Jag är med i en grupp på Facebook där kriterierna för att få vara med är att en är ensamstående förälder till ett barn under 18 år till vilken den andre föräldern gått bort, alltså dött, alltså avlidit. Det vill säga, en grupp för relativt unga änkemän och änkor, if you will. Ganska mycket av det som skrivs i den gruppen handlar om människor som är förkrossade och liksom behöver få kräkas ut sin saknad och sorg till en grupp andra människor som förstår. Det är fint och sorgligt att läsa. Det finns så många som jag, som har det värre än jag, som kanske har flera barn, ett mindre nätverk, eller inte lyckas komma över den där första tröskeln av förlamande sorg på länge länge, ibland flera år. Ibland handlar trådarna om saker som har med samhället att göra, som idag. Då frågade en tjej vilken hjälp av kommunen vi andra i gruppen eventuellt fått i samband med vår partners bortgång. Först orkade jag inte läsa tråden, det var många svar, men på bussen till stan hade jag inget att göra och började läsa.
Och, detta är så skrämmande, i princip ALLA var överens om att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. De kan, som jag, ha hittat sin partner död i sängen, eller de kan ha fått ett besked om att deras partner begått självmord. De kan ha fått ett samtal som berättade att deras partner dött i samband med en olycka på arbetsplatsen, eller ett överfall. En del har förstås fått förbereda sig genom en längre eller kortare tids sjukdom, men många inte. Och det verkar som att vårt samhälle är lite SÅDÄR bra förberett på den typen av krishantering. I den här tråden vittnar människor från norr till söder, med olika livserfarenhter i bagaget, om hur de enbart fått hjälp från samhället om de varit starka och orkat söka den själva. Eller haft en vän eller närstående som sökt den åt dem.
Så jag började tänka på hur det var för mig. Såklart. Såhär var det:
Efter att jag hittat min sambo död i sängen kom det först två ambulansmän och konstaterade att jag hade rätt, det vill säga att han var död. De väntade med mig i vårt hus (jag vägrade först gå in i lägenheten, satt i porten med Ivan) tills det kom ett antal poliser, jag tror de var tre. Jag fick berättat för mig att det alltid tillkallas polis när unga människor går bort utan “naturlig” orsak. Poliserna kom, ambulansmännen avvek. Min sambos familj kom. Min styvmamma kom. Tid förflöt. Vi väntade tydligen på en doktor som skulle undersöka min sambos kropp. När doktorn kommit, tittat på honom och vi alla fått gå in och ta våra avsked fick vi ställa några frågor. Jag frågade om jag hade kunnat rädda honom om jag sovit bredvid (svar nej). Jag frågade vad som hänt (svar det vet vi inte men ibland händer det att hjärtan slutar slå, svar kommer efter tester och obduktion osv). Mer kom jag just inte på att fråga.
Sedan gick läkaren. Och poliserna väntade in bilen som skulle hämta min sambos kropp och ta den till rättsmedicinska medan vi andra åkte till min sambos brors hus och samlades där i stället. Efter detta har jag inte tagit emot ett enda samtal som frågat hur det är med mig, om jag behöver hjälp, om jag behöver någon att prata med, om jag behöver en läkartid, vill träffa en kurator, inget alls. Jag har inte tänkt så mycket på det, och troligen av anledningen att jag haft ett sådant fantastiskt nätverk som redan från dag ett omslöt mig med så mycket kärlek och kraft att jag verkligen verkligen enbart fick fokusera på att andas och finnas till för Ivan.
Men det slog mig idag, tänk om jag inte haft det. Hur skulle jag ens veta hur jag skulle gjort? Ringt min vårdcentral förmodligen. För att få en sjukskrivning. Eller hade jag fattat att det var lämpligt? Och om jag då träffat den där första läkaren jag träffade, han som sjukskrev mig i två veckor och sade att sorg inte är en sjukdom, hur hade jag gått vidare då? Hade jag ens gjort det? Om mina vänner inte ringt min barnpsykolog-person och fixat en akuttid, hade jag haft någon professionell att prata med? Nej det hade jag inte. Då hade det varit mycket möjligt att jag hade suttit här idag, på ett HELT annat ställe än jag ändå anser mig befinna mig nu.
Det hade inte slagit mig förrän nu att samhället kanske, jag vet inte, borde ha ett SKYDDSNÄT för människor som trillar ned i akut kris i samband med att deras partners dör ifrån dem i ung ålder? En uppföljning efter att poliserna gått hem. Ett erbjudande om att få prata med någon. Träffa någon. Prata med en läkare om vad som hänt. Eller en kurator. En himla stencil kan de väl trycka upp med telefonnummer och information om sorg och kris?
Det tycker jag.
Recent Comments