag hade kunnat bidra med något.

Meningslösheten. Eller, kanske snarare: perspektiven. Hur är det tänkt att en ska sitta vid sin arbetsplats och skriva texter om saker som känns så futtiga, meningslösa, i skuggan av det här. Jag antar att det kommer att återgå till vardag inom mycket kort. Men inte riktigt ännu. Först ska vi hålla en tyst minut i aulan på vår skola. Möta studenterna igen, de 150 som precis som vi blev inlåsta i fyra timmar i fredags, tacka dem för att de behöll lugnet och gjorde dagen till så pass kontrollerad som den ändå blev sett ur vårt perspektiv.

Ivan grät vid lämningen idag. Första gången på månader som han gjorde det. Det var med tunga steg jag begav mig ned i tunnelbanan för att återvända till vardagen. Men jag antar att den kommer, vardagskänslan, den där jag tyckte kändes okej fram tills i fredags morse. Jag hoppas att den kommer snart.

7 april

Den sjunde april blev inte som den skulle i år. Inte alls. När jag lämnat en sorgsen ivan på förskolan (sorgsen för att hans mormor skulle hämta på förskolan efter jag hade jobb-event och behövde jobba sent, därefter skulle jag gå på en fest jag glatt mig i månader åt – skulle gå på fest för första gången sen förra sommaren) och kastade mig ned i tunnelbanan för att anlända lite för sent till jobbet var allt fortfarande ungefär som det skulle. Förutom att det gnagde i mig för att Ivan var ledsen. Förutom att jag hade skuldkänslor för festen jag skulle gå på. Förutom att jag oroade mig lite över hur min mamma, med sin onda kropp, skulle orka en hel eftermiddag och kväll med Ivan. Förutom det var det en vanlig fredag, på mitt jobb i korsningen Sveavägen/Kungsgatan vid Hötorget i Stockholm.

Men så blev klockan tre. Och jag satt på mitt kontor. I skolans lokaler fanns 150 studenter och ett hundratal gäster från både svenska och utländska byråer och företag, vi hade en slags rekryteringsdag. För studenterna alltså. Jag satt och minns inte ens vad jag höll på med när det började tjuta av sirener utanför. Och människor utanför liksom rusade från Hötorget och bortåt. Som i panik. Och vi som satt där ömsom sprang till fönstren, ömsom kollade nyhetssidor på nätet. Först ut var Aftonbladet. En lastbil hade kört in i Åhléns city. Av antalet polisbilar och brandbilar att döma kändes det som att det var något stort på gång. Större än en bilolycka. Och i takt med att det kom fler och fler rusande människor nedanför, flera av dem grät och slet andra, okända människor med sig, fick jag en stark känsla av att något var fel. Klockan var kanske kvart över tre nu. Min första impuls var att ringa mamma, som satt på en pendel från Uppsala på väg till Södermalm. Jag räknade ut att hon snart borde vara vid centralen. Ringde, hon svarade lugnt och dittills ovetande. Meddelade att de var i Solna. Kliv av tåget genast, du får inte åka till centralen, nästan skrek jag. Kände på mig att helvetet var på väg att bryta lös, att det var något stort och hemskt på gång. Hon hoppade av, men det hade inte spelat någon roll, för snart därefter meddelades i tågets högtalarsystem att all trafik var tillfälligt stoppad. Vi lade på. Kaoset nere på gatan fortsatte. Samtidigt hade nu medierna börjat sända live. Det rådde allmän förvirring i de olika sändningarna. Reportrar sprang utmed gatorna. Blev bortfösta av polis, rapporterade om kroppar på gatan. Jag drabbades av en stark impuls att fly, att springa ut på gatan och springa till Södermalm. Hämta hem Ivan. Låsa in oss. Men ringde först förskolan. De visste ingenting. Jag förklarade att Ivan kommer få hämtas senare idag, att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, att jag trodde att all trafik snart skulle stoppas. smsade sedan i panik Ivans farmor och farfar samt farbror, som jobbar på Södermalm. Bad om hämtningshjälp akut. Fick besked att Ivans farbror hämtar och skulle gå hem till oss. Klockan närmade sig nu fyra.

