Bokmässan 2018

Om en vecka vid den här tiden är jag på bokmässan i Göteborg. Det kanske någon av er också är? Och om ni är det och har någon lucka i programmen så kanske ni vill komma förbi och säga hej? På de här ställena pratar jag under det intensiva dygn jag är där. Känns ändå bra att lägga allt ganska tätt så jag inte hinner bli föööör nervös mellan gångerna.

TORSDAG:

16.00-16.20  Livet efter förlusten. Plats: F4.

FREDAG:

07.45-09.00:  Bloggfrukost med Bonnierförlagen och bland andra Nina Lykke (<3), Sara Kadefors och Thomas Eriksson. Obs: slutet event men är man bloggare och skriver om böcker då och då man kan osa fram till 22 september, det gör man såhär.   

10.30-11.00:  Boksamtal med förläggare Daniel Sandström. Plats: Estraden, Bonniers egen scen.

13.00-13.20: Skuld, sorg och uppgörelse. Samtal med psykolog Anna Bennich Karlstedt. Plats: Psykologiscenen.

14.00-14.15  Samtal med Oskar Sonn Lindell. Plats: Filter/Offsides scen.

15.00-15.45 Familjeliv under press. Samtal med Nina Lykke och Cilla Naumann. Plats: K3.

Kanske en helt idiotisk fråga…

… och kanske allra mest för att jag inte tror att någon läser här längre med tanke på att jag inte uppdaterar knappt alls, men OCKSÅ för att det känns väldigt förmätet att anta att alla som eventuellt gör det har läst min bok, men nu är jag så rådvill så jag gör det ändå, ok? Här är frågan:

Jag kommer – usch vad jag får ångest av att ens tänka på det – att hamna i situationer då jag ska läsa utdrag ur boken i höst. Det kan handla om en kyrka, en bokmässa eller på ett bibliotek. Det låter hur enkelt som helst, jag vet, men jag har ALDRIG läst ur min bok för någon, någonsin, och jag är ganska skraj för att prata inför folk generellt. Så det känns svårt. Och allra svårast är kanske att välja scener. Så, min fråga är: om du råkar vara härinne och läsa, och råkar minnas en scen eller två i min bok som du tror skulle göra sig för högläsning, skulle du vilja dela med dig av det till mig? Ska jag välja något lite mer neutralt parti för att inte riskera att börja gråta inför publik, eller ska jag ta tjuren vid hornen och läsa något som är direkt smärtsamt? Nervös så jag darrar kommer jag vara oavsett. Men jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska välja. Och det verkar alla förutsätta att jag ska ha koll på. Med andra ord: tips emottaget så himla tacksamt.

Hälsar,

Osäker chey 78.

Kvartalsrapport

Och så blev det sådär igen. Swosh, sade det, och så gick exakt tre månader. Vet inte varför det kommer så onaturligt för mig att skriva här nu för tiden, men det är väl en kombination. Större barn = mer integritet för honom, dvs annan approach till det personliga än tidigare. Boken ute = känt mig ganska naken och blottlagd överlag, dvs mindre lust än tidigare att berätta om det där lilla värdefulla vardagliga som händer hela tiden men som också känns ganska… ointressant. Och privat. Äsch, jag vet inte riktigt. Kanske är det också för att ett sommarlov på inte mindre än SJU långa veckor just passerat och att tiden med barn inte bjuder till extremt mycket tid vid datorn och att jag tycker wordpress känns ganska tjorvigt att mobilskriva ifrån? Nog med bortförklaringar nu. Tänkte bjuda på en liten kvartalssammanfattning och se om det på något sätt triggar lusten att sätta igång lite mer frekvent igen.

Det jag har läst:

En sak har verkligen förändrats sedan jag slutade jobba (heltid,  på kontor, osv) den sista april och det är att jag verkligen har satt igång att läsa igen. Som jag saknat det. Noterar att jag senast skrev om Rich Boy här nedanför, och efter det har en ganska lång lista med böcker också slukats i sommar. Dessutom har jag fått lektörsläsa några manus för mitt förlag, vilket har varit så sjukt intressant. Tänk att läsa en bok som ingen riktigt har tyckt eller skrivit något om ännu, att börja från noll och att försöka läsa den inte bara i termer av “bra” eller “dålig” utan också: vad är det här för bok? Vilka skulle den tilltala? Vilka är dess brister och på vilket sätt sticker den ut? Liknar den någon annan bok? Kommer den här funka på svenska marknaden? Osv. Väldigt lärorikt för mig som har en tendens att liksom hoppa på tåget när det redan rullar och läsa böcker som redan är ute och som någon tipsat mig om. Och på tal om det. Böckerna i sommar. Några har jag slukat som ett slags semesterläsning och tyckt att de varit spännande/bra nog för att läsa klart men kanske inte tänkt så värst mycket mer på efteråt. Några av dem återkommer jag till i tankarna trots att tiden går. Bland de jag bär med mig vill jag tipsa om följande:

