Idag och igår med för den delen, och lite i lördags, var så himla tunga för mig. Det har vandrats många timmar ensam, om en säger. Jag har varit lite som ett jagat djur som försökt fånga dagarna och vara ute i solen och göra härliga saker, men allt som oftast funnit mig lite för trött och lite för ensam med lite för ont i ryggen, vandrandes med en för tillfället sovande ivan i vagnen och tänkt att exakt just nu, nu när vintern slår om till vår, skulle jag göra vad som helst för att ha min sambo åter hos oss. Jag tänkte på det när jag gick i årstaviken igår, behövde slå ihjäl tre timmar innan en visning av en lägenhet jag till slut inte orkade gå på, att jag minns exakt på pricken hur det kändes att gå och liksom hålla om min kille. Jag mindes känslan av hans midja, helt specifikt, vid en promenad i årstaviken. Och jag tittade på alla par omkring mig och grät bakom mina solglasögon.

Ibland är allt lite extra obarmhärtigt tungt.
Och jag tänkte på vänner jag anser att jag har förlorat i och med det här och jag fick anstränga mig för att tänka storsint och inte bli arg och bitter. Och jag tänkte på hur många jag har och hur fe verkligen lägger sina själar i att finnas där men att det ändå inte räcker, jag är fortfarande så himla utmattad och ensam stora delar av veckorna. Till slut blev jag arg på samhället. Hur fan kan det vara så dåligt uppstyrt för såna som jag? Hur är det tänkt att en ska orka ta hand om en trettonmånaders dagarna i ända och komma över en sorg samtidigt? Varför får jag inte förtur i en himla dagiskö åtminstone? Varför är jag utelämnad till att andras goda vilja och ork ska avgöra vilken typ av avlastning jag får i veckorna? Eller, för den delen, min ekonomi. Skit, kändes det som. Och sedan kom jag fram till att jag inte orkade gå på ännu en visning av en lägenhet jag inte skulle få råd med, så jag gick hem.
Nu är klockan nio och jag borde skynda att sova. Lina ligger i rummet bredvid. Tack Gud för henne och några till. Mina änglar.
Lästips: