En miljard tecken mitt i natten

Jo men nu känns det jäkligt mycket lättare igen, alltet, livet, ja men ni vet. Pratade med förskolan morgonen efter föräldramötet och de tyckte inte alls mina iakttagelser stämde med deras upplevelse. Berättade anekdot efter anekdot kring hur han visst hänger med gänget och liksom bidrar och får sin plats. Sjunger och pratar. Leker. Får vara udda, får vara själv, får vara barn osv. I förskolans blogg plöjde jag ett gäng filmer på barnen då de åt, målade och dansade och såg att de ju hade rätt. Att se gänget sitta och äta lunch tillsammans i en film var för övrigt så roligt. De satt där och pratade med varann och så började en sjunga blinka lilla stjärna. Snart sjöng alla samtidigt som de satt och åt. Sen slutade alla, samtidigt, och fortsatte äta och babbla med varann igen. DÖR på att de har det där med varann. Så gulligt.

Sen gick vi till läkaren och utan att tråka ut någon med detaljer så är han fine, väger lite väl lite kanske, och har fått läkarintyg på att han ska fyllas med lite extra välling om dagarna på förskolan. För att ge vikt och ork en extra skjuts nu när han hamnat lite efter och alla infektioner och det de gjort med hans aptit tagit ut sin rätt. Redan första dagen märktes det så himla stor skillnad redan vid hämtningen. Så pigg! Inte grinig trött sur ledsen osv. Glad och mätt och härlig. Vet såklart inte om det har med extra välling att göra men nog är det en garanti att han får i sig något, till skillnad från måltiderna då han är rätt selektiv och ointresserad fortfarande. Så ja. Det känns bra.

Idag var dessutom tredje fredagen i rad som jag gick hem från en komplett jobbvecka, helt fri från vab. Och vi hade en mysig kväll med vänner på middag. Ivan lekte helt obekymrat med deras tvååring. Sjöng och busade sig hela vägen in i läggning, som drog ut på tiden och inte förrän tio var det tyst här hemma. Och jag klämde i mig en hel chokladkaka för att ja, den fanns där och det kändes festligt. Ehe.

Jobbet känns bra och faktiskt resten också. Min nya terapeut är så grym. Det händer så mycket på den fronten nu. Jag drömmer drömmar som är helt sjukt verkliga, om pappa och Aksel och konfrontationer med nära och kära och Gud vad det bearbetas. Vaknar helt stärkt och rödgråten om vartannat, typ varannan dag. Men känner mig så himla närvarande. På ett bra sätt.

Kan och vågar och vill inte dyka alltför djupt i det, men hon – terapeuten – får mig att konkretisera och formulera massor av saker som jag nog gått med ett tag utan att riktigt kunna sätta ord på. Saker kring förluster, förluster genom död och förluster genom liv. Jag har gått med en del sorg och besvikelse och liksom inte kunnat formulera eller ens för mig själv stå upp för att jag varit och är det. Att sörja en som dör är en sak, att sörja folk som lever eller våga vara besviken är en helt annan sak. Mycket läskigare. Betyder ju att man menar sig förtjäna mer eller bättre någonstans. Vilket är otacksamt och fel i min rationella hjärna.

När Aksel dog hörde jag – men kunde inte relatera till – många andra som gått igenom liknande erfarenheter tala om att första tiden finns “alla” där, och sedan en dag försvinner nästan allt ungefär samtidigt och en förväntas vara fine och klara sig själv. Och att kontrasten mellan “på och av” är ganska brutal. Och att en är sårbar och i behov av extra care så långt mycket längre än det där första året. Relaterar till det nu. Mycket. Men har försökt att kväva de tankarna med att jag måste vara tacksam och att jag ju redan har fått så mycket. Tagit så mycket. Inte kan begära mer. Varit till besvär med mitt liv och allt som blev o-kul. Jag har gått med en svårdefinierad känslomix av att inte vilja vara till besvär, inte vilja behöva be, inte tycka det verkar rimligt att behöva det, inte veta vem jag – om jag ens vågade formulera en önskan – skulle önska kunna dela lite av det där ändå ganska tunga lasset jag bär genom dagarna och veckorna (fortfarande) med, inte tycka att jag förtjänar mer än jag redan fått. Typ.