  • Vargattacken av Lars Berge. Hörde uttrycket “reads like a thriller” i våras, dvs böcker som kanske inte är en deckare eller thriller i sig men som fångar läsaren precis som en sådan. Det här är ett perfekt exempel på reads like a thriller. Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargattacken på Kolmården, men det är så mycket mer än det. Han har grävt djupt i förundersökningar och brottsmålet kring hanteringen av personal (och vargar) på djurparken, och han har intervjuat allt ifrån Kolmårdens grundare, djurparker över världen och kvinnans (som blev dödad i attacken) familj och anhöriga. Så oerhört lärorik och spännande. Vet så mycket mer om vargar framförallt nu, men också om djurparker. Kan säga såhär: besöket vi gjorde på Kolmården i somras var inte helt njutbart. Hundra tankar och funderingar efter denna bok. Rekommenderas alltså varmt.
  • Brother av David Chariandy. Kanske sommarens mest otippade? Underbar bok som jag tror att vi kommer att höra mer om inom kort.
  • Nuckan av Malin Lindroth. Så tänkvärd. Passar också bra att läsa ihop med Moderskap nedan.
  • Silvervägen av Stina Jackson.
  • Capypso av David Sedaris. Jag älskar, älskar, älskar Sedaris och han blir inte sämre med åren. Det här var nog den bästa av alla hans böcker. Jag skrattade så jag grät på ett flygplan för några veckor sedan och sedan grät jag med skratt i halsen på en solsäng vid en pool några dagar senare. Beundrar David Sedaris bortom rimlighetens gränser.
  • Moderskap av Sheila Heti. Denna läser jag nu och den är oerhört fin, rolig, tänkvärd. Kommer nog behöva skriva mer om den om någon vecka när jag är klar.
  • Mayhem (eller Malström, för den kommer snart på svenska) av Sigrid Rausing. Sigrid Rausing skriver en memoar om hennes bror, hennes familj, om missbruk, medberoendeskap och skuld. Väldigt vacker.

En annan grej jag är så himla nöjd över förresten, när det kommer till läsning. ÄLSKAR att läsa på telefonen? Köper så det står härliga till. Prisvärt och för mig en möjlighet att läsa genom timslånga läggningar för ljuset från skärmen i iBooks-appen är så milt och diskret så till och med Ivan lyckas glömma bort att jag är vaken när han måste sova. Mums. Älskar att läsa så mycket just nu att all annan underhållning (tänk Netflix och Facebook) liksom faller bort. Och det gör mig så glad. För jag har inte fått ut så mycket av att se på serier och filmer på sistone, vet inte varför, kan liksom inte gå igång eller koncentrera mg? Och Facebook och Instagram, blääää vad jag tillbringar för mycket tid framför de båda? En grej på minuskontot är dock att jag skulle ladda ned Candy Crush till Ivan och “behövde” lära mig hur det funkade och fastnade totalt. Sådär tio år efter alla andra? Och nu ligger jag och spelar jävla Candy Crush i timmar varje kväll känns det som. Helt beroende. Som en junkie. Aja. Kanske slutar med att jag måste radera appen till slut för jag har också börjat “se” Candy Crush framför mig ibland när jag blundar och försöker sova. Fy helvete vad beroendeframkallande det var? Usch. Skäms.

Det har jag gjort:

Jag har faktiskt inte gjort så mycket de senaste tre månaderna, och det skäms jag för. Och med “inte så mycket” menar jag att jag inte har jobbat så mycket sådär ni vet så man skickar en faktura och ser pengarna på kontot efteråt? Är så himla van vid att vara anställd och att alltid ha pengar på väg in, så nu känns det väldigt konstigt. Jag har lektörsläst några manus, gjort några mindre frilansjobb för mitt förra jobb, jag har jobbat med översättningen av min bok till engelska, tittat på omslagsskisser och fyllt i frågeformulär till utländska förlag, men sedan är det inte så mycket mer. Och som sagt: jag känner skam. Som att jag är en onyttig person som inte drar mitt strå till stacken. Har försökt tänka att jag var värd en paus och att just nu har jag faktiskt pengar, men det är svårt. Efter ett helt yrkesliv som fast heltidsanställd är detta en omställning och jag har en bit kvar att vandra om jag ska börja leva som en riktig frilansare, dvs en som ser till att ha jobb som betalar sig. Nu är det mer som att jag lallar runt och är på en konstig semester.