Samtidigt fick vi veta att poliser höll på att spärra av hela gatan runt vårt hus. Ingen fick gå in eller ut. Det var säkrast för oss att stanna, hade en polis nedanför meddelat en kollega. Ingen går ut. Mina kollegor samlade alla studenter och gäster i skolans stora aula och hade informationsmöte. Folk grät och var extremt förvirrade. På gatan nedanför stängdes vägen av, tunnelbanan utrymdes, det var både militärer och beväpnade insatsstyrkor nedanför. Någon sade att poliserna bett oss att hålla människor borta från fönstren och det sattes upp lappar om detta. Själv gick jag som i ett apatiskt töcken. Kunde knappt hjälpa till alls. Här började jag tänka: bomb. Tänk om det kommer bombas i tunnelbanan rakt nedanför vårt hus? Tänk om jag dör nu. Tänk om jag också dör nu och Ivan blir föräldralös. Jag kunde på inget sätt ta in det stora, det som drabbat staden och landet, jag tänkte bara på Ivan. Samtidigt som livesändningarna pågick på den stora skärmen i aulan smsade jag Ivans mormor, som nu hamnat vid Karolinska och försökte ta sig inåt stan, och andra mormor, moster och min bror. Meddelade läget, kunde inte hålla mig ifrån ett “om jag dör nu måste ni ta hand om Ivan”. Informationen var minimal från poliserna nedanför, så all information vi fick var den från tv. Folk ville gå och ut gå hem, men vi fick inte. Timmar passerade. Mina kollegor ställde fram vatten och chips och mackor och var helt exemplariska. Jag var helt… apatisk. Bara satt. Gick runt i huset. Helt planlöst. Smsade mamma som tagit sig till Roslagstull och nu på kryckor var på väg till fots mot min arbetsplats. Vi hade fått besked om att även alla körvägar över gamla stan var stängda. Ryktet sade att det inte heller gick att ta sig till fots hem.

Halv sju kom min stackars mamma till jobbet. Helt trött och frusen efter en alldeles för lång promenad för hennes kropp. Hemma hade Ivan fått i sig middag. På skolan hade nu beskedet lämnats av poliserna nedanför att alla fick gå ut, men bakvägen, mot en bakgata. Studenter och gäster och kollegor började röra sig därifrån. Jag och mamma hade inget annat val än att börja traska mot söder. Långsamt, med kryckan, med mamma som inte klagade en enda gång fast hon hade ont. På gatorna där man fick gå var det massor av människor men alldeles tyst. Vi gick Malmskillnadsgatan fram och strax efter gallerian mötte vi en polisbil som stannade och pratade med oss. Sade att snart kommer tunnelbanorna att börja gå från gamla stan och slussen. Rådde oss att fortsätta gå och ta oss ditåt. Via centralen kommer inga tåg stanna ikväll. Vi gick vidare. Allt var stängt och tyst. Människorna också.

Strax efter åtta kom vi till slut hem. Ivan hade inte hunnit somna och kom uppfarande från sovrummet. Frågade varför vårt tåg hade gått sönder, vilket var den versionen jag och hand farbror enats om att säga i paniken tidigare under dagen. Jag kramade Ivan länge och sade att jag längtat efter honom. Han var mest intresserad av tåget som gått sönder. Mamma hade med sig en present till honom, ett legoset med Elsa och Anna, och trots att det var alldeles för sent öppnade vi det och började bygga. Ivan var lycklig. Somnade inte förrän strax före tio, då gick jag upp och mamma och jag tittade på nyheterna. Försökte fatta. Sedan lade jag mig. Inte förrän då började jag skaka, jag skakade hela natten och kunde inte sova en blund. Kände mg så rädd, så ensam och så sårbar. Och då var det inte ens mig det hemska hände. Inte direkt i alla fall.

Dagen efter, alltså idag, är känslan fortfarande skör. Jag har många gånger tänkt igenom gårdagen men har typ minnesluckor. Allt är liksom i ett töcken. Och jag inser att jag inte alls bidrog på jobbet, jag var inte en av dem som samlade sig och liksom gjorde det som behövdes. Jag bara lallade runt. Helt innesluten i mig själv och något slags förlamande inre panik. Så besviken över detta faktiskt. Men så tacksam att vandra omkring med Ivan idag.

Det tar väl lite tid att smälta en sån här grej. Det känns som att det är först idag jag ens orkar tänka på det hela, det som är utanför mitt eget lilla microkosmos. Och det är så hemskt, allting. Så hemskt.