Lång fredag: över

Ligger i sängen igen och barnet har inte hostat på typ… En kvart, kanske tjugo hela minuter? Så sjuk känsla. Tänk om det vänt.

I övrigt har vi spenderat dagen ute hos farmor och farfar. Morgondagen hos min syster med kids. Övermorgon kommer mamma. Högtiderna tuffar liksom på. Jag saknar min bror jättemycket, nu har vi inte setts sedan januari och det känns i hela mig. Fånigt nog tycker jag att kollektiv-trafik-resan till Täby känns sirligt utan honom. Vi brukade alltid åka tillsammans.

Hörni det här med kvälls-mode på telefon och iPad, har ni testat? Ljuset blir så mysigt! Och o-blått! Som en kindle nästan. Mmmm, ser genast en öppning att låta Ivan padda loss senare på kvällarna. Närå. Eller? Ehe vi får se.

Ska jag skriva en bok kanske. Om vad i så fall. Var ska den börja och var slutar den? Hjälp mä.

Att kategoriseras under #tankarinatten

PS: glad påsk!

Om barnvakter

Nu frågade ju Egon i en kommentar nedan, och jag tycker det är rätt vanligt med frågor på temat även i riktiga livet, så jag tänkte bjuda på en post på tema barnvakter. Eftersom vi ju har en del erfarenhet i frågan.

För det allra första vill jag säga att det är guld värt och underbart att komma till punkten med en barnvakt att det känns 100% lugnt när den har hand om ens barn. Alltså det är bland det finaste jag har i mitt liv, att veta att mitt barn har det toppen utan mig och då kunna pusta ut och få vara jag utan barn ett tag. Vare sig det gäller jobba senare en dag i veckan (händer ofta), eller om jag vill göra något utanför hemmet en kväll eller helgdag (händer sällan, pga sjukdom och logistik senaste 4 månaderna). Det är helt ovärdeligt och förbättrar mitt liv med 10000000 procent ungefär. Nu är ju jag en ensamstående förälder utan en annan förälder att turas om med, varför vi fått liv att börja med barnvakter lite tidigare än jag upplever att många sk “kärnfamiljer” gör. Förmodligen för att ni får ihop er logistik ändå. Men också, om jag känner er och mig rätt, för att det är en jävla uppförsbacke att ta tag i det där. En främling som ska börja ta hand om ens barn liksom. Något en gärna skjuter framför sig och tänker “vi tar det lite senare, när hen är lite äldre” kring. Jag tror säkert att jag hade resonerar likadant om vi fortfarande vore två föräldrar, tanken känns väldigt lätt att relatera till. Jag har också känt ett himla motstånd varje gång det varit dags att “skola in” en ny person i Ivans liv. Skjutit på det in i det sista och försökt pussla med far- och morföräldrar, men insett att jag har större behov än så. Far- och morföräldrar blir nämligen sjuka ibland. Speciellt om de hänger ofta med ditt barn och dess dagisbaciller. Och far- och morföräldrar bor inte alltid i samma stad. Eller har fullt upp med sina egna liv. Och det kan till slut kännas som att en aldrig får möjlighet att komma iväg eller vara lite flexibel med planer eftersom ja, en inte får tag i barnvakt så enkelt. Och det är jobbigt att börja från ruta ett med en ny. Så här kommer mina fem cent i frågan.

Jag får ofta frågan om jag kan rekommendera en viss förmedling eller en viss ålder eller ställe att leta på. Det kan jag tyvärr inte. Min erfarenhet är att det är helt och hållet baserat på personkemi, barnet och den vuxne emellan. Jag har alltid resonerat så att så länge mitt barn är såhär liten så vill jag att han ska ha vuxna barnvakter, och de ska också ha utbildning i första hjälpen för små barn. Det har alla i de stora förmedlingarna. I övrigt har jag gått på känsla.

Jag har haft fyra barnvakter som jag tyckt funkat bra med Ivan. En var en dotter till en kollega som visade sig vara värsta baby-whisperern. Kanske 22 år, underbar med Ivan, hade hand om honom då och då när han var mellan 10 och 17 månader. Det var på den tiden jag var övertygad om att ingen annan kunde lägga honom, och en dag fick jag ett sms vid sju då jag var på väg hem som lörd typ “han var lite trött så jag lade honom, nu sover han, hoppas ok”. Blev SÅ överraskad och glad då. Henne hade jag så ofta jag hade möjlighet och Ivan verkligen sken när hon kom. OBS: bra tecken, om barnet börjar tindra när personen kommer. Hon fick tyvärr ett jobb sen som gjorde att hon inte hade tid att ta honom, och därför fick vi bryta och jag saknade henne jättemycket.

Vi har också en dam i 60-års-åldern som jag hittade via en förmedling. Henne har vi fortfarande tre timmar i veckan. Det var den andra jag träffade genom den förmedlingen, den första kändes lite mer som en dam som hellre satt stilla och läste sagor med barnen = inte Ivans stil. Den vi har nu är en riktig friluftsperson som inte drar sig för att hoppa ned på golvet med Ivan, ta långs utomhusutflykter och “titta på tåg” eller “mata änderna” eller göra annat som de hittar på helt utan min inblandning. Hon är underbar. Ivan tycker jättemycket om henne. Har haft hand om honom sen han var 10 månader och fortfarande, alltså. Problemet med henne är att hon har ett jobb och har vikt en eftermiddag i veckan med Ivan och inte är så flex med andra tider, dvs om det dyker upp en annan dag än vår utsatta då jag behöver hjälp så kan hon sällan ställa upp. Vilket gör henne perfekt för sitt ändamål men vilket också gör att jag behövt flera. Men hon är Ivans “tisdagshämtare” och de har alltid jätteroligt. Ivans stora sång-intresse kommer delvis från henne tror jag, de har i alla tider sjungit väldigt mycket tillsammans.

Ett tag hade vi en förskolepersonal som jobbade extra på förskolan som vikare och annars var student och hade en del tid över. Det var guld för att hon redan kände Ivan när vi började: hon hade redan sett honom in action, ätit och vilat och lagt honom och sådär. Hon var också toppen, men rätt dyr, och dessutom drog typ alla föräldrar på förskolan i henne. Till slut började hon vara så uppbokad att det kändes som det blev för sällan och för svårt, så där kan man nog säga att vi avslutat. Ivan träffar henne på förskolan ibland men tror inte hon kommer vara barnvakt så mycket mer. Jag kan inte riktigt tävla mot de som har två inkomster i hennes timpenning heller. Men det är annars ett tips: om er förskola har en vikarie som verkar gullig så kanske hen också tar pass vid sidan om.

Den person vi just skolat in och som känns helt perfekt kontaktade faktiskt mig här, genom bloggen. Ska inte lämna ut några detaljer men känslan är så HIMLA bra, även detta en person som Ivan liksom tindrade med redan från början.

Med det sagt alltså: gå på känsla. Det är helt okej att träffas två gånger tillsammans innan och liksom fika eller gå ut i en park och titta på hur personen agerar med just ditt barn. Sitter en på en stol och mest tittar på barnet? Står med armarna i kors i parken och gör ingen ansats till att krypa ned på barnets nivå? Ja, det passar i alla fall inte mitt barn så bra. Pratar hen direkt till barnet och får en kommunikation? Det är toppen. Och viktigt. Sen tror jag man ska veta att det inte förrän man kör “skarpt” som det liksom blir tillfälle för barnet och personen att bonda på riktigt, när en förälder är med kommer barnet alltid att välja föräldern i första hand. Så lite mod och lite tålamod rekommenderas, också.

Jag har alltså testat ett antal personer som vi valt bort också. Damen från förmedlingen berättade jag om, och när jag annonserade på min bostadsrättsförenings hemsida på Facebook träffade jag två grannar som förvisso hade passat utmärkt rent logistiskt, men det klickade inte med Ivan. Genom grannar.se har jag också provat några, samma grej där. Två gånger har jag bestämt träff med folk som sedan inte dykt upp på avtalat ställe. Så ja, det är ett gissel och en uppförsbacke i början. När en håller på och testar och letar. Och det tar tid.