I sommar har jag i alla vall varit på de här ställena:

  • Öland. Två underbara veckor. Jag kom under dessa fram till att Öland kanske är stället för mig, i framtiden, sommartid? Vi bodde i höjd med Borgholm men på östkusten och allt där kändes så himla perfekt. Det var inte hippt, inte fyllt av turister, allt var lagom långt bort med bil (typ en timme nedåt, en timme uppåt) och alla utflykter var liksom görbara med barn i baksätet. Plus så vackert. Och så mycket underbar natur. Och en perfekt mix av kultur och badliv. Åh Öland. Dit vill jag alltid åka till om somrarna från och med nu.
  • Kolmården, inklusive övernattning. Jag fick ett infall att stanna till på vägen upp från Öland och tog in på Vildmarkshotellet. Väldigt dyrt. Inte så prisvärt. Men en upplevelse som i alla fall de små aldrig kommer att glömma (eller sluta tjata om).
  • Gotland. En halv vecka i Hamra, en halv vecka i en stugby i Burgsvik. Gotland ÄR ju fantastiskt, vackert, fint, men jag vet inte, på något sätt är det som att hur mycket jag än försöker så blir det inte riktigt min ö. Den här gången var det värmebölja och algblomning så vissa dagar gick i princip åt att försöka hitta en badvik eller strand som inte såg ut som rabarbersoppa. Det gick sådär. Jag svettades ihjäl under denna vecka. Kollade väderapparna helt tvångsmässigt och letade efter en dag eller natt i den närmare framtiden då jag kanske skulle kunna sova utan att rinna iväg över lakanen.
  • Grekland. Det här var en spontanresa. Hade landat i Stockholm igen och vårt sovrum var över trettio grader varmt. Lägenheten kändes trång, det återstod tio dagar till förskolestart, jag fick panik. Större panik än den jag går med över klimat och världens tillstånd tyvärr, så vi stack till Kreta en vecka. Klimatkompenserade men hade ändå grov ångest över flygresan. Låg sedan i sju dagar och njöt vid en pool och strand och sov om nätterna i ett rum med AC.

Sen började hösten:

Så, till slut var alla veckor av “semester” (med barn) slut och förskolan startade jag jag återgick till min diffusa vardag. Detta var en vecka sedan idag. Under den veckan har jag fikat med vänner jag saknat, gjort en mammografi (allt är bra), återförenats med min terapeut, skrivit under papper och fixat med bokföring, gått på en förlagsfest, och så detta otippade men mycket härliga: klippt av mig håret. Har varit trött på min frisyr i cirka tio år och ungefär i onsdags rann det bara över. Frågade först om tips på Instagram på korta frisyrer jag eventuellt kunde se okej ut i, ingen tyckte att jag skulle klippa av mig håret, gick ändå till frisören, sade “ta bort skiten, jag orkar inte mer”. Och så gjorde vi. Det blev någon slags pottfrisyr som gör att det ändå inte känns som jag har klippt mig för jag hade ALLTID uppsatt innan och luggen är kvar, så det är inte jättestor skillnad. Däremot är det UNDERBART att ha kort hår i nacken. Alltså det är så härligt att jag inte ens kan beskriva det. Vill aldrig mer ha långt hår. Resonerade såhär: jag kommer ändå bli en korthårig tant förr eller senare, och jag är mindre fåfäng än störd över håret, så skitsamma. Här är den iaf, frillan.

shorthairdontcare

Och vad händer nu?

Ptja. Vet inte riktigt? Nästa vecka har jag möte med min förläggare om ett kortare utkast till en eventuell nästa bok, vi får se, jag tycker det är sådär men jag vet att jag skulle vilja ge det ett försök till, det här med att skriva böcker. Så vi ska ses och vi får se vad han kommer att tycka och förhoppningsvis får jag någon typ av nytändning eller självtillit eller vad det nu är jag saknar för att disciplinen ska infinna sig. Så det är en lös plan. Sedan har jag olika besök inplanerade i höst, jag ska till Umeå och Lund och bokmässan i Göteborg och prata på bibliotek i Stockholm. Det mesta går att göra över dagen, ibland måste jag sova borta. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt att vara borta från Ivan mer än några timmar åt gången, så det känns som en ganska mjuk start. Nästa år kommer boken ut i över tjugo andra länder och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det kommer gå vad resor beträffar. Tänker att om det är för långt så får jag väl helt enkelt ta med honom. Fördel med förskola vs skola: en kan fortfarande ta sin unge därifrån utan att bryta mot regler och plikter.

Rich Boy av CRFN

Nu har jag läst igen. Älskar, älskar, älskar att jag har börjat läsa på telefonen. Det gör underverk för mig som numera läser böcker på promenader, de underbara ca tre sekunder av lugn som uppstår när barnen leker för sig själva och jag får landa i soffan, på toaletten och vid de ungefär två timmar långa läggningarna som sommartiden tydligen gjort till standard i mitt hem.

Den här gången läste jag Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. En tjock jäkel, tror den var närmare femhundra sidor i bokform och 718 som e-bok. Boken handlar om tre generationer kvinnor, en mormor, mamma och dotter som liksom bär med sig, och skickar vidare, ett arv av tungsinne och oförmåga att älska. Eller inte oförmåga förresten, men de har sina svårigheter, det får man ändå säga. Kontaktlöshet mellan döttrar och mödrar, att födas in i sorg, att växa upp i dysfunktionella vuxenrelationer med misshandel, oförutsägbara vuxna, otrygga anknytningar och psykiska sjukdomar. Och vad det gör med barnet, som i sin tur sedan växer upp och inte vet vad nyckeln riktigt är och tvångsmässigt upprepar sina barndomstrauman livet igenom. Åh, denna bok var så tung. Och så vackert skriven. Avskalad och ren i språket, men det som sägs är allt annat än kritvitt. CRFN väjer verkligen inte för det allra svåraste. Vi snackar kvinnor (och män för den delen men denna berättelse är kvinnornas i första hand) utan änglavingar som alla har gemensamt att de har svårt att se poängen att leva utan sina män. Inte så mycket för kärlekens skull som för männens funktion som kryckor och stöttepelare, normaliserande av en kaosartad och poänglös tillvaro. Här ett utdrag om en av kvinnorna i boken, som precis fått barn.

