Nej nu…

… var det sådär länge sedan igen. Och jag tror inte att någon läser här längre. Det kan vara okej, tänker jag, för just nu är jag ändå inne i en gruvlig ångest över min egen värdelöshet (är det ens ett ord? inte ens det vet jag!) och har total skrivkramp på alla andra ställen, så strunt samma.

Vadan denna ångest, undrar ni (som inte finns, för ingen läser här längre) säkert? Jo förstår ni. Det stavas PMS, såklart, eller just den här månaden tror jag att det är ren och skär PMDS vi snackar. Gick in i dimman i lördags, alltså det är så märkligt när det händer. Man vaknar och så är det som att en mörkläggningsgardin dragits ned över hela världen. Det ligger som ett lager mellan mig och världen utanför och det GÅR inte connecta med den längre, går inte att tycka något är kul, går inte att känna engagemang inför något, alla tankar som existerar i huvudet dras åt det negativa hållet, sjukdom och död och katastrofer och hur ska det gå med allt?

Allra mest negativt tänker jag då om mig själv. Vilket var lite dåligt time:at, kan tyckas, för det var min födelsedagshelg. 42 goda år fyllde jag och hela min familj var så OTROLIGT gulliga med mig. Tom gjorde exakt allt som stod i hans makt för att jag skulle ha en bra helg och jag försökte mitt allra bästa att se på livet från den ljusa sidan, men det ville sig inte riktigt. Det slutade med att det enda jag kom på som skulle göra mig pyttelite glad, kanske, var att gå till biblioteket. Ensam, utan någon av de andra i familjen. Sagt och gjort. Hej då, alla. Nu går tråkigaste människan i världen och sätter sig på ett bibliotek och stirrar med deprimerad blick utmed raderna av böcker, skrivna av andra som, till skillnad från den tråkigaste i världen, säkert är värda något.

I lördags satt jag på biblioteket i två timmar och bara bläddrade i böcker. Det var inte så att jag satt och grät, för så mycket engagemang orkar jag sällan uppbåda inför något när PMS:en drabbar mig på just det här sättet, utan jag satt mest och tittade i andras böcker. Tänkte på vad duktiga alla är! Så produktiva, och snabba, och gud vad många böcker den eller den har fått ur sig. Och vilka vackra formuleringar, sedan! Och hur kommer man förresten på berättelserna man ska skriva, hur GÖR FOLK? Nej usch, gick jag hem och tänkte. Det här är nog inget för mig. Jag är alldeles för fantasilös, talanglös, lat, likgiltig, har för fattigt inre liv, för dålig fantasi, för att jobba som författare. Det här är för andra men inte för mig.

Sedan gick jag alltså hem. Och lade mig i Ivans rum och läste lite till. Män kan inte våldtas, av underbara Märta Tikkanen. Utanför dörren hörde jag hur familjen tassade omkring, jag förstod att de städade, och klockan fyra ringde Toms fina mamma på dörren. Då skulle jag bli firad. Älskade, fina familj, som de hade kämpat. Jag fick smaka rysk kaviar för första gången i livet, och fick så fina teckningar från barnen, och Livia hade gjort en slags träfigur i slöjden, och Tom gav mig presentkort på Monki för jag har gått och klagat på hur förbannad jag blir varje gång jag försöker sätta på mig ett par jeans från i våras för jag kommer inte in i dem längre. Vi åt så god mat, och drack champagne, och jag tog en paus från min ömkliga livskris och självförakt under resten av kvällen. SOM jag älskar dem. Och SOM jag längtar till att vakna upp om några dagar och kanske ha blivit av med den där hinnan mellan mig och världen som gör att jag känner mig så apart från allt och alla andra.

Ja men nu var det kanske inte min födelsedag eller PMS jag tänkte titta in här och skriva om, även om det nu blev så. Jag tänkte bara se om det fortfarande fungerar att skriva i den gamla trygga jag-form som bloggen är, den helt utan krav på prestation, och det gjorde det. 2020 har hittills varit ett tungt år, tycker jag (och antagligen halva världens befolkning med mig). Jag ägnade våren åt att ha panik över Corona och över ett av barnen som var så sjuk, nästan hela tiden, och inte mycket fick jag gjort i mina egna skrivprojekt. Jag kan inte skriva när jag oroar mig, inte när jag vabbar heller. Och när jag inte skriver blir jag arg på mig själv som “slösar bort värdefull tid”.