Och mitt i allt det där har en sorts ilska funnits. Och finns. Eller besvikelse. Eller förklädd sorg. Eller jag vet inte. Någon typ av känsla. Inte så angenäm. Är inte färdig med den ännu, långt ifrån, men vi jobbar med det. Jag och den här stencoola, luttrade, erfarna och svårmanipulerade terapeuten jag lyckats haffa. Det rör sig just nu mycket kring tematiserade förluster och egna val och prioriteringar av relationer som inte ser ut som jag egentligen vill ha dem. En egen historisk oförmåga att välja bort och öppna upp för annat. Det verkar vara upp till mig, hör och häpna, att definiera vilken typ av relationer jag vill ha. Snarare än att gå och önska att de jag har skulle se ut på andra sätt. Det kanske låter rörigt och det är det också. Men spännande. Jag tror att nu är en bra tid att, med hjälp av ett proffs, öppna lite på den här komplexa lilla pandoras ask som bor i mig och se vem som hänger därinne. Eh, förlåt för megaflum. Det är mitt i natten nu.

Men sammanfattningsvis: älskar att gå i min nya terapi och det är massor av saker som jag är ganska peppad på att städa i. En början är nog att börja rådda lite i vad jag har för önskemål och sedan röra mig ditåt i stället för att skälla på rönnbär för att de är sura. Och ett annat mål är att landa lite mer i mitt föräldraskap. Våga lita på att jag gör det bra och att jag vet vad som är bäst för min unge. Ingen känner honom som jag – trots allt – och han har inte så få drag av mig i sin personlighet. Vill börja våga lita på den känslan dygnet runt och inte bara när allt går “som det ska” om ni fattar?

Oh well det var en avstickare. I övrigt har jag i veckan klämt Född 2010, börjat läsa Neapeltrilogin, skickat in både min och Ivans deklaration, surfat på hus i södra Spanien för en liten dröm jag när om att vara borta en månad i början av nästa år, eventuellt ställt in en jobbresa jag inte får ihop med barnvakter, tagit emot en helt sjukt fin gåva från en helt sjukt fin främling, och ptja… Inte så mycket mer.

Imorrn fyller Emelie år eller nej det gör hon inte men imorrn ska jag fira henne med dunder och brak. Längtar. Gonatt!

Sentimental efter föräldramöte

Ikväll hade vi föräldramöte på förskolan. Såååå himla underbara pedagoger har Ivan, och sååååå fina andra föräldrar i gruppen också. Med anledning av pedagogiken och att de dokumenterar så mycket så hade de delat in informationen på olika teman, tex “sång och dans” och “bussprojektet” och “naturvetenskap” och “hållbar utveckling” och till varje del talade en pedagog lite, varpå vi fick se bildspel och filmer som illustrerade det de gör, med våra barn som stjärnor i filmerna. Det kallas för “svep” inom pedagogiken (Reggio Emilia) tror jag.