”Marianne fick stanna på BB i två veckor på grund av infektionen. Hon hade eget rum och eget badrum. Hon tittade på sitt ansikte i spegeln. En mening kom till henne: Att bli mamma var bara ett nytt sätt att misslyckas. Hon förstod det direkt. Det var bara ett nytt sätt att göra fel på. En ny möjlighet att misslyckas. Marianne grät. Så pinsam hon var som var glad innan. Hur kunde hon vara så naiv? Självklart skulle hon inte älskas. Självklart skulle hon inte få älska. Hon var arg på sig själv. Hon var så tjock.”

Det jag tycker är imponerande med den här boken är tidsspannet, att följa tre generationers kvinnor som alla har enorm påverkan på nästa kvinna i berättelsens liv, är ödesmättat och väldigt starkt. Ibland är det så jobbigt att jag knappt orkar läsa vidare. Det gäller framförallt beskrivningarna av kvinnorna och deras små barn. Jag pausar, tänker ”fy fan”, tänker ”det här kan aldrig gå bra” och sen läser jag efter en stund igen. Och CRFN verkar inte sugen på att göra något gulligt lyckligt slut precis, det går mycket riktigt ganska dåligt. Ändå är kvinnorna – i och med att läsaren hela tiden bär med sig deras eget specifika bagage – så fint porträtterade. Icke-dömande trots handlingar som egentligen är långt ifrån okej.

”Det var tisdag. Marianne, Kaj och bebisen åkte och handlade. Inne på Obs! gick de långsamt omkring med kundvagnen. Kaj rullade barnvagnen och Marianne kundvagnen. De köpte tvål, makaroner, fisk, potatis, ärtor, morötter, selleri, mjöl, ägg, mjölk, fläskkotletter, senap, barnolja, blöjor.

Kaj var lugn, på sin höjd fundersam, som om han inte laddade situationen med något alls. Det gav Marianne en slags tillförsikt. För så här var det: Kaj bestämde hur Marianne skulle må. Att slå upp ögonen på morgonen var ett lotteri. Om Kaj var där, vill säga. Om han var glad, var hon glad. Då hade de det bra, ja bättre än någon annan. Då pratade han om vad som stod i DN fast inte på det paranoida sättet, utan på det intresserade sättet. Om Kaj vaknade arg, då var inte Marianne säker. Då kunde vad som helst hända. Hon var alltid rädd och de gånger då hon inte var rädd kände hon att hon hade kommit undan. Men det var inte upp till henne hur hon skulle må, utan det bestämdes som på ett huvudkontor ovanför hennes huvud. Vardagarna var bara olika surprisepartyn.”

Marianne är för övrigt mitten-kvinnan i boken. Dottern till den äldsta och modern till den yngsta. Och den för mig absolut tyngsta delen att läsa i boken. När vi kommer fram till Annikas, den yngstas, berättelse, känner jag ganska mycket igen mig. Det handlar om Stockholm och personer jag känner eller känner igen, ett frilansliv och scrollande på sociala medier i telefonen.

”Annika hade blivit behandlad som skit av sin mamma, och därför passade det i en slags osynlig vågskål att Annika fick behandla någon annan som skit? Det var grumligt. Annika levde sitt liv efter den känslan. Det var inte riktigt så matematiskt, men upplevelsen av att vara ett offer gjorde liksom Annika berättigad som förövare. Inte medvetet, men känslan av att aldrig ha fått tillräckligt kunde Annika lätt hitta och koppla på. Annika kunde i livets ekvation kräva allt av Johan och inte ge något tillbaka och den skulle ändå lösas ut. Johans dåliga samvete för att tillhöra de privilegierade i samhället passade in där. Även Johan tyckte att det inte var mer än rätt att han skulle betala tillbaka, bland annat till Annika, för att han hade haft ett bra liv. Han gjorde alla matinköp, utförde allt arbete i hemmet och betalade hela hyran. Den andra anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”

Min enda invändning mot den här boken är att sista delen kändes aningen lång. Eftersom den av någon anledning var lättast för i alla fall mig att läsa gjorde det iofs inte så mycket. Jag tyckte mycket om den här historien. Den fick mig att tänka, känna, må dåligt, fundera. Och jag vill ge CRFN en stor applåd för både sitt språk, sin ambition och sitt mod. Den här boken duttar INTE bara på ytan.

Stort tips inför sommaren om du vill lätta upp det där roliga och lättuggade du kanske vanligen läser i hängmattan.

