Hur går det med självhatet?

Då blev det december (och SNÖ, äntligen) och det innebär, för min del, också de sista dagarna med redigering av romanen, som nästa vecka ska gå från word-dokument till så kallat “korrektur” vilket i princip innebär att förlaget sätter boken så som den ska se ut när det är en bok i ett designprogram och sedan gör om den till en pdf. Vilket gör att möjligheterna till ändringar i sista minuten minskar drastiskt, helst ska det inte vara just någonting i det skedet. Den ska alltså vara… klar nu. Alldeles snart. Och här sitter jag, de sista skälvande dagarna, och stirrar på sidorna och undrar febrilt om det blev så bra, verkligen, det här, och hur mycket jag skulle hinna ändra/göra om, om jag verkligen jobbade dag och natt fram till nästa vecka. Svaret är naturligtvis: inte så mycket. Jag har pillat med det här i flera år och nu får det lov att bli som det är. Jag har fått döda MÅNGA darlings och lita på proffsen om att allt inte behöver skrivas ut, att läsaren fattar mycket väl själv vad som sägs mellan raderna. Och här sitter jag och är alldeles blind inför helheten. Fyra år gamla versioner av manus ekar i läsningen av dagens version. Kanske blev det till slut bra, kanske är det mittemellan, så tror jag i alla fall, för jag vill helst inte tänka att det blev dåligt. Försöker luta mig mot att det faktiskt finns professionella som jobbar med mig i detta, det är inte bara jag själv som vill tuta ut min historia till allmänheten, men det är olika svårt olika dagar.

Och så kommer vi till det här med självhat. Hat är ett starkt ord, förstås, egentligen borde jag kanske inte använda det. Självförakt kanske passar bättre? Eller självtvivel, om man ska vara riktigt mjuk i kanterna. Min poäng är i alla fall att jag tycker det är så tydligt och påtagligt hur framförallt kvinnliga “skapare” går omkring och dras med detta. ALDRIG har jag hört en kvinnlig författare som står inför en lansering säga “det här är riktigt JÄVLA pangbra, vänta bara”. Aldrig har jag pratat med kvinnliga skrivande som känner sig helt säkra på att det de gör är stort, nytt, förtjänar uppmärksamhet, priser. Äsch, den här gamla trasan, är mer av tongångarna och jag är en extremt stor del av den retoriken själv. Det kanske låter som falsk blygsamhet i vissas öron? Men nej, här är inget falskt, jag slåss verkligen inombords med alla negativa recensioner jag redan har skrivit färdigt åt recensenterna som de i princip bara skulle kunna copy-paste:a när det är dags, i mars. En banal historia som inte tillför något nytt, låter de. Eller: privilegierade vita medelklass-heteros som tycker synd om sig själva, snark. Osv. Ja ni fattar. Hjärnan är inte nådig mot innehavaren av hjärnan, så att säga.

Som grädde på moset har vi det här med åldrandet. Få har väl missat den serie av texter som förekommit i tidningarna på sistone, de som handlar om det kvinnliga åldrandet. Anna-Lena Laurén skriver uppfriskande i DN om hur svårt hon har att förstå varför intellektuella kvinnor vill se unga ut, som svar på bland annat Ann Heberlein, som i SVD erkänner att det värsta med publicitet kring hennes verk inte är verken i sig, det är pressbilderna. Gud vad jag relaterade till den sistnämnda, tyvärr. Minns när vi tog mina nya pressbilder i oktober och jag tänkte men nej, måste vi verkligen göra det här? Kan det inte duga med de som togs när jag var 40, måste jag vara 43 på de nya? Kan inte boken få tala för sig själv utan att jag med mina trötta ögon och nedåtgående kinder ska tryckas bredvid en eventuell recension? “Jag vill inte visa hur gammal jag blivit”, säger Åsa Linderborg i NRK och vet ni, det vill typ inte jag heller. Eller alltså på pappret är jag stolt över att jag är 43 och att jag är frisk och blir allt klokare (vill jag hoppas?!) för varje år, men vi kanske inte behöver… fotografera bevisen så hemskt mycket? Nå. Jag är inte färdig med tankarna runt detta ännu. Kan bara konstatera att jag blev mest uppiggad av Anna-Lena Lauréns perspektiv på det hela:

Claes Andersson uppmanade oss att tänka på alternativet till att åldras. Det är döden. Själv föredrog han livet. Vinet, jazzen, dikterna, spelautomaterna.

Personligen föredrar jag också livet. Barnet, böckerna och hästarna (mitt beroende). Dricka vin med vänner.

Ruelse kan jag känna över mycket, men inte över oundvikligheter. Jag åldras, det syns i ansiktet, och att det syns i tv eller i någon byline är inget jag kan göra något åt. Livet är fullt med viktigare saker.”

Med detta avslutar jag med att – som KBT – lägga ut en pressbild som jag kommer ha svårt att se i pressen om det nu blir någon press kring “den här gamla trasan”. Och ja – jag har absolut bett fotografen (som heter Linnea och jobbar på Appendix Fotografi är JÄTTEDUKTIG) att ta bort det värsta av ålderstecknen för större än så, det är jag tyvärr inte ännu.

Allt blir bra!

Ett år gick det. Senast skrev jag om 40-årskris, ser jag. Idag tänkte jag skriva om min nya roman, som kommer ut på Albert Bonniers förlag i mars nästa år. Den heter Allt blir bra och såhär beskrivs den av förlaget:

“Allt blir bra är en svidande vidräkning av äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.”

Lockande, visst? Eller alltså, jag är så blind för allt som har med den här berättelsen att göra att jag inte ens vet om det låter lockande eller gäsp, ni får avgöra tänker jag. Oavsett vad så blev det en roman till slut, det där jag började pilla med lite försiktigt samtidigt som Låt oss hoppas på det bästa kom ut i Sverige 2018. Jag minns att jag firade min 40-årsdag (på tal om 40-årskris) på Bokmässan i Göteborg och skulle ta en drink med min (fantastiska) agent (Astri). Själv var jag på plats för att göra cirka 12 framträdanden under lika många timmar i stan och framåt kvällskvisten var jag både trött och liksom överväldigad, så jag började lite oöverlagt snacka om vad jag tänkte att jag skulle skriva härnäst. Ungefär såhär tror jag det lät då:

Jo men jag är liksom sugen att, jag vet inte, men liksom… utforska kärnfamiljen och nedärvda trauman, om du fattar? Liksom jag tänker på en familj, va, och i denna familj kanske det lever fyra fem personer som alla har en helt egen bild av hur den där familjen funkar. Alla går med sina issues och trauman och skulle man be var och en berätta om hur det funkar och vad problemen är, och kanske vems fel det var att det blev så, så får man lika många svar som människor som berättar? Ja men jag funderar på att försöka skriva om en familj, men att låta flera komma till tals, tänk typ olika sammanflätade berättelser där både föräldrarna och barnen kommer till tals? Och så vill jag skriva om en problematisk mamma-dotter-relation också. Tror du det kan bli nåt?”

Ja, ungefär så. Med två glas bubbel innanför västen, ska tilläggas. Nåväl, det var så det började men det var då rakt inte så det slutade. Allt blir bra (vars titel för övrigt varit med hela vägen och alltså tillkom INNAN Jonas Sjöstedts biografi “Allt kommer att bli bra” var på gång) har vandrat genom en rad skärseldar och dessutom legat i en byrålåda under nästan ett år, då jag tappade tron på hela grejen och började skriva på en annan grej. Men sen kom den fram igen. Och snart kommer den ut. Idag är Allt blir bra en berättelse om en familj, absolut, men den fokuserar nu bara på de två vuxna. De heter Mary och John och blev tillsammans någon gång under slutet av sjuttiotalet. Allt var ganska fint, sådär som det oftast är ganska fint i början, och friktionsfritt, ända tills barnen kom. För det visade sig att Mary inte riktigt… älskar modersrollen. Eller kärnfamiljslivet. Helt och hållet, i alla fall. Hon tycker att hon har lite mer LIV kvar i sig än att sätta sig i en skokartongsformad villa utanför Sollentuna och bara prata om överdragsbrallor och sportlovsplaner med sin partner, so shoot her. Här börjar boken, när Mary har skickat familjen ensamma till fjällen på sportlovet, och sedan följer läsaren dessa tu under nästan tio år. Det blir skilsmässa, så mycket kan jag ändå säga, för det händer typ första sidorna, men skilsmässan blir inte riktigt sådär fin och vänskapligt modern som åtminstone Mary hade hoppats. Och så blir det lite annat som kanske inte prick blir jättebra, så mycket kan jag väl också säga. Jag har valt att göra modern i familjen till den mindre perfekta av en anledning och jag tror att det är i Marys berättelse jag har haft både störst utmaningar och funnit mig själv som mest både kritisk och ömsint. Får en mamma göra såhär? Får en mamma göra såhär och fortfarande hoppas bli älskad av sina barn? Av någon annan? Varför är det så svårt med allt?

Ja. Hmm. Det är några famlande ord om Allt blir bra. Den kommer inte förrän i slutet av mars och tur är väl det, för den är inte färdigredigerad ännu och jag har verkligen inte lärt mig att prata om den, hehe. Men såhär kommer omslaget se ut och jag hoppas att ni kommer vilja läsa.

40-årskris?

Hallå har jag någon läsare som har haft en 40-årskris? Eller är det så att halva världen går runt och känner sig nedstämda och jagsvaga såhär i Coronatider? Anledningen att jag frågar är för att jag tycker att jag går och brottas med en ny typ av dilemman dessa dagar, frågor som handlar mycket om vem jag ÄR (alltså innerst inne, vem är jag, vad vill jag, vad vill jag göra, var slutar och börjar jag och när tar omvärlden vid) och att jag inte riktigt känner igen känslan av att vara så vilsen inom just detta. Det hela LUKTAR ålderskris, typ att medelåldern är på väg (alternativt är redan här) med stormsteg, i mina ögon?

Har pratat mycket om detta i terapi lately: jag är så himla van vid att relatera till mig själv i relation till andra människor att jag knappt vet hur man låter bli. När Aksel dog och jag blev ensam med Ivan var han exakt allt för mig, i flera år, vilken förälder jag kunde vara till honom. Det fanns inga gränser för hur mycket hela min existens cirkulerade runt honom, han var på många sätt hela anledningen för mig att gå upp ur sängen på morgnarna. Sedan blev jag kär och med denna kärlek följde en på många sätt stormig relation som tog mycket av mitt fokus att figure out under första året. Två personer med varsitt trauma i bagaget som både var nyförälskade och hade en iver att få “laga det som var trasigt”, om ni fattar? Det gick fort och det blev kaos och sedan, efter ett år ungefär, blev det ganska stilla och vi satt där i soffan och bara: klarade vi det? Tog vi oss ut på andra sidan och är fortfarande tillsammans? Ja men tydligen. För det blev allt mer harmoniskt. Då kom fasen: bygga bonusfamilj. Hur älskar man ett barn som man inte är biologisk förälder till lika mycket som sitt eget? Hur hanterar man deras svartsjuka, osäkerhet, oro, osv. Hur sammanfogar man två föräldrars syn på uppfostran och regler och hur har barnen det i allt det här? Vad kan vi göra bättre för dem? Hur kan de få gå igenom den här förändringen på ett sätt som tillåter dem att växa som allra bäst? Ja, ni fattar.

Nu har det gått sex år sedan jag blev ensam förälder och fyra år sedan jag träffade Tom. Nu är vi, tror jag i alla fall, som väldigt många andra familjer. Det är simskolor och kungfu-träningar och skola och läxor och sommarlov och tjafs över frukostbordet och skratt och bråk och samtal och mys. Lite av varje. Och jag tror att det är för att allt är lugnare nu som jag har börjat brottas med frågorna om mig själv, vem jag är, var jag börjar och familjen slutar, vad jag VILL om man bortser från allt alla omkring mig vill och behöver. Och grejen är att jag inte riktigt vet detta. Vilket är läskigt. Jag vet till exempel inte vad jag skulle må allra bäst av om jag fick, säg, en helg utan att förhålla mig till någon annan. Vet inte om jag vill gå i skogen eller gå ut och festa, om jag vill resa eller stanna hemma, vet inte vad jag vill jobba med när jag är femtio, hur jag vill klä mig (jo i mjukisbyxor), vilken musik jag gillar, KNAPPT NÅGOT ALLS vet jag! Är inte det en 40-årskris så säg?

Måste googla på detta. Försöker minnas om jag hade en 30-årskris och jo, jag krisade rätt rejält där runt 28. Var konstant olycklig, och enormt rastlös, var olyckligt kär nästan alltid, drömde om att få lugna ned mig TILLSAMMANS med någon, men allt blev alltid fel med mina relationer så jag hängde med vänner, festade mycket, hade “coola” jobb, hade i och för sig väldigt kul, men hade alltid, alltid söndagsångest. För att något skavde. För att jag egentligen ville vara ihop med någon som gillade mig som jag var, tror jag. För att jag hade tröttnat på att festa, för att jag egentligen bara festade för att det var det enda jag kunde komma på att göra för att kanske, kanske, hitta den där som skulle gilla mig som jag var och som jag skulle få lugna ned mig tillsammans med. Det blev ju Aksel, tids nog. Så tacksam för honom och den tid vi delade. Fem och ett halvt år och oändligt många förändringar till det bättre i livet.

Men då står vi alltså här igen. Nyss fyllda 42 och det finns förhoppningsvis flera decennier kvar att göra något vettigt med. Vem ska jag vara? Vem är jag när jag inte är barnens mamma, min mans sambo, min mammas dotter, osv. Hur lär man känna sig själv, förutom genom terapi och ett evigt ältande? Är det en process som pågår, en som man inte kan skynda på? Det är okej att gå runt och inte riktigt veta, ett tag? Och, parentesfråga: går killar runt och undrar sådant här om sig själva? Eller är det en kvinnofälla det också?

Happy thoughts

Nu har jag haft det där kortet som jag skrev om i posten nedanför i fem dagar och jag har använt det… håll i er nu, SJU gånger. Är inte det extremt imponerande så säg? Då ska vi förstås se mellan fingrarna med att två av gångerna var när jag gick och badade med barnen och därmed kanske inte det exakt räknades som träning, men ändå.

Fem yogaklasser på fem dagar har jag i alla fall provat. Och nästan lika många studios. Mitt mål under den här månaden då jag har kortet är att verkligen prova loss, alltså alla olika former av yoga det finns (på söder, pga är lat) och så många studios jag hinner med. Hittills har jag provat en klass som heter Embodied Yin och kändes som ett väldigt långt, och ganska mysigt stretchningspass. Ja, tänker ni som kan sånt här, vad hade du väntat dig? Det är lite det yinyoga går ut på. Men se, det visste inte jag. Och nu vet jag det. Jag har också provat ett 90 minuter långt hatha flow-pass och oj oj oj jag är så svag, var slutsatsen efter det. Vet att tanken med yoga är att inte jämföra sig och göra sitt bästa efter sin kropps förutsättningar men testa att säga det till min hjärna? Jag är så prestations-skadad att jag till och med får prestationsångest vid avslappningen i slutet. Så man får ge mig lite tid.

Det absolut coolaste jag har provat är något som heter Breathwork. Man ligger i en sal tillsammans med ett annat gäng och djupandas. Eller det kanske man inte alls gör, klicka på länken så ser ni hur man andas, men man andas på ett visst sätt som läraren visar i början. Och så spelas det musik och man har ögonmask på sig och tanken är nog att man ska glida ned i något slags tranceliknande tillstånd. Då och då kommer läraren och klämmer lite på en, eller skakar om ens knän, eller masserar vid axlarna eller fötterna, och det är både skönt och flummigt men ger framförallt en påminnelse om att fortsätta att andas på det där speciella sättet. Klassen skulle pågå i 60 minuter men när han “väckte” oss hade det visst gått 90. Och jag var lite yr. Och hade väl i och för sig absolut inte alls hamnat i trance, men ÄNDÅ, det var liksom… mäktigt på något sätt. Efteråt satt vi alla i ring och berättade om våra upplevelser. Någon grät. Någon kunde inte prata. Själv berättade jag ärligt att jag hade blivit yr och tyckt att det varit lite obehagligt, men det var något visst med känslan efteråt. Jag kände mig på riktigt TOTALT avslappnad resten av dygnet. Och nu är jag jättesugen att göra samma sak igen. Så jag ska gå på ännu en klass i morgon, hihi.

Nog om mina yogaäventyr. Kontentan av att prova runt såhär är ändå att jag blir medveten om hur extremt fast jag är i mitt huvud och mina tankar hela tiden. Har så enormt svårt att slappna av och bara vara, ens i två minuter. Tankarna mal exakt hela tiden. Jag tror att jag har 42 års stress och krampaktiga försök att hålla kontrollen över alla situationer inom mig, så det får ta lite tid. I morse låg jag tex hela klassen (mediyoga) och bannade mig själv för att jag hade glömt att lämna Ivans rastfrukt på hans hylla i skolan. Kom ihåg Livias men glömde Ivans. Låg därför i närmare 60 minuter och tyckte synd om Ivan för detta. Åh, tänkte jag, denna regniga mörka dag. Och ingen frukt ska han få! Stackars Ivan! Dumma mig! Det slutade givetvis med att jag sprang tillbaka till skolan direkt efter yogapasset för att korrigera mitt oförlåtliga misstag, pga tja. Sån är jag.

I övrigt har jag ansökt om ett arbetsstipendium från Författarfonden. Hade ingen aning, för två år sedan, att så mycket av författares (obs inte alla författares) ekonomi handlar om att söka och förhoppningsvis ta emot stipendier. Det är ju fantastiskt att sådant finns! Och nu fanns det ett extra utlyst att söka pga Covid.

På tal om Covid förresten. Visst känns det som att det kommer vara såhär för alltid? Som att vi aldrig kommer kunna umgås med våra far- och morföräldrar igen, att det här blev året då vi liksom tappade kontakten för att inte hinna återknyta den igen innan allt var för sent och alla redan var borta? Okej så kanske inte ni går och tänker. Men jag gör det. För varje gång vi har en plan på att tex åka ut till Ivans farföräldrar och ses i trädgården (de är riskgrupp och i viss mån sköra) så vaknar något av barnen, eller något av oss, med snuva eller hosta eller ont i hals. Så vi ställer in. Och bokar om. Och nu har snart åtta månader gått sedan vi senast träffade hans farföräldrar. Och det var tre månader sedan jag träffade mamma. Usch, jag saknar dem så. Tycker inte alls att det är samma sak att facetime-a och sms-a. Får ont i hjärtat när jag tänker på hur de har det, till skillnad från oss som är ganska aktiva måste det här året ha blivit så totalt tomt och deprimerande.

HAPPY THOUGHTS? Det kommer nya tider? Man vet bara inte när?

Mitt nya jag

Det kanske är olämpligt att tjata så mycket om PMS som jag gör och har gjort här, och i alla mina andra kanaler? Lite TMI-känsla på den? Men grejen är att jag tycker det påverkar mer än vad man kanske tänker på, det är mer än ett “lite jobbigt de här dagarna”, jag har till exempel fattat rätt många bra och dåliga beslut under mina skov av grov PMS. Ganska ofta när jag förändrat något drastiskt i mitt liv har det skett de där dagarna, T minus 9-1 ungefär. Gjort slut, anmält mig till konstiga projekt, kurser, träningsformer, sagt upp mig, osv. Det är som att allt blir lite extra allt dessa veckor. Så även denna.

Min terapeut lyssnade tålmodigt på mig i onsdags när jag berättade om hur läskigt det är att hamna i den här känslan av glasbubbla, att det ligger som ett tjockt filter av fetvadd mellan mig och resten av världen. Att ingenting riktigt når in, men inte heller ut, att jag inte har något att säga, inte har några tankar jag vill dela, osv. Blir som ett blankt papper, som den där emojin ni vet, den med rak mun som ett streck och ögon som är lite halvöppna. Apatisk och likgiltig. Och att det är SUPERLÄSKIGT på många sätt, för av alla mina framträdande egenskaper så är just apatisk och handlingsförlamad inte en jag identifierar mig med. Alls. I alla fall, terapeuten. Hon lyssnade på hur läskigt det känns att inte förmå mig att ta tag i saker som känns dåligt, att jag bara sitter på min kammare och vältrar mig i självförakt, inte ens orkar gå och ta en dusch, och hon sa såhär (okej jag skriver om det till lite mer koncentrerat nu för ingen vill läsa EXAKT vad hon sa, eller hur?):

Du borde jobba med acceptansen. Såhär är det vissa veckor för dig och det är ingen idé att slå på dig själv och sitta framför ett tomt dokument på datorn och tänka att du är värdelös som inte skriver en ny bok i väntan på feedback för den som redan finns. Om du inte får ur dig någon output, så jobba med input. Lyssna på ljudböcker. Läs. Gå på bio. BARA VAR.

