Ett halvår av magiskt kämpande

Sex månader igår, ett halv år har passerat, är det inte sjukt så säg. Det var ju så nyss. Det var ju så länge sen. Det var allt utom ett fånigt halvår sedan.

Men ett halvår har det gått och två årstider har passerat och i blåsut, där han bodde när han gick och lade sig för sista gången, håller vi på att packa ihop oss. Mentalt och fysiskt. Vi – jag och vår son – måste inleda nästa kapitel och jag får äntligen, äntligen lämna den lägenhet som gett mig ångest att vara i under, ja precis, sex månader nu.
Många saker skvallrar om att tid har gått. Ivan var en bebis när det hände och är en liten person nu, en som pratar och sjunger och springer och kan själv. Två av hans (min sambos, inte Ivans) bästa vänner har nyss, eller ska alldeles snart, bli föräldrar och ingen av dem hade hunnit berätta nyheten för honom när han gick bort. Min bästa vän är gravid och det var hon inte då. Breven med hans namn och ordet dödsbo efter kommer nästan aldrig längre.
Jag har tappat kontakten med personer jag trodde jag var bästis med, och blivit bästis med personer jag trodde jag var bekanting och kompis med. Jag har klarat av att överleva tre magsjukor hos Ivan (TRE!) på egen hand. (Jag skulle inte överlevt alls på egen hand, utan nätverket, eller jo det kanske jag hade men inte med vettet i behåll)
Min styvmamma som tidigare lade alla sina lediga helger och dagar hos oss har kunnat återgå till sitt liv mer och mer, vi ses någon gång i månaden nu. Min mamma väntar på provsvar för en smärta i höfterna som har tilltagit drastiskt. Jag oroar mig lite.
Det har hänt massor och vi är på god väg att kliva rakt in i den framtid som jag nu får regissera åt mig och Ivan. Det kommer att gå bra. Men ofta saknar jag honom, Ivans pappa, inte bara den gamla vanliga “jag saknar min person-längtan” utan specifik, i specifika situationer. Saker jag vill diskutera. Skvallra om. Ett skämt. Ett sms. Härom kvällen när jag sov hos Frida och det kom ett sms efter klockan tio på kvällen tänkte jag helt reflexmässigt att det var från honom. Något litet han ville säga eller ett god natt. Sådana sms kommer – av förklarliga orsaker – inte längre. Men vissa reflexer är djupt rotade i hjärnan.
Jag längtar tills det första året har passerat för oss. Jag längtar – förlåt om det är taskigt – till att min tillvaro ska kännas som komplett i min lilla familj och inte som att jag hela tiden försöker täcka igen ett gapande tomt och djupt hål med mina bara händer. Jag vill att det här nya ska bli en norm, ett tillstånd jag trivs i. Det blir lite mer så för varje månad som passerar men det är fortfarande ett kämpande. Jag tänker mig att när vi klarat ett år så blir bästa varv liksom lättare.
Halvvägs nu då.

Tacksamhet och sorg

Jag antar att efter att vi fick det slutgiltiga protokollet från Rättsmedicin och den troliga dödsorsaken och informationen om att Ivan är safe så har jag vandrat igenom några olika känslomässiga stadier. Min första reaktion var att jag blev så himla lättad över informationen om Ivan. Strax därpå började jag tänka på allt det där jag aldrig kan få veta säkert: hur länge han varit sjuk och om det hade kunnat gå att stoppa. Om något är mitt fel. Om jag kunde hindrat det. Om han kände på sig det.
Strax efter det beslutade jag mig för att åtminstone försöka att inte gissa och spekulera, eftersom vi aldrig kan få veta.
Och någonstans i kölvattnet av de där, ändå ganska aktiva, tankarna, har han börjat ploppa upp i mitt medvetande mest hela tiden. Jag tänker på honom så himla mycket just nu. Jag saknar honom. Jag tänker på hur tacksam jag är att jag träffade honom och för de åren vi fick tillsammans. Jag tänker på allt vi hann göra och att vi faktiskt gick i mål med Ivan, världens bästa Ivan.
Jag går igenom vinden och sorterar hans kläder och kartonger och sparar flera plagg. Jag luktar på dem, går omkring i dem, tänker på hur gott han alltid luktade och hur himla… fräsch han alltid var. Jag går runt i hans doft och tittar på alla bilderna ett varv till, för första gången på flera månader.
Jag tillåter mig att tänka på allt vi hade som var fint och bra och som gör så jävla ont att det är borta, jag har knappt orkat det hittills. Jag har tänkt praktiskt och rationellt och förnuftigt och framåt och inte bakåt. Men nu är jag där, åtminstone för en stund.
Jag sörjer att det inte blev längre och jag önskar att jag hade älskat honom lite innerligare, lite mer aktivt, den senaste tiden. Jag tror att det jag gör nu är att förlika mig med vårt öde. Det känns inte som att gå bakåt i processen, snarare att bjuda in hela bilden, även de delar jag skjutit ifrån mig eftersom jag inte orkat. Jag tror att nu när Ivan inte ligger i riskzonen så frigjordes lite utrymme i min hjärna att faktiskt sörja. Jag tittar på bilderna ännu en gång. Filmklippen. Känner sorg och tacksamhet och lite allt möjligt som är stort och luddigt och varmt och taggigt på samma gång. Jag känner glädje för vad vi hade och för att jag valde honom och han valde mig. Jag är glad för våra år tillsammans.
Tack för att du fanns och för att jag fick ha dig och för att du som du var, älskade A.
        

