Inte linjär

Idag var en dålig dag. Det stämmer inte riktigt, det där jag ägnat mig åt, att räkna minuter och timmar bort bort bort från då, i måndags morse. Nu är vi framme på fyra dygn och nästan åtta timmar och det känns värre än nästan någonsin idag. Jag har inget annat än gråt och tomhet i mig. Det väller och väller och väller. Jag behöver pauser från ivan för att smyga iväg och stirra rakt ut, eller gråta rakt ut.

I morse försökte jag prata med honom i duschen. Försökte be om ursäkt för saker jag inte tycker jag gjort rätt i vår relation på sistone. Försökte viska rakt ut att jag saknar honom så jag går sönder och att jag hoppas han vet att han var den godaste och finaste människan jag någonsin mött. Att jag älskade honom. Att jag sagt det för lite. Jag vet inte vad jag tror om döden och det efter den. Det gör det hela svårt. Det känns konstigt att stå i sin dusch och gråta och viska att jag saknar någon som inte är där.

Det är så mycket jag vill dela med honom. Det är så mycket vi aldrig kommer få dela.

Ivan får hans namn som mellannamn. Jag är glad att han är en kopia av sin far.

Then I see a darkness

Nätterna är värst. Så många minuter att fylla ut. Så långt till gryning. Så ensam då. Även om mamma finns i rummet bredvid och alla vännerna ett samtal bort finns det liksom inget som jag vill säga eller prata om. Det bara är ju som det är, det här. Inga ord mitt i natten tar bort det faktumet. Ingen kram kan göra det som hänt annorlunda. Allt det där lindrar på dagarna och jag är så tacksam, men på nätterna står det så tydligt för mig, allt jag har förlorat. I ett enda svep.

Hjärtklappning samsas med vågor av illamående och molande värk i magen och bröstet. Kroppen är rädd. Tror det kallas ångest. Hjärnan vill febrilt rationalisera, göra upp, hitta mening, förklara, få svar och kategorisera. Men det går inte. Det kommer inte gå på länge än, om jag ska tro de böcker om sorg och sorgbearbetning jag lånade på biblioteket idag. Andra fasen i krisens fyra stadier, den efter chockfasen, den som kallas reaktionsfasen, kan alltså pågå i månader. Sedan kommer bearbetningen. Och sedan, om en evighet ungefär, det där jag vill snabbspola mig fram till – att liksom hitta ljus och hopp och börja om.

Idag och igår vågade jag släppa in några vänner. Det resulterade i Anton Frida Lina Wille Frida Erika Anna och Anna. Hoppsan, rätt många. Utpytsade i små grupperingar såklart. Imorgon kommer några till. Den strida strömmen tycks aldrig ta slut, stora fina gänget med all kärlek och all välvilja och all ork. Jag får verkligen utrymme att vara liten och bara försöka finnas för mig och ivan. Det är knappt så jag räcker till för det, men ändå går det på något märkligt sätt.

Ivan passar på att köra något slags raketfart i den motoriska utvecklingen. Kan nu spring-krypa. Har två gigantiska framtänder på gång. Har fattat tycke för sin morbror och mormor. Är svår att lägga och mammig. Men håller ändå fanan högt, lilla älsklingen, här i vår lilla för närvarande trasiga familj. Älskar honom och kollar att han andas cirka trettiotusen gånger per natt. På förekommen anledning.

Nu ska jag försöka styra bort tankarna med ljudbok. En om starka kvinnor som reder sig själva och växer genom motgångar.

I mörkret

I vardagsrummet mamma. I Ivans rum styvmamma och lillasyster. I sovrummet, DET rummet, jag och ivan. Han sover – inte oberörd av senaste dagarnas tumult – enbart med 100% närvaro av mig, min kropp, mina bröst. Jag sover inte. Alls.

I mobilen hundratals sms. I kalendern ingenting, inget utom akutbesök hos psykolog imorgon och läkartid nästa fredag. Tider som en livlina till vän styrt upp åt mig, vid sidan av hundra tusen andra saker jag inte orkat deala med.

I huvudet tankar som snurrar. Praktiskt och känslomässigt. Sorg och svärta. Minnen och det som skulle blivit minnen längre fram. Tankar på ivan. Tankar på mig. Tankar på vår relation. Tankar på ett gräl. Tankar på ett skämt. Tankar på en bilresa. På en shoppinglista i vårt delade dokument i mobilen. Tankar tankar tankar. Skuldkänslor och frågor jag aldrig kommer få besvarade.

Upprepar läkarens ord om och om igen. Det gick fort, gjorde inte ont, jag hade inte kunnat göra något. Igen och igen.

Så konstigt att ligga här inne. Jag och ivan och så hela nätverket av levande och inte längre levande änglar runt hörnet.

Mörker

Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag säger det bara. Ivans pappa och min livspartner finns inte mera. Han somnade igår och vaknade inte idag. Jag är så ledsen och allt är kaos inuti och utanpå. Är i Uppsala hos familjen med ivan nu. Skriver väl igen någon gång när jag förstår vad som sker och vad som skett.

Jag är så ledsen och det här är så sjukt.