Gick hem, stirrade fortfarande glasartat framför mig på kvällen, Tom tyckte jag borde börja träna. Man blir glad av träning, sa han, som om jag inte redan visste det. Men hur orkar en som inte ens orkar duscha gå och träna? Va? Det går ju bara inte.

Men sedan hände något för på kvällen började jag ändå googla olika typer av yoga. Den här gången, till skillnad från sist då jag gick på Ashtanga och efter en termin dömde ut formen som något som inte “var för mig” tittade jag efter det absolut mest flummiga som fanns. Meditation, tack! TRANS, om det går? Mindfullness, ge mig. Hittade massor av studios här på Söder, alltså så många som jag har gått förbi genom åren och liksom inte ens noterat, mer än möjligen en svag doft av rökelse på trottoaren. Det ena ledde till det andra och morgonen efter, alltså igår, hade jag köpt en månad med Bruce. Det är en app, eller ett abonnemang, som kallar sig själva “som Spotify fast för träning”. Det kostar ganska mycket, speciellt om man bara tar det månad för månad, men å andra sidan får man tillgång till typ 500 olika träningsställen i Stockholm. Det är yoga och crossfit och simning och klättring och badminton och dans och you name it. Jag tänkte att det kanske kunde passa mig, som alltid tröttnar på allt och aldrig blir särskilt långvarig, att få ta veckan som den kommer. Typ: idag vill jag gå och simma. Går och simmar. Idag vill jag testa yinyoga. Testar yinyoga. Idag vill jag stå på löpband. Ja ni fattar.

Igår testade jag mitt första pass på ett ställe som heter Yoga Folks på Åsögatan. Det var KOMISKT, för jag hade inte förstått att nivån var i någon slags master class-nivå. Folk stod på huvuden och på händer, lyfte sina kroppar så som kroppar inte borde kunna lyftas, stod i brygga och aaaaaaah. Jag kunde ju då ingenting av det där. Ramlade vid de enklaste uthållighets- och balansrörelserna. Skrattade åt mig själv hela vägen hem efter träningen. Var dyngsur av svett och har idag extrem träningsvärk. Men det var kul? Jag blev gladare? Och sov jättegott i natt. Idag, närmare bestämt om en halvtimme, ska jag prova en annan studio. Och en annan form, lugnare hoppas jag. På lördag ska jag och Ivan gå och simma lite. På måndag har jag bokat in en tredje studio. TÄNK OM DET HÄR ÄR FORMEN SOM PASSAR MIG GÄLLANDE TRÄNING? Det vore ju så fantastiskt?

Förresten så tog jag hennes råd om input/output på stort allvar och gick på bio igår också. Babyteeth. Hinner inte lägga ut texten om hur otroligt fantastiskt fruktansvärt bra och stark den var, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord: se den. Gå och se den på bio. Ta med en näsduk eller två, för all del, men se den.

Nej nu…

… var det sådär länge sedan igen. Och jag tror inte att någon läser här längre. Det kan vara okej, tänker jag, för just nu är jag ändå inne i en gruvlig ångest över min egen värdelöshet (är det ens ett ord? inte ens det vet jag!) och har total skrivkramp på alla andra ställen, så strunt samma.

Vadan denna ångest, undrar ni (som inte finns, för ingen läser här längre) säkert? Jo förstår ni. Det stavas PMS, såklart, eller just den här månaden tror jag att det är ren och skär PMDS vi snackar. Gick in i dimman i lördags, alltså det är så märkligt när det händer. Man vaknar och så är det som att en mörkläggningsgardin dragits ned över hela världen. Det ligger som ett lager mellan mig och världen utanför och det GÅR inte connecta med den längre, går inte att tycka något är kul, går inte att känna engagemang inför något, alla tankar som existerar i huvudet dras åt det negativa hållet, sjukdom och död och katastrofer och hur ska det gå med allt?

Allra mest negativt tänker jag då om mig själv. Vilket var lite dåligt time:at, kan tyckas, för det var min födelsedagshelg. 42 goda år fyllde jag och hela min familj var så OTROLIGT gulliga med mig. Tom gjorde exakt allt som stod i hans makt för att jag skulle ha en bra helg och jag försökte mitt allra bästa att se på livet från den ljusa sidan, men det ville sig inte riktigt. Det slutade med att det enda jag kom på som skulle göra mig pyttelite glad, kanske, var att gå till biblioteket. Ensam, utan någon av de andra i familjen. Sagt och gjort. Hej då, alla. Nu går tråkigaste människan i världen och sätter sig på ett bibliotek och stirrar med deprimerad blick utmed raderna av böcker, skrivna av andra som, till skillnad från den tråkigaste i världen, säkert är värda något.

I lördags satt jag på biblioteket i två timmar och bara bläddrade i böcker. Det var inte så att jag satt och grät, för så mycket engagemang orkar jag sällan uppbåda inför något när PMS:en drabbar mig på just det här sättet, utan jag satt mest och tittade i andras böcker. Tänkte på vad duktiga alla är! Så produktiva, och snabba, och gud vad många böcker den eller den har fått ur sig. Och vilka vackra formuleringar, sedan! Och hur kommer man förresten på berättelserna man ska skriva, hur GÖR FOLK? Nej usch, gick jag hem och tänkte. Det här är nog inget för mig. Jag är alldeles för fantasilös, talanglös, lat, likgiltig, har för fattigt inre liv, för dålig fantasi, för att jobba som författare. Det här är för andra men inte för mig.