Fejan 2018

Facebook har verkligen förändrats de senaste åren, alltså utöver det uppenbara med filterbubblor och fake news och integritetsdebatt/skandaler, algoritmer och annonser. Jag tänker mer på vad jag har Facebook till nu för tiden. 

Förr: posta bilder och statusuppdateringar hejvilt. Gilla bilder och statusuppdateringar hejvilt. Ägna massor av tid åt trådar under bilder eller statusuppdateringar rent generellt. Typ ”vilken serie ska jag se” eller ”tips på bra hotell i Kroatien”. Allt ut till alla bara, pang tjoff, facebookvännerna agerade Google. Så var det till ganska nyligen för mig. 

Men de senaste åren har jag märkt att jag mest hänger i olika grupper och forum när jag väl är inne. En för kvinnor som är intresserade av privatekonomi. En för människor som vill diskutera reklamkampanjer. En för kvinnor och ickebinära som snackar sociala medier (och som jobbar med det). En för folk som delar jobbtips i Stockholm. En för ensamstående föräldrar där den andre föräldern har avlidit. En för en mindre grupp kvinnor som handlar om typ allt mellan himmel och jord men är liten nog för att vara väldigt privat i sin karaktär. En för kvinnliga entreprenörer och företagare. En för kvinnor som skriver. En för människor som är eller vill bli författare. Osv. Det finns kanske fler men dessa var nog de jag är mest frekvent i. 

(Passus: Om ni undrar varför så många av dem är könsseparatistiska så är det för att stämningen i dessa grupper är så sjukt mycket härligare. Inte för att generalisera (eller jo), men kvinnor hjälper kvinnor på ett ganska fantastiskt sätt i dessa grupper, ett sätt som jag sällan – vågar jag skriva ALDRIG? – ser i mixade forum. Sad but true. I kvinnornas stängda rum delar vi med oss av kunskaper utan att skryta, tävla, förhäva eller klanka ned. Vi raljerar mer sällan. Vi byter tjänster, kunskaper, anordnar träffar, peppar, hjälper till. Genom dessa grupper har jag fått så otroligt mycket goda råd och vägledning. Exempel: en äldre kvinna, pensionerad som jobbat på bank i halva sitt liv, erbjöd sig till exempel att hjälpa mig (gratis) med mina bekymmer kring överförmyndarnämnden, skatteverket och annat tråkigt jag måste deala med runt Ivan och hans pappas dödsbo. En kommentar i en tråd i en grupp blev en brevväxling/chatt och det gjorde mig så himla rörd. Slut på passus om stängda digitala rum för kvinnor och ickebinära.) 

Ja men i alla fall. Det slog mig ikväll att det är typ det enda jag gör på Facebook dessa dagar. Deltar i trådar i olika forum, ställer specifika frågor i specifika grupper, slänger inte ut dem till alla vänner och bekanta som en gång i tiden. För några veckor sedan ville jag dela en fin bild på Ivan och kom på mig själv med att tycka att det kändes helt… pinsamt. Eller konstigt i alla fall. Liksom retro. Får samma känsla när jag skriver vanliga poster på väggen också men gör det ibland ändå. 

(Jag har för övrigt stängd profil på både Facebook och Instagram. Detta inte så mycket för min egen integritet som för mina anhörigas. Jag KAN. TYDLIGEN. INTE. LÅTA. BLI. att dela bilder på Ivan, tex. Bara kan inte. Han är ju där varje dag i veckan och deltar i princip allt jag gör. Och han är så djävulens gullig. Jag tror jag rättfärdigar det med att ha stängda konton där bara vänner eller bekanta ser det jag skriver eller lägger upp.) 

Vad gör ni på sociala medier nu för tiden? Scrollar eller deltar? Vilken var er senaste väggpost? (Min handlade om radio- och tv-avgiften, riktigt sexigt ska det vara).

PS. Om admin i streetgäris råkar snubbla över detta – snälla släpp in mig nån himla gång. Jag har väntat i månader. Kanske år. DS.

PS2. Imorgon släpper värmeböljan över Stockholm! Ursäkta men – HURRA. DS2.

Morgonbesök i radion

Igår var jag på P5 Stockholm och pratade lite om boken, men ännu mer generellt om döden och livet efter döden och lite om föräldraskap och att prata med barn om sorg och hur och när det är okej att gå vidare i en ny relation och..  ganska mycket annat. Kände mig faktiskt alldeles glad efteråt trots det tunga ämnet och identifierade att det berodde på att det nog är himla befriande att prata om sådant här med människor som inte väjer för ämnet. Det är ju mitt liv liksom, min vardag, något jag förhåller mig till varje dag i veckan. Och alldeles för ofta känner jag mig som en stämningsdödare om jag drar upp det som hänt i ett sammanhang där alla inte vet. Äsch, jag vet inte. Tyckte mycket om Tittis raka stil och uppriktiga frågor i alla fall.

Här går det fint att lyssna, för den som vill.