Obduktionsrapport

Idag, nästan sex månader efter att han gick bort, fick vi ett slags besked efter de undersökningar som gjorts av rättsmedicin kring hans dödsorsak, min sambo som somnade en natt och aldrig vaknade mer. Det har varit en lång höst och vinter.

Jag väljer att inte gå in på detaljer men sammantaget kan vi säga att vi aldrig kommer få veta exakt varför han dog. Inte säkert. Vi kan tro att det handlade om sjukdom i hjärtmuskulaturen, kanske en hjärtsvikt utlöst av virus. Men vi vet inte säkert, inte idag och aldrig framöver.
Det fanns indikationer på ett överbelastat hjärta och en trolig dödsorsak, men inget säkert kring vare sig hur och när. Jag får med andra ord fortsätta undra om han var sjuk när han började bli sådär trött, för flera år sedan, och om han rent av innerst inne anade något själv. Jag kan spekulera i huruvida det hade kunnat upptäckas vid en grundlig undersökning när han senast var hos sin läkare och påtalade tröttheten och orkeslösheten. Jag skulle kunna gräva i det. Och säkert en massa annat. Det finns hundra saker att undra över och tänka “tänk om” eller “tänk om inte” kring. Inte bara kring hand hälsa men kring oss, vår relation, saker som hände under årens gång. Men jag ska försöka att låta bli. Det kommer inte leda till något gott. Jag ska försöka att hitta ro i det här nu.

Men. Den goda nyheten i allt det här, så god att jag grät när Anna ringde med beskedet, lyder som följer:
“Genetisk undersökning visade inga sjukliga varianter”
Jag tror att han är safe, mitt barn och mitt allt och det bästa jag har. Jag tror att han är relativt safe.
Så tacksam.

Andra tongångar

Nu måste jag bara säga att vi hade en sådan underbar natt, jag och Ivan. Frida sov här och jag tänkte vid läggningen som tog typ en timme, att det här kan nog gå lite hur som helst. Och så gick det jättebra! Alltså han vaknade och grät lite två gånger och kom över till min säng halv sex men SOV TILL HALVÅTTA OCH INGEN NATTSKRÄCK.

Åh. Om livet ändå var såhär oftare. Så härligt att ha sovit? Sån stark känsla av… Ork! Bjussar härmed på en selfie, en från en hiss i Farsta Centrum. Hade just gråtit när denna togs, trötthets- och otillräcklighets- och hur ska det här GÅ-tårar hos vår underbara psykolog som påminde mig om att det kommer gå utmärkt och att jag inte är en usel förälder som skapar en vidrig uppväxt för mitt barn bara för att jag rätt ofta längtar bort, typ till tider då han är större / sover mer / klarar sig själv bättre / jag får loss mer egentid osv. Jag hade sådana skuldkänslor för det. Men Helena sade så klokt saker som att min belastning faktiskt är extrem, det är inte BARA en nattskräck som knäcker mig mellan varven, det är ju liksom allt sammantaget: att jag har ett rå-aktivt och intensivt barn, att jag är på jour med honom dygnet runt since 14 månader och att jag knte haft någon egentid sedan han föddes, att jag för planer och styr upp en flytt, att jag liksom aldrig riktigt får vila från allt och att jag måste köpa mig den lilla avlastning jag får för pengar jag nästan inte har, jo men tacka fan för att en är utmattad och längtar bort ibland. Men, sa Helena, du finns där för Ivan hela tiden och är det något alls han kommer minnas av sin tidiga barndom så är det att du fanns där, precis hela tiden, och att han har ett mycket tryggt anknytningsmönster och att jag ska vara stolt för att jag ändå syr ihop det här så bra helt själv. Utmattad eller ej. Så jag fick en annan känsla inför mig själv där i Farsta igår. Det var så att säga välbehövligt.
Nåväl. Nu är det torsdag, Ivan sov till halv åtta, vi dricker kaffe (jag och Frida) och sedan ska hon jobba. Jag tänkte ta ut Ivan i parker, och sedan köpa lunch. Vid ett kommer Ivans farmor på besök och vid halv fyra tar jag bussen ut till Nacka för översovningsdejt med Mari och Oskar.
Känner livslust. Kul.

Tankarna

Sitter i en park och satan vad det blåser kallt idag alltså. Känner mig 50% uttråkad och 50% frustrerad. Försöker att inte tänka tankar som “men det var ju inte SÅHÄR DET SKULLE BLI” för de gör ingen nytta, bara skada. Men det är svårt. Dagar som dessa kryper gärna en och annan tanke fram, tankar som jämför sig med andra föräldrar (“de är två och deras barn sover om nätterna, vafan hallå universum ge mig ett handtag här nu”) eller om vänner som jobbar (“minns inte hur det känns att tänka på annat än att stimulera en vild ettåring”) eller pengar (“hur fan ska jag få allt att gå ihop i längden med bara en lön och oj vad mkt vab det kommer bli och tänk om jag blir av med jobbet”) och tja, annat rätt surt och bittert. Motarbetar detta medelst andra tankar, typ “han mår bra och är så fin och ljuvlig och snart kommer jag jobba och uppleva mer frihet och det är inte farligt med nattskräck och det kommer en dag snart då jag får vara min egen person igen och det kommer ordna sig med allt” men gud, ibland är de långt inne alltså. Nåväl. Solen skiner i alla fall. Snart kommer Ivans barnvakt och då ska jag åka iväg och beställa tapeter.