MEN! När det väl sitter där det ska så är det helt underbart. Jag tror att kontinuitet är bra också, i alla fall för mitt barn, så jag har valt bort personer som sagt att de typ “ska ut och resa om några månader”. Har inte känts värt det. Ivan har förlorat tillräckligt många viktiga personer nu och jag är noga med att de vi satsar på ändå har tänkt att bli kvar en stund i hans liv.

Min laguppställning nu är alltså damen från förmedlingen, tjejen jag träffat härigenom, farmor och farfar som gärna tar en hämtning i veckan när de och Ivan är friska, och det är det. Lagom mycket för den här åldern och hans lynne, tycker jag, men jag har lösa planer på att addera in en kille i hans gäng snart också. En kusin till honom som jobbar på förskola och verkar underbar med barn. Det får bli nästa projekt.

Har jag glömt att tipsa om nåt nu? Fråga gärna i så fall. Pris kanske förresten? Genom förmedlingar kostar barnvakterna mellan 140 och 190 i timmen efter Rut. Beroende på erfarenhet och ålder. På grannar.se har jag noterat att folk vill ha mellan 90 och 120. För oss blir det en rätt stor kaka av min inkomst, av förklarliga skäl, men det är ju som det är med den saken så jag försöker att inte ynka så mycket över det.

Den kliande offerkoftan

Det nästan sämsta med att hamna i sådana här svackor, som min senaste tid ändå får sägas ha varit, är att jag liksom SER HUR OFFERKOFTAN slinker på och känner igen tankegångarna som EXAKT det jag stör ihjäl mig på rent allmänt i livet – ni vet när en förlägger ansvaret på ens liv och lycka på omvärlden och blir passiv och tycker synd om sig själv och blir bitter och tjurig och inte gör något för att förändra situationen osv. Jag HATAR den inställningen, den får mig att se rött (av orsaker vi inte ska gå in på här men såklart har det med personliga erfarenheter och med närstående att göra) och jag är generellt så himla anti den inställningen och synsättet på livet att mitt ex en gång (okej fler än en) sade att jag hade “förakt för svaghet”. Det vill jag inte alls hålla med om, men jo ett visst förakt för passivitet och offermentalitet har jag väl kanske då. Vilket gör det dubbelt jobbigt att hamna där själv. För jag SER vad det är som håller på att hänga, jag kan verkligen se hur mina tankar går åt ett håll som jag på ett rationellt plan inte alls är överens med dem om, men det bara händer. När det blivit för mycket, liksom.

Till exempel jag jag identifiera en ilska gentemot mina familjemedlemmar som av olika orsaker inte riktigt kan ställa upp just nu. De bor på andra orter, har annat för sig eller är sjuka själva. Eller orkar/prioriterar inte just det här, just nu. Jag har slagits mellan två känslor där den ena är ilska och nästan RASERI (men för i helvete, varför avbryter ni inte exakt allt i era liv och bara kommer och HJÄLPER mig, det är KRIS här), och den andra är det jag rationellt egentligen tänker (det här är inte deras problem, de måste leva sina liv, de gör så gott de kan, det är ingen idé att lägga energi på att vara sur och ledsen, man kan inte skälla på rönnbär för att de är sura osv) vilket är lite mer, tja, att vara tacksam för den hjälp jag får och försöka att styra upp resten på egen hand.

Jag märker hur jag i tider av extrem påfrestning (jo men jag vill nästan kalla senaste månaden för det, vet inte om det går att fatta intensiteten i att ta hand om barn själv när barnet är sjukt mest hela tiden, man själv är sjuk mellan varven, alltså det är så sjuuuuukt vansinnigt och ingen rast ingen paus ingen vila osv, alltså det stängs aldrig av ens för en stund, det bara pågår och pågår och pågår) slutar vara rationell och börjar tycka att allt är alla andras fel. Blir skitsur på folk på instagram som har det så jävla kul och bra. OCH ÄR TVÅ föräldrar till CHILLADE barn hallå! Dumma er. Dumma alla. Dumma den som inte gjorde si eller dumma den som inte gjorde så. Och nu gick telefonen sönder också – SÅ TYPISKT, allt händer mig. Ser mönster av negativa saker och känner mig så jävla utsatt.