Men nu är ett manus på läsning igen. Och den här gången tror jag att det är sista gången innan det går över från förläggare till redaktör, och det är ju något att glädjas över? Att det går framåt, menar jag. Just nu har jag svårt att göra annat än att slå på mig själv som tagit så lång tid på mig, dessutom har jag jobbat med samma manus i mer än två år och är så VANSINNIGT trött på det, minns inte ens varför jag en gång började skriva det, men alltså… Det kommer att passera. Tror jag. Den känslan hänger ihop med hormonnivåer och prestationsångest och allmänt självtvivel. Kanske inte nödvändigtvis 100% av sanningen.

Ivan har börjat skolan den här hösten. Nu har jag två skolbarn som jag väcker klockan 07:10 i stället för att sova med dagisbarnet till 08:30. Allt med skolan blev som jag hade tänkt mig: mycket mindre nära kontakt med pedagogerna, mindre insyn, man får kämpa mer för att få veta precis vad som händer om dagarna och hur de har det. Men det har gått bra, tycker jag. Min försiktiga pojke börjar bli stor. Nu vill han självmant gå hem till en klasskompis efter skolan och inte komma hem till oss förrän klockan halv åtta på kvällen. Så var det igår. Jag saknade honom hela eftermiddagen. Jag har också blivit en kungfu-mamma, en som följer med Livia till en träningslokal en till två gånger i veckan, och lagt ned min egen ridning. Det ville sig inte ekonomiskt, dessutom fick jag avstå så otroligt många gånger i våras pga sjuka barn. Det fick bli en paus, igen. Nu vet jag inte vad jag borde börja träna. Promenera kanske räcker.

Detta får bli dagens märkliga harang. Ska fortsätta läsa i Märta Tikkanens Rödluvan nu. Tycker det var extremt orättvist att den blev så kritiserad och missförstådd i Finland som den blev vid utgivning. Jag älskar Tikkanen, och Sunström. De är mina två tryggaste tanter att trösta mig hos när allt känns piss.

Vi hörs en dag senare, till exempel till helgen, för då kommer det bli andra bullar i synapserna kan jag lova. Vet iofs inte vad synapser är, men något med hjärnan, visst? Hjärnan kommer bli starkare framåt lördag, enligt mensappens statistik. Adjö tills vidare.

Han fyller sex …

… och jag skulle vilja sammanfatta hur det känns och har känts att älska någon så vansinnigt intensivt i lika många år, men det låter sig inte riktigt göras. Så vi nöjer oss med ett stort grattis till Ivan på dagen. Min stora fina lilla älskade person!

Nybliven sexåring i ny Minecraft-tröja. Han var okej med denna bild, för övrigt.

För övrigt har vi varit friska en hel vecka ny, YEAH! Detta har inneburit att jag har fått jobba igen. Vilket i sin tur har inneburit att jag har lämnat in mitt manus för läsning och därmed kan pausa från det i några veckor. Vilket i sin tur innebar att jag plockade fram det manus jag lade ifrån mig i augusti förra året för att det var så jävla dåligt, tyckte jag då. Men så tyckte jag inte det när jag öppnade det nu? Inte allt i alla fall. Så nu skriver jag på det i stället. Tänk om det blir så att jag har två nästan klara manus färdiga samtidigt senare i vår? I så fall kanske två år inte var så jättelångsamt ändå? Alltså jag fattar att det är dumt av mig att hela tiden tänka att jag skriver så sakta och är så dålig, men det liksom bara blir så? För jag vet vilka som kom ut samma år som jag (2018, mars) och jag ser att många av dem redan är på väg ut med sina nästkommande. Och här sitter jag med manus som är långt ifrån klara. Då känns det som att jag är långsam och dålig. Och det kan väl i och för sig få vara bra så, men ja ni vet. Färdiga manus betyder ju förhoppningsvis förskott. Och möjlighet att fortsätta skriva fler manus. Så det vore ju ändå RÄTT SÅ bra om jag blev klar någon gång. Det är bara det här med sluten. Jag har så himla svårt att skriva slut.