Sedan gick jag alltså hem. Och lade mig i Ivans rum och läste lite till. Män kan inte våldtas, av underbara Märta Tikkanen. Utanför dörren hörde jag hur familjen tassade omkring, jag förstod att de städade, och klockan fyra ringde Toms fina mamma på dörren. Då skulle jag bli firad. Älskade, fina familj, som de hade kämpat. Jag fick smaka rysk kaviar för första gången i livet, och fick så fina teckningar från barnen, och Livia hade gjort en slags träfigur i slöjden, och Tom gav mig presentkort på Monki för jag har gått och klagat på hur förbannad jag blir varje gång jag försöker sätta på mig ett par jeans från i våras för jag kommer inte in i dem längre. Vi åt så god mat, och drack champagne, och jag tog en paus från min ömkliga livskris och självförakt under resten av kvällen. SOM jag älskar dem. Och SOM jag längtar till att vakna upp om några dagar och kanske ha blivit av med den där hinnan mellan mig och världen som gör att jag känner mig så apart från allt och alla andra.

Ja men nu var det kanske inte min födelsedag eller PMS jag tänkte titta in här och skriva om, även om det nu blev så. Jag tänkte bara se om det fortfarande fungerar att skriva i den gamla trygga jag-form som bloggen är, den helt utan krav på prestation, och det gjorde det. 2020 har hittills varit ett tungt år, tycker jag (och antagligen halva världens befolkning med mig). Jag ägnade våren åt att ha panik över Corona och över ett av barnen som var så sjuk, nästan hela tiden, och inte mycket fick jag gjort i mina egna skrivprojekt. Jag kan inte skriva när jag oroar mig, inte när jag vabbar heller. Och när jag inte skriver blir jag arg på mig själv som “slösar bort värdefull tid”.

Men nu är ett manus på läsning igen. Och den här gången tror jag att det är sista gången innan det går över från förläggare till redaktör, och det är ju något att glädjas över? Att det går framåt, menar jag. Just nu har jag svårt att göra annat än att slå på mig själv som tagit så lång tid på mig, dessutom har jag jobbat med samma manus i mer än två år och är så VANSINNIGT trött på det, minns inte ens varför jag en gång började skriva det, men alltså… Det kommer att passera. Tror jag. Den känslan hänger ihop med hormonnivåer och prestationsångest och allmänt självtvivel. Kanske inte nödvändigtvis 100% av sanningen.

Ivan har börjat skolan den här hösten. Nu har jag två skolbarn som jag väcker klockan 07:10 i stället för att sova med dagisbarnet till 08:30. Allt med skolan blev som jag hade tänkt mig: mycket mindre nära kontakt med pedagogerna, mindre insyn, man får kämpa mer för att få veta precis vad som händer om dagarna och hur de har det. Men det har gått bra, tycker jag. Min försiktiga pojke börjar bli stor. Nu vill han självmant gå hem till en klasskompis efter skolan och inte komma hem till oss förrän klockan halv åtta på kvällen. Så var det igår. Jag saknade honom hela eftermiddagen. Jag har också blivit en kungfu-mamma, en som följer med Livia till en träningslokal en till två gånger i veckan, och lagt ned min egen ridning. Det ville sig inte ekonomiskt, dessutom fick jag avstå så otroligt många gånger i våras pga sjuka barn. Det fick bli en paus, igen. Nu vet jag inte vad jag borde börja träna. Promenera kanske räcker.

Detta får bli dagens märkliga harang. Ska fortsätta läsa i Märta Tikkanens Rödluvan nu. Tycker det var extremt orättvist att den blev så kritiserad och missförstådd i Finland som den blev vid utgivning. Jag älskar Tikkanen, och Sunström. De är mina två tryggaste tanter att trösta mig hos när allt känns piss.

Vi hörs en dag senare, till exempel till helgen, för då kommer det bli andra bullar i synapserna kan jag lova. Vet iofs inte vad synapser är, men något med hjärnan, visst? Hjärnan kommer bli starkare framåt lördag, enligt mensappens statistik. Adjö tills vidare.

Han fyller sex …

… och jag skulle vilja sammanfatta hur det känns och har känts att älska någon så vansinnigt intensivt i lika många år, men det låter sig inte riktigt göras. Så vi nöjer oss med ett stort grattis till Ivan på dagen. Min stora fina lilla älskade person!

Nybliven sexåring i ny Minecraft-tröja. Han var okej med denna bild, för övrigt.