Högsommarvärme

Tänk om tillvaron var såhär på riktigt, att en inte behövde jobba och bara kunde se ett åtagande per dag som att en presterat något och gjort nytta nog, så att säga. En sådan dag hade jag idag. Efter lämning rörde jag mig i högsommarvärmen till Odenplan för ett möte med min agentur. Där stannade jag i 1,5 timme (men hade gärna stannat längre om sanningen ska fram, de är så mysiga och roliga att prata med) under vilken jag fick en gedigen genomgång i hur ett avtal med utländskt förlag ser ut, samt skrev under sex sådana. Därefter promenerade jag i samma högsommarvärme mot St Eriksplan för en lunch i gräset i Vasaparken med Emelie. Så sjukt ovanligt att vi ses utan barn nu för tiden? Att kunna prata hela meningar om annat än barnen, vilken ynnest! Vad jag saknat det! Men eftersom Emelie är en normal person som har ett jobb var hon tvungen att gå tillbaka till det efter en timme. Så jag strosade vidare. Nämnde jag att det var högsommarvärme? Det var det. Jag svettades som en mindre gris. Tog mig till slussen och köpte en bok jag varit sugen på en längre tid, nämligen denna:

Katie Kitamura, Separationen. Hade hoppats att Pocket Shop skulle ha den inne på engelska, men tyvärr inte. Det fick gå ändå. När detta var avklarat var klockan halv tre och jag fortsatte dagens unniga tema med att slå mig ned i Bofils Båge under ett himla blommande körsbärsträd och läsa en timme. I, ja ni vet, högsommar-osv.

Därefter hämtade jag världens gulligaste fyraåring på förskolan, gick hem och åt pizza på balkongen, lade oss i sängen och spelade Dash Tag på ipaden ett tag tillsammans (läs: han spelade, jag hejade), allt som allt en helt perfekt himla sommardag om någon frågar mig. Men, det tog inte slut där, det var nämligen fortfarande varmt och alldeles för livsnjutigt utomhus, så vi tog en lång kvällspromenad till Långholmen och – lyssna på det här då – BADADE! Eller okej, jag badade inte. För det kändes som minusgrader i vattnet och jag vill helst ha stadiga 24 innan jag doppar tårna, men vissa andra badade. Och var så sjukt upphetsade över det faktum att nu är det sommar. Klockan var halv åtta när vi rörde oss hemåt igen. Solen fortfarande alldeles varm mot ryggen.

Och nej det här är inte en hållbar tillvaro för alla måste tjäna pengar och så även jag men jag har sparat och jag har längtat och jag har sjuttio semesterdagar kvar från mitt förra jobb som jag får betalt för i nästa månad och idag var allt så himla fint. Så det kan det väl få vara ibland.

Spendera och tillbringa

Jag har alltid varit ett fan av att lite svengelsk sådär slänga mig med ordet spendera om en hel massa andra grejer än pengar. Tid, för att vara mer specifik. I mitt manus, i dess urpsrungliga form, spenderade jag timmar här och somrar där, kvällar och nätter och dagar och gud vet allt jag spenderade. Jag har alltid vetat att ”i Sverige spenderar vi pengar och tillbringar tid”, men liksom avfärdat det som något den gammalmodiga säger till den lite yngre. Eller nåt. Men så fick jag backning på det i mitt manus och först gjorde jag inte något åt det, sedan fick jag kommentarer igen. Nu snackar vi förläggare, redaktör och extern korrläsare. Då kände jag att det kanske inte var en fight jag exakt brann för att ta, satte mig och sökte upp alla ”spenderade” i manus och oj, det var ju rätt så många. Bytte ut dem en efter en till tillbringade (ibland skar det lite i mig för jag tyckte meningarna blev tråkigare och fulare och att jag faktiskt visst hade SPENDERAT kvällarna si eller så). När det var klart tänkte jag inte så mycket mer på det. Tror knappast någon som läser boken kommer tänka på det heller. Men ändå. Tycker ni det är viktigt att man spenderar pengar och tillbringar tid, i svenskan?

Nej och åter nej

Jag har läst en bok och den boken tycker jag att ni också borde läsa. Nej och åter nej heter den, skriven av Nina Lykke. “En bok man vill prata om”, skriver Adlibris under omslagsbilden och JA, exakt så är det. Jag vill prata om den NU. Med någon. Men vet inte vem. Såhär skriver förlaget om handlingen:

Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och läraryrket mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad till departementschef och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn. Runt dessa tre individer kretsar Nina Lykkes träffsäkra och underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Nej och åter nej är en satir över privilegierade vuxnas dårskap, varm och svart som en välgörande espresso.

Först och främst vill jag säga att den texten, tillsammans med omslaget, inte lockade mig särskilt mycket. Kanske för att den kändes lite för lättsam och skojig, på gränsen till hurtig (?) för min smak. Inget ont om vare sig lättsamt eller skojigt, men en “satir över privilegierade människors dårskap”, jag vet inte? Kanske är jag bara en person som gillar allvar lite mer än skoj. Hur som helst. Jag läste den igår kväll, i morse, på vägen till frisören, hos frisören och avslutade den sedan samtidigt som jag lade Ivan ikväll. För jag kunde. Inte. Lägga. Ifrån. Mig. Boken. Inte nog med detta, jag har också cirka tjugo kortare och längre citat ur boken sparade i mina anteckningar på telefonen, redan efter några sidor började det, jag kunde inte låta bli. Här kommer det första.

