Vad hände med klockan tolv

Slutade amma i förrgår. Idag är första natten jag sover bredvid Ivan. Bra ljudmatta ändå, att lägga Ivan första gången ensam i spjälsängen, med cirka en triljard fyrverkeri-JÄVLAR i bakgrunden som lyste upp sovrummet och gjorde att en viss liten en hade ganska svårt att koppla av. Tog väl tjugo, trettio minuter och sedan somnade han ändå. Utan gråt. En hel del kastande fram och tillbaka i sängen. Själv fann jag mig själv INTENSIVT hatande nyår och alla smällar i luften. Kan vi inte bara bestämma att det är förbjudet nån gång. Med vänlig hälsning, djurens vän (och de lättväckta barnens)

Räknar nu med hundra uppvak inatt.

För övrigt vann jag inget på himla Bingolotto.

2014, du kan dra nu.

Du vill bränna ned Stockholm

Jo och i avdelningen “brev du inte trodde du skulle få” kan jag idag addera brevet som berättar att nu har askan strötts över minneslunden på Skogskyrkogården. Snyft.

Jag tror att jag just nu står och trampar i lite av ett ingenting-läge, eller kanske är mittemellan-läge är ett bättre ord. Jag är mittemellan faser i sorgen, tror jag. Mitt emellan att vara chockad och undantagstillståndsledsen och förvirrad, och att börja anpassa mig till mitt nya liv. Det är som att jag inte riktigt bestämt mig för om jag tänker acceptera att det blivit som det har blivit ännu, och därför står alldeles stilla. Rådvill och dröjande, i väntan på att det hela ska klarna för mig.

Besökarna kommer inte längre i en strid ström och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan skönt – det är inte alltid det är härligt att umgås med människor oavsett hur underbara de är eller hur mycket jag älskar dem. Ibland vill jag bara vara ensam. Å andra sidan är ensamheten skrämmande, läskig, ekande och tom och vissa kvällar smyger minuterna efter klockan åtta då Ivan lägger sig verkligen fram i snigelfart. Det är som att jag inte ännu är redo att kalla mitt och Ivans liv för… ja men komplett? Det saknas fortfarande någon. Det är fortfarande halvt här hemma.

Jag kan inte ägna mig åt saker jag förr brukade ägna vardagskvällarna åt, serier eller att läsa eller chatta eller kolla tv eller surfa eller ja ni vet, sånt där en gör. Jag kan inte koncentrera mig eller uppbåda tillräckligt intresse för att fastna i vare sig en serie eller bok eller film. Allt som är trivialt är provocerande. Men försöker jag mig på berättelser som jag kan relatera till får jag sådan ångest och blir så ledsen att det inte heller fungerar. Igår var jag dum nog att börja lyssna på boken När livet stannar, en berättelse om en kvinna som förlorar sin make och två av sina barn i tsunamin. En berättelse om ren och skär helvetessorg, med andra ord. Jag fick hjärtklappning i mörkret bredvid Ivan, det gick inte att lyssna vidare efter ett tag. Och så låg jag där – vaken och timmarna gick. Mittemellan det som var förr och det som kommer komma sedan.

Jag förstår rent rationellt att nyckeln kommer att vara att jag, så att säga, “väljer livet” och aktivt väljer att bygga något fint och bra och mysigt för mig och Ivan. Accepterar att nu är det såhär och slutar tänka på det som något halvt och tyst och tomt. Det är bara det att jag inte är där ännu. Så fort Ivan somnat vandrar mina tankar alldeles för långt från den stig jag har bestämt att de ska hålla sig på och jag ältar och sörjer och känner mig pytteliten och liksom osäker på hur jag ska ro den här tvåmannaskutan vidare framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att det på något sätt kommer att gå, men jag oroar mig. Vet inte konkret för vad jag oroar mig? Att inte orka? Att inte komma ur sorgen? Att resten av livet ska kännas grått och svårt? Att ansvarsbördan i föräldrabiten ska vara mig övermäktig? Kanske lite av varje. Förmodligen. Inte vet väl jag hur det är tänkt att en ska sörja och när det är dags att borsta av knäna och börja äga livet igen, så att säga.

Så jag mailade i alla fall Sorgmottagningen, som någon tipsade här om på bloggen, och sedan ringde jag dem. Och sedan ringde de mig. Och nu har jag fått det stora privilegiet att få möjlighet att gå i terapi, sorgebearbetning, hos dem. Börjar i januari. Är tacksam och glad, för jag vill ha stöd i att hitta framåt i min egen sorg och kanske ännu mer, läkning. Jag är så ivrig att få börja läka men när kvällarna blir tysta och Ivan har lagt sig och ingen familj eller vän är på besök och jag ligger vaken i mörkret och väntar på hans nattskräck är det så tydligt att jag inte är där än.

