Vilken jäkla härlig dag det var igår. Tycker o-unik person som njöt i varma grader och sol. Kände en stark förnimmelse av att våren ändå kommer, och att det kommer bli så himla härligt nu när Ivan mer och mer lär sig gå och blir stadigare på fötterna för varje dag som går. Det kändes som en helt annan stimulans för honom igår i parkerna vi var i. Han struttade lite hit, lite dit, klättrade lite, ramlade lite, började om igen.
På tal om att det kommer en vår, så är just de orden, “det kommer en vår”, ord som följt med mig genom den här hemska vintern och allt som hände i höstas. En vacker dag ska jag åter läsa alla hundratals varma, fina och förkrossade hälsningar jag tog emot dagarna efter att min sambo gick bort. Det öste in en flodvåg av sms, mail, blommor, kort och brev, och jag gick som i en dimme och besvarade ungefär alla med ett enkelt hjärta. Hade liksom inga ord, insåg redan då att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle följa och hur det var med mig. Bland alla de där hundratals hälsningarna så är det vissa som liksom stack ut och stannade kvar, och jag vet inte exakt varför. En av dem kom från en syster till en kille jag var ihop med för över tio år sedan. Vi har inte haft någon kontakt under årens gång mer än att gratulera varandra på födelsedagarna på Facebook, ungefär. Men hon skrev det där, det kom ett mail med en bifogad pdf-fil med en bok, och så skrev hon några rader och bland dessa fanns orden “det kommer en vår”. Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det. Jag tror att jag hakade upp mig på orden för att de var trösterika och jag ville att de skulle vara sanna. Först kommer det komma ett mörker som är mörkare än något mörker jag någonsin befunnit mig i, men sen kommer det komma en vår. Åh Elin, det var så fint. Och nu verkar den ju komma så smått, våren.
En annan hälsning som hängt kvar är en från en person jag jobbade med för länge sedan, också detta närmare tio år sedan. Hon skrev så långt och så fina ord och jag har läst dem några gånger igen sedan det hände. Det finns en handfull människor vars hälsningar jag aldrig kommer glömma tror jag, trots att de dök upp i ett hav av andra hälsningar och jag var helt avtrubbad av sorg och svärta när de kom. En dag ska jag läsa igenom dem allihopa igen, för att minnas hur mycket kärlek och omsorg som ryms i min värld, men det blir inte idag. Det får dröja lite till.
Nu ska jag ägna mig lite mer åt våren, den som kommer ni vet? Ivan vaknade 05.30 imorse förresten. Så himla tidigt, det hade jag inte godkänt men vad brydde sig han om det.
Recent Comments