Här kommer drömmarna

Åh, nu kommer alltså drömmarna. Undrade lite varför jag aldrig drömde om honom för ett tag sedan. Men det gör jag alltså nu, sedan någon vecka tillbaka. Drömmar som gärna handlar om att han lever och inte alls dog den där natten, men att han är sjuk och ska dö vilken sekund som helst igen. Alltså, han kan prata med mig, och plötsligt ta sig lite för hjärtat, och så vet jag att nu, nu ska han dö och nu ska allt börja om igen. Och jag måste vara med när det händer. Inatt dog han två gånger i mina drömmar, en av dem när han satt och åt frukost och så bara plötsligt låg han med överkroppen över bordet. Det är så hemskt. Inatt drömde jag också att Ivan skulle dö, att det inte fanns något att göra och att jag måste vara med när det hände. Varje gång han pep eller jämrade sig undrade jag om det är nu det händer. Sån massiv ångest alltså. Usch.

Men sedan vaknade vi och Ivan bjöd på sovmorgon till sju och det finns typ INGET jag tycker är lyxigare dessa dagar. Nu äter vi frukost. Eller Ivan äter inte så bra om jag ska vara ärlig. Han får fortfarande 2-3 flaskor ersättning om dagen och han ÄLSKAR DEM. Så till den milda grad att han ibland gråter när de tar slut. Undrar om det år dags att trappa ned? Han verkar mer koppla ihop hunger-flaska än hunger-mat. Men det år ju så härligt att han blir mätt? Och ersättning är ändå inte SÅ onyttigt. Väl?

Fyra månader

Fyra månader idag. Livet liknar mer och mer ett liv, trots allt. Men jag saknar honom. Hans löpskor är fortfarande kvar i hallen. Hans jacka hänger kvar i garderoben för ytterkläder. När vi flyttar till mindre, jag och Ivan, finns en hel del grejer på vinden som jag måste ta tag i. Tur att det inte är prick nu.

Var hos min läkare idag. Min sjukskrivning går – på mitt eget initiativ – ut om några dagar.

Ikväll kom min kusin och hans treåring på tacomiddag och fredagshärj. Så mysigt med sällskap. Ivan älskar treåringar mest av alla åldersgrupper tror jag.

That girl needs therapy

Ja men då var det avklarat. Det är slut med sorgterapin och vi var helt överens, jag och damen jag gått hos några månader nu. Varför? Jo men för att jag liksom vände mig dit i något slags panik typ “tänk om det trillar ett stort svart sorgmoln över mig snart, måste ha hjälp att hantera det, måste ha hjälp att HITTA IN I SORGEN”. Så tänkte jag när jag ringde, och så har veckor och månader gått. Och jag har insett att min sorg inte ser ut så, som ett stort svart moln. Min sorg pyser ut lite här och lite där.

Den pyser ut i form av en önskan att få ringa min kille och prata igenom kalaset i lördags eller skvallra om något någon sade vid vinkvällen i fredags. Den pyser ut när ivan vaknar fyra på morgonen och det är bara jag, jag, jag som kan ta hand om honom. Den pyser ut litegrann varje gång jag går in i det sovrum där det hände, det sovrum jag inte längre använder. Den pyser ut när jag oroar mig för Ivans hosta om natten. Den pyser lite här och lite där, där den får plats i min vardag. Men den är inte ett stort svart moln som jag inte kan fungera i, den finns där bredvid en massa andra känslor och tankar och praktiska göromål och planer och ja, den samexisterar. Och den är inte farlig. Eller udda. Eller bortträngd, ens. Jag har fått inse att ingen sorg är den andre lik och att min ser ut såhär, just nu, och att det är okej. Jag tror att någon annan i sorg kommer få mer användning för den här timmen jag använt mig av varje vecka. Och så var det med det.
(Däremot min BUP-terapi, den som handlar om att stärka mig i föräldrarollen och hjälpa mig bolla och hantera saker som bubblar upp i relation till ivan, den släpper jag ALDRIG frivilligt. På tal om det så missa inte en jättebra artikel på temat här:
Nog om mig nu. Dags att skynda på visning av ännu en lgh jag troligen inte har råd med. Hej!

Hopp – känner det!

Måste skriva detta så jag minns det när (typ om en timme) allt vänt och det känns övermäktigt igen:

Gud vad jag känner hopp! Om framtiden! Och det känns så jäkla fint att vakna med världens roligaste friska lilla bebis (barn?) som mår bra och gillar livet. Och det känns spännande att vi kommer flytta till något som blir bara vårt och som vi ska bygga ett skitbra liv i. Och det känns som att jag har en sådan oerhörd ynnest att ha mina vänner och mitt nätverk och min fina, fina familj. Och Ivans familj för den delen.

Jag tror allt kommer bli bra för oss.

En känsla / minnesanteckning värd att spara om någon, visst?

Nattskräcken, då?

Det var ju ett tag sedan jag skrev om nattskräcken, Ivans alltså. Och det är såklart av den enkla anledningen att den varit ganska lugn på sistone. Vet inte exakt när det avtog, men tror det hade med amningsavslutet att göra. Eller ännu mer konkret: när vi slutade samsova. Det blev liksom lättare för honom att komma “igenom” attackerna när han låg ensam i sin säng och inte kastade sig än in i väggen, än mot mig. Jag tror jag har kommit på att det går över fortare, ibland jättefort verkligen, om jag INTE rör honom, lyfter upp honom, bär runt honom. Om jag bara ställer mig vid hans säng och viskar “schhh schhh schh schh” så tar han sig igenom det själv, ganska fort ändå. Mycket snabbare än när jag lyft upp och burit runt. Det var lite som vår psykolog sade: många barn som väcks under en attack återgår till en ny när de väl somnar igen. De blir liksom inte klara. Lite så har jag uppfattat det som att Ivan haft det, och när han fått rida ut attackerna ensam i sin säng men med mig och mitt hyssjande bredvid, har det gått ganska snabbt. Dessutom har de kommit väldigt sällan senaste månaden, kanske till och med två månaderna. Med undantag för de senaste kvällarna då han haft ganska rejäla utbrott ungefär en timme efter att han lagt sig.

Hur jag vet att det är nattskräck och inte en mardröm, eller att han har ont, är alltså att han inte är kontaktbar när han har nattskräck. Han vrålar förtvivlat rakt ut i rummet, men söker inte kontakt med mig. Ställer sig inte upp i sin säng, utan kastar sig mer runt. Ju mer jag är in his face eller lyfter och rör vid honom, desto värre blir det.

Nå. Det känns i alla fall som att nattskräcken är lite mer under kontroll och inte tar upp lika mycket av min oro eller tankeverksamhet längre. Det kommer anfall ibland fortfarande, absolut, men vi tar oss igenom dem mycket smidigare och det är VÄLDIGT sällan som de kommer mer än en gång per natt. Oftast kommer de inte alls.