”Ingrid hade ofta ångrat att hon fick barn. Allt som kunde hända dem, allt hotfullt, en ny avgrund hade öppnats den dag Jonas föddes, och den skulle inte stängas förrän hon själv gått bort.”

Ungefär här började jag fundera på vilken annan bok, som jag gillar, som det här språket påminner mig om. Det fortsatte sedan ungefär här:

”Detta var vad Ingrid kommit fram till: Föräldrar är viktiga, men på samma sätt som luft och vatten: man märker dem först när de försvinner eller är förorenade. De märks – eller får effekt, och då alltid negativ – när de är borta, eller giftiga, skadliga, eller när de tar livet av sig, blir alkoholister, knarkare eller kriminella. Med andra ord: Som förälder kan du inte göra barnen bättre än de ändå skulle ha blivit, däremot kan du förstöra dem.”

… för att vid stycke nedan slå mig: det är ju Gunbritt Sundström och Maken. Kanske en av mina favoritböcker i hela världen! Här, ovan och nedan, resonerar en av bokens tre huvudpersoner om dilemmat med att som förälder (och människa) göra allting “rätt”, att liksom leva enligt en förutbestämd mall i ständig kamp att beta av uppgift efter uppgift, dagarna i ända, att inte braka samman, förbereda sig på det värsta, alltid vara beredd, att hålla ihop, att se hela livet som en enda lång serie uppgifter att ta sig igenom, ta tag i det jobbiga först och njut sedan, om det finns tid alltså, och att i slutändan inse att ingen kommer ge dig någon som helst medalj för det.

”Ingrid ville vrida tillbaka tiden och göra allt annorlunda. Men loppet var kört, sönerna var stora, formade, de var vana vid att få allt fixat, i kärlekens namn. Hon dagdrömde om att båda flyttade till Australien, samtidigt som hon ville ha garantier för deras hundraprocentiga säkerhet där borta i Australien. Hon drömde att de var små igen och att hon stakade ut en annan kurs. Vilken visste hon inte, och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner.”

Sug på den sista meningen en gång till. Och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner. Är det inte så himla FINT, och SORGSET, och liksom mitt i prick på något sätt? Jag tycker det.

Den här boken skildrar alltså tre personer – Ingrid (som drabbar mig hårdast, troligen pga grav igenkänning), hennes man Jan och hans förälskelse Hanne. Läsaren följer dessa tre i olika avsnitt av boken. Det första, om Ingrid, varade så länge och var så medryckande att jag på riktigt blev förvånad och lite besviken när ett nytt kapitel började och det var Hanne, eller Jan, jag skulle följa. Men det löste sig snabbt.För alla tre karaktärerna hade sina egna konflikter och jag blev engagerad i samtliga. Den ene för att hon inte lyckas binda sig till vare sig en annan människa eller en plats samtidigt som åren går och tillvaron ter sig allt mer meningslös. Den andre för att han väljer mellan två livsstigar som båda ter sig outhärdliga. Och den trejde, eller första, för att hon känns som en himla tvillingsjäl till mig i mina mörkaste stunder. Den där som finner sig och kämpar på och aldrig ger upp men tappar greppet om vad som är lust och vad poängen med allt är. Åh Ingrid. Ömmar så för dig.

”Överallt sas det att ens dagliga värv skulle vara utmanande och givande och utvecklande, och att man skulle ha lust att gå till jobbet, och att ungdomarna skulle ha lust att gå till skolan, och Ingrid tänkte: Skulle jag börja tänka på det sättet skulle allt försvinna. Man biter ihop. Man ligger regelbundet med sin man, man tvättar sig och sin omgivning, man går på möten och håller avtal och talar vänligt till sina barn, man uppför sig ordentligt, man kissar inte på sig och man springer inte läck.”

Det jag tycker allra mest om med den här romanen är nog språket, och så Ingrids karaktär. Språket är enkelt, men underfundigt, gång på gång blir jag imponerad och vill stryka under och klippa ut. Jag älskar författare som skriver enkelt och lyckas göra innebörden stor. Nina Lykke är definitivt en av dem. Temat är sorgligt, eller inte sorgligt egentligen, det handlar om människor i kris som ifrågasätter sina livsval, och jo, det finns absolut en tragikomik i de här personernas betraktelser. Egentligen skulle jag vilja klistra in precis alla avsnitt jag klippt ut men eftersom jag inte tror att jag får göra det och eftersom jag vill att ni ska läsa den själva så avslutar jag med ett sista här nedan.