Det har gått sju och en halv vecka nu. Ivan har fördubblat sitt antal tänder sedan det hände. Jag har överlevt hans första magsjuka. Han har trillat ur sängen för första gången. Han har stått några sekunder utan att hålla i sig i något. Han har börjat göra nya ljud. Jag gråter inte varje dag, inte ens varannan, men det jävla mörkret ligger kvar över mig och känslan av att vara halv består, blir nästan starkare nu när vardagen är här. Tittar över gatan på huset mittemot och alla, jo men faktiskt alla, är två med sina ungar. Jag vill inte vara en med min. Jag måste det och jag måste hitta ett sätt att acceptera att det kommer att vara så, men det känns ganska fjärran just nu.

Lägger ännu en (svinjobbig) vecka till handlingarna

Idag kom vi tillbaka till Stockholm från Uppsala och ganska omgående efteråt åkte vi tillsammans med Frida till mina svärföräldrar för att äta lunch och putsa lite på bilen, som ju ska säljas inom alldeles kort. Det var fint och mysigt, men jag blev så himla ledsen. På ett sätt jag inte hade förberett mig på. Tomrummet har aldrig känts så stort och tydligt som där, hos hans föräldrar, dit jag aldrig varit utan honom. Aldrig har jag gått på vägarna utan honom vid min sida och när jag idag skulle ta en promenad på de isiga vägarna för att söva en trött Ivan, stod det så tydligt igen. Han är verkligen inte här, han är borta borta borta borta och kommer aldrig mer komma tillbaka. De här gatorna är hans, hans hemväg från skolan, hans grannar från barndomen, och här går jag med hans och mitt barn och han är inte med. Fy helvete så brutalt. När jag kom in igen från promenaden och Ivan sov tryggt och varmt i vagnen utanför brast det för mig och så satt jag där och grät under resten av middagen.

6 veckor

Jag har tagit inspiration av en kvinna jag blivit vän med på Facebook som bildat en grupp/nätverk för föräldrar till barn som förlorat sin andre förälder. Hon verkar så bra på att be om hjälp? Helt öppet på Fejjan ba “halloj halloj, vill någon byta till vinterdäck på min bil på söndag?” och jag vet inte varför men jag skäms något alldeles innerligt när jag läser det. Tanken på att göra detsamma själv gör lite ont?

Men folk vill ju så gärna hjälpa till. Direkt hade hon flera svar typ “jag, jag kan, jag vill” och jag tänkte att det där borde jag – måste jag – lära mig av. Våga tro på det som alla säger: att man blir glad av att få något konkret att sätta tänderna i som är till stor hjälp för någon annan? Så i morse bara gjorde jag det, tjongade ut en Facebookstatus där jag frågade om någon kunde tänka sig att ta med sig mig och Ivan på storhandling i veckan. Det börjar bli lite tomt i förråden, så att säga. Och mycket riktigt, inom bara en kvart hade jag en rad vänliga och generösa erbjudanden om hjälp. Jag tackade ja till Mari och nu slutade det med att hon själv åker och handlar hela min lista (alltså JAG SKÄMS IHJÄL) eftersom det blir enklare med tanke på bilstolar och två bebisar. Gah, så onaturligt konstigt detta känns. Så generad och tacksam på samma gång. Men försöker att bara känna att det är okej. Nåväl. Detta kommer jag få kämpa med, och vill verkligen göra det för jag kommer kanske inte orka driva hela det här skeppet helt utan hjälp?

On a different note så kom pappren från Skatteverket idag och Ivan har nu i andranamn fått sin fars förstanamn, det vill säga Aksel. Världens längsta namn har han därmed, med tanke på tre förnamn, ett mellannamn och ett efternamn. Men ska det vara så ska det vara, tänkte jag. Det trillar också in en himla massa brev från Hjärt- och lungfonden, dit vänner till oss skänkt pengar och skrivit små meddelanden. Så vackert att jag måste gråta lite.

Men asså var lite glad

Ögonblick jag återkommer till i tanken. Vi är på Ica, samma kväll som begravningen, jag är så trött att mår illa och det värker cirka överallt. Vi funderar på middag, jag och min syster och styvmamma, och kommer fram till att ingen orkar laga, vi köper takeout på vägen hem. Vid frysdiskarna står “skön kille” och bjuder på glass, lejonet och björnen har visst några nya smaker. Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på himla saffransglass, men pratsamma styvmor stannar och provar. Skön Kille ropar hej, tjejen därborta, och jag tänker åh nej. Drar luvan djupare över pannan. Hej tjejen får det lov att vara lite glass, ropar Skön Kille. Jag säger nej tack. Ger honom en blick ca 3 sekunder, det får räcka. Han snackar vidare med mln styvmor. Jag tar Ivan och vagnen och rullar mot kassorna. Skön Kille säger, och detta hör jag inte men får återberättat, “den där söta tjejen med luvan, brukar hon alltid vara så sur eller”. Styvmor svarar “du, hon har all anledning, hon begravde sin man idag”, och går sedan.

I fantasin: inzoomning på Skön Kille som skäms och aldrig mer tänker ifrågasätta varför en kvinna inte ler och är glad mot inom. Inser att detta ej är hans mänskliga rättighet som penisinnehavare. Slut på fantasi. Slut på anekdot.

Vet inte ens vad jag tänker om den, men jag tänker på den rätt ofta. In your face, dumma sköna kille med glassproverna.