I alla fall. Det var så himla fint och spännande att se bitar av deras dagar då vi föräldrar inte är där. Våra tvååringar börjar bli så stora. Så egna personligheter, så mycket vilja och lust och egenheter och spex vi fick se. Men jag fick ett styng av oro/sorgsenhet i hjärtat eftersom jag inte kunde undgå att notera var min egen unge befann sig i alla filmer och bilder. Aldrig i mitten av gruppen om vi säger så. Sällan ens i utkanten. Nästan alltid i en bit därifrån, i periferin, ofta liksom på tå och spejandes lite ängsligt in mot händelsernas centrum. Där de andra kanske dansade i ring och höll varandras händer och skrattade ihop eller kramades eller lekte eller skojade. Eller trängde ihop sig i en låtsasbuss de byggt själva. Eller ja, liksom tillsammans med varann. Mitt barn, alltid en bit därifrån, alltid med apisen hårt hårt i famnen. I en av filmerna syntes han i rummet bredvid där alla dansade, och när alla gjorde ett synkroniserat hopp (till champagnegaloppen) gjorde han ett litet eget, därute i rummet bredvid. Inte så att han såg ledsen ut men fan vad jag anar en försmak nu av vad som komma skall inom detta med föräldraskap: oron för hur de har det socialt därute i stora vida världen. Jag såg honom där och ba MITT LILLA BARN! Där står du i dörren och vågar inte delta. Eller vill inte? Där bildar de andra gäng och kompispar och du är vid sidan om. Har du det bra? Är du okej? Är du jättestressad inuti av det här sammanhanget? Är det för stimmigt för dig? Är du trygg? Får du plats?

Alltså. Om det är otydligt nu: mitt barn får vara exakt så social eller introvert eller liksom avvaktande som han vill och behöver vara. Det är inte en popularitetsönskan jag dryftar här. Jag vill bara så förtvivlat gärna att han liksom ska rymmas i gruppen, i verksamheten, att han ska få vara som han är och ändå… Få ha sin plats. Där vid sidan av.

Varför skaffar en barn?

Det här var kanske det roligaste svar jag någonsin läst på frågan varför i helv en väljer att skaffa barn egentligen. Skrattade gott både en och två och tre gånger under läsningen. Fick dock lite panik av hennes motivering till varför hon skaffat tvåan (av fyra) då hon beskrev det såhär:

I had my second kid because my husband and I were worried our first kid would think she was the center of the universe and didn’t trust our parenting skills enough to teach her otherwise, so we created a built-in sharing requirement.

Det här är en tanke jag har då och då. Alltså inte lika roligt formulerat som “built in sharing requirement” men alltså, jag kommer väl högst troligen inte ha fler barn än Ivan tänker jag. Dels på grund av att jag inte är sugen på en till. Dels på grund av att jag absolut aldrig någonsin i hela mitt liv kommer välja att gå igenom den här ensamförälderprylen en gång till. Och för att jag cirka aldrig någonsin tidigare varit så långt ifrån babymaking-activities som just nu. Och för att jag fyller 40 om två år. Så ja, ur ett verklighetsorienterat perspektiv kan vi drista oss till gissningen att Ivan förblir ett ensambarn. Den tanken är jag ganska bekväm med.

Men så började jag kolla på Född 2010 igår på SVT Play (TIPS TIPS TIPS!) och där följer de ju ett antal familjer som inte har så mycket mer gemensamt än att de föder ett barn var år 2010 (en del är ensamstående, en del är hippies som föder i vardagsrummet och har fem barn, en del är tonåringar som blev gravida i gymnasiet, osv) och jag kollar nu på andra säsongen där barnen är två år, alltså precis som Ivan. Och en tanke gnager lite i mig: de där barnen som växer upp med andra barn i familjen (även kallade SYSKON ehe, hej afasi) verkar vara mycket mindre sköra än Ivan i sina interaktioner? Eller så är det slump. Eller egna tolkningar. Jag tänker ju ganska ofta på Ivan och hans känslighet och hur han har problem med större grupper av barn och okända andra barn och sådär. Och så tänker jag att han kanske skulle ha gynnats, personlighetsmässigt, av att få ett syskon. Vilket jag ju nu inte kan ge honom och aldrig egentligen skulle välja att ge honom bara av den orsaken, så jag borde nog sluta fundera här. Och börja jobba på att låta honom fortsätta umgås med massor av andra barn till exempel genom förskoleverksamheten eller på fritiden.