Samtidigt som jag SER vad det här är för ocharmigt, depressivt, irrationellt tjafs och FÖRAKTAR varenda liten en av de där konspiratoriska tankarna. Hallå, ingen är ute efter mig? Telefoner går sönder? Folk får vara ihop och ha det bra? Vänner får ha roligt utan ens närvaro? De måste inte tänka på en varje dag? Man blir dubbelsjuka ibland? Folk har tagit hand om barn ensamstående i alla tider? Osv.

Ja. Vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Kanske säga att jag har en viss självdistans också, eller försöker att ha, även nu när allt suger ganska hårt.

Och när jag och Ivan är friska igen ska jag försöka ta och plocka av mig den här gamla koftan ganska så snabbt. Den är så obekväm.

Stackars Carolina

Kämpar RÄTT SÅ hårt med att inte vara bitter ikväll. Men misslyckas.

Ivan har varit varannan-dag-sjuk i veckan och helt vansinnigt krävande. Själv har jag gått med tusen små knivar-känsla i halsen och rejält sänkt allmäntillstånd. Gick till läkaren själv igår för att kolla att det inte var halsfluss och det var det inte. Väntar med andra ord ut det. Ivans och mitt. Idag var ivan på förskolan igen, feberfri och relativt snorfri men inte helt hundra i humöret. Samt har en irriterande hosta som förstör hans sömn. Vi har förbrukat alla barnvakter vi har genom dessa veckor och jag minns inte ens när jag liksom kom loss på något eget. Det känns knappt värt att försöka planera längre. Allt ställs ändå bara in. Det är svårt med barnvakterna – farmor och farfar ställer upp massor och det räcker till att jag lyckas ta mig till jobbet alls i sjuktider, eller jobba någon dag längre för att hinna ifatt i frisktider (minns knappt frisktider). Sen har vi inte så många fler just nu. Och att “skola in” nya personer i hans liv känns som något vi hellre gör när han är frisk och pigg (igen: minns knappt när det var senast, oktober?). Och han smittar de få jag har så de slås ut gång efter annan. Mina vänner, alltså vi hörs så sällan nu. Knappt alls. Det känns som alla slutat att ens tänka på mig som en möjlighet till sällskap. Ikväll är alla, ja men nästan alla, mina kompisar på konsert i Hornstull. Jag ville också gå dit men det fanns ingen bra lösning. Så ja. Själv har jag hämtat en ganska trött och gnällig person, försökt roa denna person hemma mellan 15.30 och 21, blivit osams med samma person precis innan han somnade eftersom han inte ville sova och i stället låg och skrek och sparkade på mig. Ja, det var kul och mysigt. Inte. Han är så trött på att leka hemma nu efter allt vabberi. Och har varit för krasslig för alltför mycket äventyr och utflykter. Tiden har krupit fram. Nu fredag igen.
Har exakt noll planer för helgen och det verkar som att alla jag hört av mig till är uppbokade på en hel massa annat. Eller bortresta. Vad f-n ska vi hitta på, själva i två dygn (till)? Oklart.
Jag vet att det här bara är en kort period av mitt liv men just nu känns det fan som det skulle kunna få gå lite snabbare. Vet inte ens vad jag längtar efter men nåt annat än det här är det i alla fall. Våren kanske. Sommaren? Mindre sjukdomar. Mer flexibilitet för oss och mig. Att Ivan ska bli lite större. Att jag ska hinna ifatt, bara lite hade räckt, med det där jag en gång hade, typ möjlighet till socialt liv.
Nu är det trist och ensamt här hemma. Stackars ivan, det var inget roligt, skulle han formulerat det om det gällt honom. Och det är väl ungefär så det känns. Ungefär exakt så. Stackars Carolina, det här var inget roligt.