”Hon trodde att hon hade förberett sig för allt. För att pojkarna skulle bli deprimerade, narkomaner, våldsoffer, våldtäktsmän, skolavhoppare, att de skulle bli sexuellt utnyttjade av en tränare, att hon eller Jan skulle dö i cancer, att någon skulle stjäla deras identiteter, att planet skulle störta, att pojkarna skulle bli påkörda eller nerslagna eller dö i plötslig spädbarnsdöd eller hjärnhinneinflammation. Men det hade aldrig fallit henne in att Jan skulle kunna sticka. Och just därför var det precis det som hade hänt. För angreppet sattes alltid in där man hade glömt skydda sig, och skyddet var de föreställningar om allt som kunde hända som hon med jämna mellanrum lät strömma genom sig, för att tillfredsställa den lag hon någon gång i tidernas begynnelse hade antagit: Det jag kan föreställa mig kommer inte att hända.”

Min gissning: detta blir 2018 års stora bokklubbsbok! Och det förtjänar den. Skräms inte bort av omslaget bara.

Dagbok från en långhelg

Fredag: jag jobbade sista dagen på mitt jobb. Sjukt. Eftersom jag hade avtackning en vecka tidigare var det dock ingen stor grej, jag liksom bara avslutade grej efter grej, rensade ur den gamla telefonen, slängde iväg en hejdå-post i personalens slutna Facebook-grupp, satte på ett autoreply på jobbmejlen, och… gick hem! Så märklig känsla mitt i all anspråkslöshet ändå? Senare på kvällen gick jag ur ovan nämnda personalgrupp på Facebook, tog bort mig som admin på lite olika sociala kanaler, och så var det med det. Hemma skålade vi i champagne för det kändes som en grej man ändå gör när man fattat ett stort beslut om sitt liv, sedan lektes det med barn och så regnade det en stund precis när jag lovat samma barn att få ta en liten kvällspromenad. Alla blev blöta och sen sov vi.

Lördag: jag ville så gärna åka till Artipelag. Känns som att jag har velat det i ett år ungefär, men vi har aldrig riktigt kommit till skott. Men i lördags skulle det så ske. Hade lånat en bil, var på vippen att dra, skulle bara titta på hemsidan att det fanns någon typ av lunch som en kräsen unge (läs: ivan) också kunde äta. Fick smärre chock när jag insåg att bara luncherna skulle gå på typ 1200 kronor. Och så inträde 300 på det. Alltså, jag tappade lusten? En barnbuffé för 175 spänn går liksom inte. Inte nu när jag är arbetslös, eller vad jag nu är. Konsult kanske. Frilansare utan uppdrag. Nervöst kollade jag min internetbank och beslutade att den där utgiften kunde jag faktiskt inte godkänna. Nu när jag är min egen arbetsgivare. Chefen sade nej. Så vi drog till Siggesta gård i stället. Åt på McDonalds på vägen. Barnen härjade i äventyrsbanan i skogen, vi käkade glass och gick träsktrollens stig, lekte och glodde på hästar i hagen, allt var nästan perfekt. Och inte ens när vi åkte hem och passerade Gustavsberg för andra gången den dagen ångrade jag att jag inte heller denna helg lotsat oss till Artipelag. Det får bli en annan gång.

Söndag: fyraårskalas för Josef! Ivan var enda jämnåriga barnet på plats och de hade roligt och vi åt tårta och sedan for vi till Enskede och grillade hos några vänner, vars trädgård innehöll studsmatta och barnrum en minihamster. God stämning alltså. Tog en taxi hem kvart över nio och klockan tio sov barnen och sen minns jag inte vad vi gjorde.

Måndag: jag och Ivan åkte till Gudö till Ivans farmor och farfar. Åt pannkakor, bullar, pratade, Ivan och farfar njöt loss i verkstaden. Vet inte om det finns något som min unge älskar så innerligt som att få hålla i en riktig borrmaskin? Givetvis med hörselskydd på. Att ha en farfar som är hantverkslärare = bliss. Det borrades och spikades ganska länge. Sedan tog vi bussen tillbaka till stan. Barnen badade i slime, alltså ett pulver man lägger i badvattnet och plötsligt är hela badkaret grönt och extremt slemmigt. Köps på Ica Bea för den som bor i sthlm och har slime-frälsta barn. Varning för väldigt halt i badet.

Tisdag: jag och Ivan följde med Frida och Ava till Bounce i Kungens Kurva. Urmycket folk men ändå så välorganiserat? Ivan tyckte det var synd att han inte mätte 125 i rocken och därför inte fick vara i den delen som påminner om en äventyrsbana. Vi försökte smyga in en gång men då kom en snäll vakt med mätpinne och påpekade att det är för barnens säkerhet som inte de mindre får vara där. Synd, men bra antar jag. Ivan grät en kort skvätt och frågade hur länge han måste vara fyra år egentligen. Sen blev det bra.

Och nu är det tisdag kväll. Imorgon är första dagen då jag lämnar Ivan på förskolan och går tillbaka till… ingenting? Jag vet att detta är vad jag behöver och jag har lovat mig själv att åtminstone ge mig en vecka att vila lite på, men det kliar lite i mig redan. Att inte vara anställd. Att inte ha kollegor. Att inte hetsa till ett jobb efter lämning varje morgon. Hur GÖR man sånt? Ska bli intressant att undersöka.