Tycker ändå det är spännande att höra hur andra resonerar kring tanken på syskon. Jag har en hel del vänner som bestämt sig för att ett får vara nog, så jag känner mig inte SUPERAPART i denna konstellation (förutom att jag ensam förälder, det är inte så många andra som är i mina kretsar), men de flesta verkar nog ändå tycka att två är bra. Eller tre. Hänvisar ofta till sin egen relation med sina syskon när de pratar om sina val i den frågan. Att barnet alltid kommer att “ha någon”, även när en själv försvunnit från jordens yta. Jag köper det argumentet helt klart. Jag är lite ledsen för att Ivan inte kommer ha det, i alla fall inte bundet av “blod”. Än en gång, får jobba på andra lösningar för honom. Vänner, kusiner, släktingar, nätverk nätverk och mera nätverk.

Ps. Varför skaffade jag själv barn? Har verkligen inget tydligt svar på den frågan heller. Troligen för att jag var färdig med allt jag visste och kände till och ville ha något mer, något nytt, utmanas i grunden och liksom gå in i level 2. Tror det bästa (och mest fantasilösa) jag kunde komma på var att bli gravid då. Kan på intet vis säga att jag ångrar det valet men baserat på någon särskild bebislängtan var det nog faktiskt inte om vi ska vara helt krassa. Men det blev ju bra ändå. Ds.

Kärleksdetox

Ok nu ska vi se om jag hinner formulera tankarna kring det här jag funderat på ett tag eller om Ivans hosta kräfva handpåläggning av det slaget att jag tappar tråden. Vi gör ett försök.

Ganska ofta när jag pratar med vänner, främst sådana jag inte pratar med så ofta (vilket, tyvärr, dessa dagar är typ 95% av mina vänner) eller de jag inte känner så bra, så frågar de lite “med glimten i ögat” typ hur det går med kärleken då. Eller på tinder. Eller gällande flirtar, att leta ny partner, att ha nån slags romans, att ligga. Ni fattar. Frågan kommer upp lite på skämt, lite på allvar. Man undrar. Eller vill slentrianfråga tillbaka när man själv pratat om ämnet i x antal minuter/timmar.

Jag har inget emot frågan alls – blir inte ledsen eller stressad eller så, men den får mig att notera en grej jag inte tänkt på förrän nu, då jag sedan en lång tid liksom levt helt i avsaknad av allt det där och nästan glömt bort att det existerar. Grejen är: hur viktigt och normativt det här med relationer och kärlek är för typ… alla. Man frågar för att man bryr sig om mig och man tänker sig att nu då jag inte längre är i en aktivt sörjande fas, så är det väl dags. Dags för mig att bege mig “ut på marknaden” eller att få lite good old love. Eller sex åtminstone. Eller bekräftelse. Eller något. Något bara! Något som vi kan prata om! Något som gör mig till en av alla andra – för alla andra har väl ändå NÅGON eller NÅGOT i de där områdena att prata kring? Är du inte nykär så kanske du har en stabil relation? Eller kanske sörjer en förlorad relation. Eller tvekar kring din relation. Eller saknar någon. Eller något. Eller trånar. Eller bearbetar någon. Eller kämpar för någon. Eller tjaaaa, ja men i fattar: det är som att jag skalat bort en bit, ett lager i mitt liv, som liksom verkar skava lite i andra att jag inte har. Eller kanske främst: inte är så sugen att skaffa.

Själv ägnar jag otroligt lite tid eller energi just nu, åt att tänka på relationer. Eller kärleksobjekt. Jag tror aldrig i mitt vuxna liv att jag gått såhär obrydd kring det faktum att det inte finns någon där. Inte i sin frånvaro, inte i sin närvaro. Jag tror att jag varit olyckligt eller lyckligt “kär” i någon typ ALLTID, sen jag var… Typ tio? Men ej nu alltså. Tänker inte ens på’t förutom när frågorna dyker upp.