För övrigt har vi varit friska en hel vecka ny, YEAH! Detta har inneburit att jag har fått jobba igen. Vilket i sin tur har inneburit att jag har lämnat in mitt manus för läsning och därmed kan pausa från det i några veckor. Vilket i sin tur innebar att jag plockade fram det manus jag lade ifrån mig i augusti förra året för att det var så jävla dåligt, tyckte jag då. Men så tyckte jag inte det när jag öppnade det nu? Inte allt i alla fall. Så nu skriver jag på det i stället. Tänk om det blir så att jag har två nästan klara manus färdiga samtidigt senare i vår? I så fall kanske två år inte var så jättelångsamt ändå? Alltså jag fattar att det är dumt av mig att hela tiden tänka att jag skriver så sakta och är så dålig, men det liksom bara blir så? För jag vet vilka som kom ut samma år som jag (2018, mars) och jag ser att många av dem redan är på väg ut med sina nästkommande. Och här sitter jag med manus som är långt ifrån klara. Då känns det som att jag är långsam och dålig. Och det kan väl i och för sig få vara bra så, men ja ni vet. Färdiga manus betyder ju förhoppningsvis förskott. Och möjlighet att fortsätta skriva fler manus. Så det vore ju ändå RÄTT SÅ bra om jag blev klar någon gång. Det är bara det här med sluten. Jag har så himla svårt att skriva slut.

On a different note så åker vi till en hästgård i morgon. Jättelångt ned i landet ska vi åka, förbi Jönköping och svänga av mot Borås. Det lät som en toppenidé när vi bestämde det i början av januari, att ta bilen efter skola/förskola och “bränna ned på några timmar”. Först nu har jag kollat GPS:en. Det handlar om närmare sex timmars resväg (om vi stannar och äter middag, vilket kanske är en bra idé då vi åker halv tre och inte är framme förrän efter nio). Och bara jag som har körkort. Och barnen som börjar tjata ungefär i höjd med Kungens kurva. Är vi framme snart? Jag är kissnödig! Jag mår illa! Kan vi få internet? Osv. Men äsch! Har ju en sexåring och en sjuåring nu. Kanske har något hänt i och med födelsedagen som gör att det kommer gå svinbra den här gången? Hoppas.

Singelrådet

Förra veckan, ungefär den fjärde dagen av Ivans influensa, (då jag för övrigt i princip inte hade sovit något alls på lika många nätter, hade puffiga ögon och extremt dimmiga tankar) åkte jag till Perfect Day Media och spelade in ett poddavsnitt med underbara personen Emilie Ebbiskatt Roslund. Okej, nu visste jag uppenbarligen inte hur jag skulle skriva hennes namn så jag valde i princip alla kombinationer jag kom på. I alla fall. Singelrådet heter podden och här är mitt avsnitt. Lyssnade igenom det igår och mindes ärligt talat inte så mycket av samtalet men blev lättad när jag hörde det, för det blev fint, tror jag, förutom att jag säger “liksom” ungefär tiotusen gånger och att jag avbröt Ebbis på ett ställe där jag absolut tycker att det var hennes tur att prata. Nåväl! Lyssna, den som vill.

Sak som är lite jobbig

… är att ingen blir så värst imponerad eller ens sugen på att veta mer om exakt hur asjobbigt det är för just ens egen unge när den har fått influensa. Alla föräldrar bara: välkommen till klubben gomman, det händer oss alla. Och själv känner man mer: ja det kanske händer er också men det är så SJUKT mycket värre för oss! Hallå 40 grader! I snart två dygn! Orkar nästan inte vara vaken! Och själv går jag med oro och ömmande hjärta och trugar i vätska och vätskeersättning och tycker så hemskt SYND om barnet att det nästan också är JÄTTESYND om mig? Ja, sånt är lite jobbigt tycker jag. Det och att det är jobbigt med själva mördarinfluensan som river i Ivans kropp just nu dårå. Stackars oss. Klockan är halv tolv och jag kan inte sova för jag ligger och lyssnar på honom. Vad snabbt han andas, tänker jag med pickande hjärta. Hjälp vad säger han är det FARLIGT, tänker jag när han yrar. Vänta räckte den där vätskeersättningen borde han ha fått mer, ska jag försöka väcka honom nu, tänker jag också. Och: är täcket för varmt, har febern stigit ännu mer, hjälp hjälp hjääääälp.

Har som tur är aldrig (mig veterligen) påstått att jag är en chill förälder. Det är jag sannerligen ICKE. I morgon ska jag, om Ivan är okej och jag inte har panik att lämna honom i två timmar mitt på dagen, i alla fall spela in en podd! Älskar att spela in poddar! Tycker alltid det blir så mysiga samtal och så fina nya möten. I morgon är det Singelrådet och för några månader sedan var det Medberoendepodden. Ja det är väl ungefär de jag varit med i, haha, så det kanske lät lite mer än vad det är när jag sa ”tycker alltid det är så mysigt”. Jo förresten! Saker som skaver på Storytel var jag också med i. Mys, mys, mys.

Nu vrider sig Ivan i sängen och kvider hör bredvid. Måste genast rusa dit. Hej.

Hur slutar det?

