Bockar av ännu en sk weekend i hemmet

WOHO! Dags för måndag! Första advent är avklarad och det löste vi genom en jävla massa inomhuslek. Pga monsterväder i Stockholm. Alltså, snön var liksom som spikar i allas fejs oavsett riktning man försökte gå åt. Vi tog en promenad till Ringen och Ivan grät och skrek “mamma snön gör ILLA mig” från vagnen. Jahopp. Mig också, om nån hade frågat men det skedde inte riktigt så ptja, vi gick hem. Jag var stark och pigg hela lördagen men generellt sur och trist hela söndagen. Så kan det gå. Gick runt och städade och muttrade och diskade och tyckte att det var störigt med alla höger av stök som liksom växte fram samtidigt som jag tog tag i en annan. Och läggningen tog en dryg timme och jag var skiiiitsur när den var över. Och idag vaknade Ivan 6.30 vilket iofs är en helt vanlig tid för de flesta barn men inte mitt. Trodde inte mina ögon! Men som vanligt betydde mina viskande argumenteringar om att det “fortfara är natt” ingenting så vi klev upp. Nu sitter jag och lyssnar på stormen utanför och ska snart gå till först förskola, sen jobb. Säsongen för att gå på tå med andan i halsen är som bekant här. Jag har exakt dyra veckor på mig att färdigställa första utkastet av manuset till min bok. Det kan gå, men det kan också gå. Beroende på vab och barnvakter som just nu inte kryllar ihjäl sig i vår tillvaro. Jo, i fredags fick jag förresten gå på en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Var ute till nio! Kom dit halv åtta! Fatta FESTLIGT liv ändå.

Äeh. Nog om detta. Om det inte skinit igenom cirka jättetydligt ovan så är jag lite ostimulerad i kombination med stressad just nu. Men sådana tider har vi ju tagit oss igenom cirka tusen andra gånger så jag räknar med att det kommer ske även denna gång. Hepp!

Monkan och jag

Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.

Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls.

Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so.

Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det.

Adjö för nu!

Kampen om tiden

Det är lite ovant, det ska jag inte sticka under stol med, att vara ensam med Ivan igen. Jag hann vänja mig vid att inte behöva sysselsätta oss dygnet runt, att se honom roas och stimuleras av dygnet runt-sällskap av ett annat barn (fattar EXAKT aspekten med varför syskon är bra nu – de roar verkligen varandra på ett sätt en ensam förälder knappast kan tävla med) och så plötsligt är det tillbaka till hur det var alla dagar i veckan fram till cirka juni tidigare i år. Det är välbekant och inte speciellt svårt, men gudarna ska veta att det är så mycket mer intensivt. Det här med att vara sitt barns enda sällskap. Och eftersom jag glömt bort hur det var har jag den här helgen funnit mig överrumplad över att det, tja, blev helg och så var den plötsligt här. Med svinkalla grader utomhus och inga planer alls. Jag har smsat och jagat ungefär alla vänner jag har med barn, men det var liksom lite kört. Alla hade andra planer. Var borta. Och så vidare. Och Ivan deklarerade redan vid tio att han ville träffa sina vänner faktiskt. Jag frågade vilka vänner han menade och han gjorde klart för mig att det var ungefär vem som helst som var ett barn. Jag hade inte hjärta att säga att vi inte skulle träffa någon så vid elva begav vi oss ut, som vi gjort så många gånger förr, och pusslade ihop en dag fylld av små stunder då vi lyckades pricka in några möten mellan vänner riktiga planer, så att säga. Vi började med att följa med Anna på en powerwalk runt årstaviken. Därefter lekte vi i Bryggartäppan en stund. Sedan mötte vi Emelie och Josef på Nytorget men då ramlade Ivan och slog i huvudet så han ville gå hem. Jag lyckades locka honom hem till Emelie och Josef (med löfte om plåster) och där landade vi en halvtimme. Innan Josef skulle åka till sin farfar över natten och Emelie skulle ladda inför en fest ikväll. Då gick vi till McDonalds. Därefter Söderhallarna, nu hade jag lyckats locka ut två förskolevänner till Ivan med respektive mamma. Vi trodde att vi skulle ses på bibblan men den var visst stängd pga allhelgona. Så barnen fick leka en halvtimme i bofills båge. Till synes oberörda av kylan, till skillnad från undertecknad, som frös rumpan av sig. Efter detta började klockan närma sig halv fyra och jag såg en ände på denna långa pusseldag. Hittade på ett ärende på Ica för att dra ut på tiden, gick och köpte det här viktiga: salt. Gick hem. Ivan fick ett kinderägg. Sedan lekte vi omhand lekrum typ en timme. Han var doktor och gav mig samt alla gosedjur sprutor. Och lagade mat (tacos och broccoli) en god stund. Efter detta åt vi en mycket näringsriktig middag (laxbullar och ris ehe) och så var det nästan kväll. Lekte med lera en stund. Nu är klockan fem över åtta och Ivan, som vaknade 9.15 imorse, är inte riktigt trött ännu. Det är däremot jag. Det är så himla SLITIGT att hänga runt ensam utan planer med sin pigga snart treåring alltså! Hade glömt!

Nog om det. Nu är det bara en dag var på helgen och sedan får förskolan ta vid i kampen om att stimulera mitt barn. Puh.