On a different note så åker vi till en hästgård i morgon. Jättelångt ned i landet ska vi åka, förbi Jönköping och svänga av mot Borås. Det lät som en toppenidé när vi bestämde det i början av januari, att ta bilen efter skola/förskola och “bränna ned på några timmar”. Först nu har jag kollat GPS:en. Det handlar om närmare sex timmars resväg (om vi stannar och äter middag, vilket kanske är en bra idé då vi åker halv tre och inte är framme förrän efter nio). Och bara jag som har körkort. Och barnen som börjar tjata ungefär i höjd med Kungens kurva. Är vi framme snart? Jag är kissnödig! Jag mår illa! Kan vi få internet? Osv. Men äsch! Har ju en sexåring och en sjuåring nu. Kanske har något hänt i och med födelsedagen som gör att det kommer gå svinbra den här gången? Hoppas.

Singelrådet

Förra veckan, ungefär den fjärde dagen av Ivans influensa, (då jag för övrigt i princip inte hade sovit något alls på lika många nätter, hade puffiga ögon och extremt dimmiga tankar) åkte jag till Perfect Day Media och spelade in ett poddavsnitt med underbara personen Emilie Ebbiskatt Roslund. Okej, nu visste jag uppenbarligen inte hur jag skulle skriva hennes namn så jag valde i princip alla kombinationer jag kom på. I alla fall. Singelrådet heter podden och här är mitt avsnitt. Lyssnade igenom det igår och mindes ärligt talat inte så mycket av samtalet men blev lättad när jag hörde det, för det blev fint, tror jag, förutom att jag säger “liksom” ungefär tiotusen gånger och att jag avbröt Ebbis på ett ställe där jag absolut tycker att det var hennes tur att prata. Nåväl! Lyssna, den som vill.

Sak som är lite jobbig

… är att ingen blir så värst imponerad eller ens sugen på att veta mer om exakt hur asjobbigt det är för just ens egen unge när den har fått influensa. Alla föräldrar bara: välkommen till klubben gomman, det händer oss alla. Och själv känner man mer: ja det kanske händer er också men det är så SJUKT mycket värre för oss! Hallå 40 grader! I snart två dygn! Orkar nästan inte vara vaken! Och själv går jag med oro och ömmande hjärta och trugar i vätska och vätskeersättning och tycker så hemskt SYND om barnet att det nästan också är JÄTTESYND om mig? Ja, sånt är lite jobbigt tycker jag. Det och att det är jobbigt med själva mördarinfluensan som river i Ivans kropp just nu dårå. Stackars oss. Klockan är halv tolv och jag kan inte sova för jag ligger och lyssnar på honom. Vad snabbt han andas, tänker jag med pickande hjärta. Hjälp vad säger han är det FARLIGT, tänker jag när han yrar. Vänta räckte den där vätskeersättningen borde han ha fått mer, ska jag försöka väcka honom nu, tänker jag också. Och: är täcket för varmt, har febern stigit ännu mer, hjälp hjälp hjääääälp.

Har som tur är aldrig (mig veterligen) påstått att jag är en chill förälder. Det är jag sannerligen ICKE. I morgon ska jag, om Ivan är okej och jag inte har panik att lämna honom i två timmar mitt på dagen, i alla fall spela in en podd! Älskar att spela in poddar! Tycker alltid det blir så mysiga samtal och så fina nya möten. I morgon är det Singelrådet och för några månader sedan var det Medberoendepodden. Ja det är väl ungefär de jag varit med i, haha, så det kanske lät lite mer än vad det är när jag sa ”tycker alltid det är så mysigt”. Jo förresten! Saker som skaver på Storytel var jag också med i. Mys, mys, mys.

Nu vrider sig Ivan i sängen och kvider hör bredvid. Måste genast rusa dit. Hej.

Hur slutar det?