Visst kan man tänka att “men hon sörjer ju fortfarande, det är helt naturligt, hon är inte där ännu, det kommer”. Och visst. I viss mån stämmer det säkert. Men helt ärligt så vet jag inte om jag sörjer min avsaknad av kärleksrelation så himla hårt just nu? Jag sörjer fortfarande att det blev som det blev. Att jag blev lämnad kvar med allt det här. Att jag tvingas leva det här livet ensam med Ivan. Men när jag tänker på vem eller vad jag skulle vilja fylla det med, förutom oss två, fylls jag inte av en konkret saknad. Det känns inte halvt, det här. Det känns snarare nästintill överfullt.

Det kanske har med tid att göra. Jag har inte, på länge nu, riktigt haft tid eller råd att gå och längta efter en relation. Har haft fullt upp med allt som är och allt som varit. Att bygga bo, att hitta hem, att välja riktning, att vara förälder. Och någonstans har jag litegrann glömt bort den där gamla känslan av längtan jag alltid kände när jag var singel förr. Gud vad jag längtade då. Efter en relation. Något som var på riktigt. Någon att dela dagar och nätter med. Men inte nu.

Eller jo,jag ska inte ljuga. Jag tycker det är ensamt att alltid bara vara jag och Ivan i vardagen. Att behöva göra planer hela tiden för att ha sällskap. Jag kan absolut avundas er som har sällskap i vardagen gratis, så att säga. Jag gillar ju också sällskap. Och samtal och skratt och att dela med mig och av mig. Men den saknaden är mer efter ett socialt sammanhang. När jag sitter i en bar med en vän eller flera så vandrar liksom inte ens min blick runt längre. Jag har så fullt upp med att ta igen saknad tid med dem, vännerna, vill inte störas av nån himla ny person jag inte ens känner.

Jag lyssnar på andra och hör hur de lever i sina relationer. En del lyckliga och fyllda av det där jag en gång till vill uppleva, en del rätt… Kämpiga. Uttalat eller mellan raderna. Jag kan fortfarande läsa mellan dem, raderna.

Men nästan aldrig känner jag längre en avund. Mycket oftare en suck av lättnad inombords, att jag inte har det också att deala med. Kompromissa. Gå halva vägen var. Jobba på en relation. Kämpa. Dela upp. Allt det där som i alla fall enligt min mening oftast ingår i en relation, dvs kämpandet och att “göra kärlek”, jag blir trött bara jag tänker på det. Fy fan vad härligt att – helt ofrivilligt till att börja med – ha en paus från det där?

Jag tror jag har landat i ett mellanläge där jag inser att det finns vissa fördelar med att styra sitt liv helt själv. Eller, om vi ska vara krassa så styr ju Ivan mitt liv rätt hårt just nu. Men ändå. Jag bestämmer allt ifrån ambitionsnivån på middagen (so what om vi käkar både pizza och halvfabrikat – vem bryr sig? Inte vi, vi råkar älska båda delarna) till vad vi ska göra i sommar och vart vi ska bo. Framtiden och nutiden är MIN. Ingen annans. Jag har förvisso ingen att vardagsdwella föräldrafrågor med (jo er, tack för det!) men inte heller någon som sitter därute när en läggning drar ut på tiden och vill ha saker av mig. Som tid, ehe.

Jag tänker att jag nog vill ha en relation någon gång igen. Men att den gången inte är nu. Inte alls nu. Och så tänker jag ibland att jag kanske framstår som världens tråkigaste i och med detta. Jag är den där som gärna blir kvar på förfesten till tre på natten eftersom jag tycker man pratar mycket bättre i köket än på en klubb. Eller den där som aldrig feedar in samtalen kring det ämnet de flesta verkar gå igång på mest att prata om: relationer. Det är eventuellt ett problem. Men bara sett ur perspektivet “vem vill jag vara i sociala sammanhang” och inte ur perspektivet “går här med en förtvivlad saknad efter en ny partner”.