Nu är ju jag uppenbarligen inte särskilt erfaren som författare och för övrigt har jag väldigt svårt att kalla mig just det. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det här är det jag ska syssla med i livet. Men. Med det sagt, så är det ju ändå något jag har företagit mig det senaste året. Usch, det närmar sig två år, inser jag när jag tänker efter. Vid valborg 2018 lämnade jag mitt jobb som kommunikatör på en trygg arbetsplats med trevlig lön och sex veckors betald semester per år. Vid valborg detta år har det således passerat två år sedan jag sist… förvärvsarbetade. Gud vad jag inte trodde att jag skulle vara en sådan som “skrev långsamt”. Men det är jag tydligen. Eller rättare sagt, jag skriver jättefort men det blir inte alltid så bra. Det blir jättesällan bra, faktiskt. Oftare än motsatsen händer det att jag kastar mig in i ett “projekt”, eller en “idé” och bara börjar skriva. Tycker ämnet är spännande men har inte ALLS tänkt igenom helheten. “Äsch, jag börjar så får vi se vart det leder”, har jag tänkt. Och så har jag börjat. Fått ur mig så SJUKT många sidor och ord och det har inte varit kattpiss, det är inte det, det är mer det här med att det inte riktigt leder någonstans. Och plötsligt står jag där och månader och gått och någon (tänk förläggare eller agent) ställer den helt rimliga frågan: vad vill du med det här? Och jag, skamset, måste erkänna att jag inte riktigt vet. Har ingen aning om vart berättelsen ska ta sig härnäst och ännu mindre aning om var jag hade tänkt mig att den skulle sluta. Så jag skickas tillbaka till ritbordet. Och jag tänker och tänker och tänker, ibland i flera veckor (vilket i sig är stressande för en fd heltidsarbetande person med korta deadlines som är van att göra-göra-göra, inte tänka-tänka-tänka), och sedan lägger jag oftast ned det projekt jag skrivit på. Och börjar på ett nytt. Helt utan självinsikt dessutom, börjar liksom KÖRA igen. När alla och envar fattar att lösningen kanske vore att hitta på en hel historia i mitt huvud, eller åtminstone i ett anteckningsblock, innan jag sätter igång igen. Fan vilken nybörjare man är. Och vad nedslående det är att inse att det är svårt, nästintill omöjligt, att ändra på sina gamla mönster. Jag är ju likadan inom allt, hela tiden, genom hela livet! Kastar mig in i yoga eller gymkort, en franskakurs här och ett tusenbitarspussel där. Sen tröttnar jag. Och ger upp. Eller börjar om.

Men. Förutom att jag tyvärr verkar vara lite av en quitter, vilket känns som det sämsta man kan vara av alla saker i hela världen, har jag också så extremt svårt för SLUT. Finns det samband? Är det därför jag är en quitter? För att det är så himla svårt att sätta punkt och avsluta? Kanske? Slut i alla fall. Det tycker jag är extremt svårt. Jag är mycket bättre på börjor. Nu står jag i en fas där jag tror, hoppas, att ett av mina manus börjar närma sig sitt slut. Det känns så. Men det som återstår är slutet. Vi snackar mellan tio och tjugo sidor, inte mer. Men det är så svårt! För det ligger så mycket krav på just slutet. Det ska binda ihop hela berättelsen, den som har sträckt sig över flera år i flera människors liv, på ett sätt som känns. Som ger framförallt en av karaktärerna, hon jag ömmar för men som kanske kommer att tolkas som en riktig röv till människa, sin upprättelse. Som knyter ihop säcken på ett sätt som KÄNNS. Som är en nyckelscen som inte egentligen är särskilt stor, men innebörde måste vara stor. Jag vet hur jag vill att det ska kännas när man har läst slutet. Jag vet vilket mitt sista ord ska vara i boken. Men jag KAN. INTE. SKRIVA. SLUTSCENEN. Det går liksom inte? Jag har kämpat i flera veckor. Det är sådan förstoppning att jag måste ta till något slags metaforiskt lavemang snart. Vad nu det skulle kunna vara. En tanke jag har är att tänka äsch, slut schmut. Jag skriver fem slut så får de som ska ge ut den välja? Lite så gjorde jag med förra boken. Kunde inte avsluta den heller. Vi ägnade säkert ett gott halvår åt just att komma på var den skulle sluta. Och den fick ett slut, en slutscen, men fråga mig gärna om jag är nöjd med det såhär i efterhand? Icke. Jag gillar inte alls slutet på min förra bok. Vilket inte gör det lättare med denna.

Ja det var en lång harang om hur man skriver ett slut på en berättelse, det. Om jag någonsin blir klar, och det MÅSTE jag bli för annars har jag kastat bort två år i ingenting snart, så är det också dags att tänka på nästa början. Vad ska jag göra efter det här? Jag kan inte gå hemma och vara författare så himla länge till. Det har varit ett spännande och lärorikt break i tillvaron, absolut, men ni vet. Pengar måste in. Jag måste ha en inkomstkälla. Men vad ska jag göra då? Ska jag jobba i en bokhandel igen, det var ju SÅ mysigt sist jag gjorde det. Eller ska jag våga ge mig på att översätta ett litterärt manus från engelska till svenska? Det är ju min dröm. Men skulle någon våga ge mig chansen? Skulle jag våga be om chansen? Jag vet inte. Men jag vill försöka. Tror jag. Ska jag börja plugga igen? Ska jag gå en tvåårig utbildning och bli redovisningsekonom? Alla tror att jag skämtar när jag säger det här. Men det är fullt allvar. Jag älskar ekonomi och siffror. Eller ska jag konsulta inom precis det jag jobbade när jag tog en paus, för snart två år sedan? Vill någon fortfarande ha en sådan som jag? En som är bäst på att skriva men kanske inte så otroligt haj på det här med sociala medie-strategier och Photoshop och klippa film och allt som verkar ingå i min gamla roll nu för tiden? Aaaaaaaah. Framtiden, vad har du i ditt sköte för mig?

Sånt tänker jag på på nätterna. När jag inte tänker på hur fan min berättelse ska sluta.