Nu är ju jag uppenbarligen inte särskilt erfaren som författare och för övrigt har jag väldigt svårt att kalla mig just det. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det här är det jag ska syssla med i livet. Men. Med det sagt, så är det ju ändå något jag har företagit mig det senaste året. Usch, det närmar sig två år, inser jag när jag tänker efter. Vid valborg 2018 lämnade jag mitt jobb som kommunikatör på en trygg arbetsplats med trevlig lön och sex veckors betald semester per år. Vid valborg detta år har det således passerat två år sedan jag sist… förvärvsarbetade. Gud vad jag inte trodde att jag skulle vara en sådan som “skrev långsamt”. Men det är jag tydligen. Eller rättare sagt, jag skriver jättefort men det blir inte alltid så bra. Det blir jättesällan bra, faktiskt. Oftare än motsatsen händer det att jag kastar mig in i ett “projekt”, eller en “idé” och bara börjar skriva. Tycker ämnet är spännande men har inte ALLS tänkt igenom helheten. “Äsch, jag börjar så får vi se vart det leder”, har jag tänkt. Och så har jag börjat. Fått ur mig så SJUKT många sidor och ord och det har inte varit kattpiss, det är inte det, det är mer det här med att det inte riktigt leder någonstans. Och plötsligt står jag där och månader och gått och någon (tänk förläggare eller agent) ställer den helt rimliga frågan: vad vill du med det här? Och jag, skamset, måste erkänna att jag inte riktigt vet. Har ingen aning om vart berättelsen ska ta sig härnäst och ännu mindre aning om var jag hade tänkt mig att den skulle sluta. Så jag skickas tillbaka till ritbordet. Och jag tänker och tänker och tänker, ibland i flera veckor (vilket i sig är stressande för en fd heltidsarbetande person med korta deadlines som är van att göra-göra-göra, inte tänka-tänka-tänka), och sedan lägger jag oftast ned det projekt jag skrivit på. Och börjar på ett nytt. Helt utan självinsikt dessutom, börjar liksom KÖRA igen. När alla och envar fattar att lösningen kanske vore att hitta på en hel historia i mitt huvud, eller åtminstone i ett anteckningsblock, innan jag sätter igång igen. Fan vilken nybörjare man är. Och vad nedslående det är att inse att det är svårt, nästintill omöjligt, att ändra på sina gamla mönster. Jag är ju likadan inom allt, hela tiden, genom hela livet! Kastar mig in i yoga eller gymkort, en franskakurs här och ett tusenbitarspussel där. Sen tröttnar jag. Och ger upp. Eller börjar om.

Men. Förutom att jag tyvärr verkar vara lite av en quitter, vilket känns som det sämsta man kan vara av alla saker i hela världen, har jag också så extremt svårt för SLUT. Finns det samband? Är det därför jag är en quitter? För att det är så himla svårt att sätta punkt och avsluta? Kanske? Slut i alla fall. Det tycker jag är extremt svårt. Jag är mycket bättre på börjor. Nu står jag i en fas där jag tror, hoppas, att ett av mina manus börjar närma sig sitt slut. Det känns så. Men det som återstår är slutet. Vi snackar mellan tio och tjugo sidor, inte mer. Men det är så svårt! För det ligger så mycket krav på just slutet. Det ska binda ihop hela berättelsen, den som har sträckt sig över flera år i flera människors liv, på ett sätt som känns. Som ger framförallt en av karaktärerna, hon jag ömmar för men som kanske kommer att tolkas som en riktig röv till människa, sin upprättelse. Som knyter ihop säcken på ett sätt som KÄNNS. Som är en nyckelscen som inte egentligen är särskilt stor, men innebörde måste vara stor. Jag vet hur jag vill att det ska kännas när man har läst slutet. Jag vet vilket mitt sista ord ska vara i boken. Men jag KAN. INTE. SKRIVA. SLUTSCENEN. Det går liksom inte? Jag har kämpat i flera veckor. Det är sådan förstoppning att jag måste ta till något slags metaforiskt lavemang snart. Vad nu det skulle kunna vara. En tanke jag har är att tänka äsch, slut schmut. Jag skriver fem slut så får de som ska ge ut den välja? Lite så gjorde jag med förra boken. Kunde inte avsluta den heller. Vi ägnade säkert ett gott halvår åt just att komma på var den skulle sluta. Och den fick ett slut, en slutscen, men fråga mig gärna om jag är nöjd med det såhär i efterhand? Icke. Jag gillar inte alls slutet på min förra bok. Vilket inte gör det lättare med denna.