Jag tycker det finns en hel del fördelar med den här pausen. För mig personligen om inte annat. Det har varit bra att uppleva att det där gamla fokuset som ändå tog så mycket tid och energi fått flyttas till en annan plats långt bort. Det finns ett lugn i mig när jag inte ständigt behöver fundera på eller jobba på eller utvärdera eller analysera en relation. Kanske är allt så enkelt som att det inte funnits tid. Och nu har jag glömt bort vad det är som är så magiskt med att vara ihop? Kanske är det bara en vecka tills jag kommer på det och börjar längta igen? Ingen vet.

Men jag tror att det här är och har varit riktigt jäkla nyttigt för åtminstone mig. Även om jag aldrig har några ens remotely spännande svar på frågor som “hur går det med dejtandet då” eller “vad händer på tinder” eller “när ska du bli ihop igen” etc, så gillar jag ganska många aspekter av avsaknaden av en relation och vad det gör med en efter sisådär ett och ett halvt år. Jag tänker ganska ofta på det lite som när en har detoxat konsumtion under en längre tid (alla som inte provat – gör det! Det är magiskt på riktigt när allt habegär släpper) och ba aaaaaaaah, lättnaden när en inser att en lagt så jäkla mycket energi tidigare och att det frigörs så himla mycket ANNAT ur det.

Jag hade aldrig valt den här serien själv tror jag. Men nu fanns den i den hand jag blev tilldelad här i livet och jävlar om jag inte ska ta och lära mig något på kuppen.

Den lille kämpen samt logistiken

Den lille kämpen alltså. Har börjat få gå ut med treåringarna när hans polare i tvåårsgruppen sover sött mitt på dagen. Idag när jag hämtade var han rosig om kinderna och simmig i blicken redan klockan fyra. Klockan sju var han definitivt redo för sömn. Halv åtta sov han. Nu ligger han här och rosslar bredvid mig. Tänker att jag måste prata med förskolan imorgon, höra om de ändå inte ska liksom ge honom en chans att lägga sig åtminstone ett tag innan de avfärdar hans sömnbehov mitt på dagen. Eller så hade de försökt även idag och han hade inte velat, oklart. Det kanske är helt normalt att ett barn är trött efter förskolan och redo att lägga sig redan sju förresten. Jag kanske bara borde embracea den här förändringen och se det som ett gyllene tillfälle att få tillbaka lite egentid. Men han var så trött idag. Och jag blir typ lite rörd/ledsen när jag tänker på honom där i sina för stora regnbrallor ute på gården med de större barnen som han inte känner så bra ännu. Har han det bra? Kan jag göra något för honom? Är det här okej?

PS jag har pms. Så lätt-rörd då.

Sitter med the never ending logistik kring barnvakter för maj och juni. Och inser att herreguuuuud vad det kommer bli mycket i maj och juni. En hel del jobbrelaterat på kvälls- och nattid där övernattning krävs, av mig och barnvakter. Och så några rena nöjesgrejer tex min bästa väns 40-årsfest (att vi blir 40 nu/snart, sån grej!) och en…. RESA TILL GBG FÖR ATT GÅ PÅ HÅKAN PÅ ULLEVI bara helt vanligt. Herregud. Ska bo på hotell! Med en kär och saknad vän! Och åka tåg helt ensam i förstaklasvagn! Och se på Håkan! Och kanske gå ut lite! Och troligen sakna min unge så det skriker i varje cell framåt småtimmarna men det är väl dags att börja träna lite på sånt här också tänker jag. Hitta tillbaka till självet och det där.

Vågar inte ens räkna på summorna dessa timmar från Ivan kommer kosta mig. Gissar på mellan 5000 och 6000, hjälp. Men ändå. Livet måste levas, jobbat måste jobbas, en annan gång får jag ha pengar kvar i plånboken eller på sparkontot. Tänker lite så.

Hallå hörde ni det där om Håkan i Gbg? Ska jag ta det en gång till? Inte?