Ja det var en lång harang om hur man skriver ett slut på en berättelse, det. Om jag någonsin blir klar, och det MÅSTE jag bli för annars har jag kastat bort två år i ingenting snart, så är det också dags att tänka på nästa början. Vad ska jag göra efter det här? Jag kan inte gå hemma och vara författare så himla länge till. Det har varit ett spännande och lärorikt break i tillvaron, absolut, men ni vet. Pengar måste in. Jag måste ha en inkomstkälla. Men vad ska jag göra då? Ska jag jobba i en bokhandel igen, det var ju SÅ mysigt sist jag gjorde det. Eller ska jag våga ge mig på att översätta ett litterärt manus från engelska till svenska? Det är ju min dröm. Men skulle någon våga ge mig chansen? Skulle jag våga be om chansen? Jag vet inte. Men jag vill försöka. Tror jag. Ska jag börja plugga igen? Ska jag gå en tvåårig utbildning och bli redovisningsekonom? Alla tror att jag skämtar när jag säger det här. Men det är fullt allvar. Jag älskar ekonomi och siffror. Eller ska jag konsulta inom precis det jag jobbade när jag tog en paus, för snart två år sedan? Vill någon fortfarande ha en sådan som jag? En som är bäst på att skriva men kanske inte så otroligt haj på det här med sociala medie-strategier och Photoshop och klippa film och allt som verkar ingå i min gamla roll nu för tiden? Aaaaaaaah. Framtiden, vad har du i ditt sköte för mig?

Sånt tänker jag på på nätterna. När jag inte tänker på hur fan min berättelse ska sluta.

Oh the irony

Ändå typiskt att en kvart efter att jag hade publicerat förra inlägget om min ständiga ångest på vintrarna över magsjuka hos barnen så ringde förskolan. Och ja. Sade det där man helst inte vill höra. Så jag rusade (med PULS) dit men tog en supersnabb sväng in på Willys först och köpte det här.

… och hämtade hem en jätteglad liten prick som haft lite ”ont i magen en stund men det är bra nu” och sedan satte jag honom i soffan hemma och stirrade på honom resten av dagen. Han ba: mamma jag är HUNGRIG. FÅR jag LUNCH? Eh nej det får du inte för du gick på toa tre gånger i rad på förskolan och du går ALDRIG PÅ TOA DÄR!!! Ville jag svara. Men det gjorde jag inte. Jag gav honom vita rostmackor i stället. Formbröd, skivat. Cirka sex stycken. Sen förlöpte dagen helt utan symptom på den där magsjukan som förskolan kanske trodde var på väg. Och sen åt han tre portioner middag. Och lekte hela kvällen. Och nu ligger jag här och undrar vad det var som hände och om jag borde hålla honom hemma i morgon ändå. Det är kanske bäst. Mest respektfullt mot alla andra och sådär. Ändå pyttelite irriterande. Pojken tycks vara friskare än någonsin. Oh well. Förlåt att jag är tyst i flera månader och sedan kommer två inlägg i rad om kräks och bajs. Förstår verkligen att det inte är särskilt trevligt. Vet inte vad det är med mig just nu.

Ska jag berätta om något trevligare i stället? Okej, det är vår lägenhet och det sociala uppsvinget den har fört med sig. Jag kan inte ens räkna alla middagar med släkt och vänner vi har haft här sedan vi flyttade in? Man får plats tio runt köksbordet om man tränger ihop sig och ungefär hur många som helst i vardagsrummet. Jag har längtat något så in i h-e efter detta. I julas skedde i princip alla släktträffar hos oss. Vi som brukar pussla och åka runt så mycket. Som jag njöt. Sedan är en lite mindre trevlig grej att jag lade in exakt alla mina besparingar i att kunna köpa själva lägenheten, eller få lånet, eller hur man säger. Och att jag har så himla svårt att få pengarna att räcka genom månaden nu och absolut inte får råka dra på mig en enda kostnad utöver det jag redan förutsett, men äsch. Det är ju verkligen ett ilandsproblem.

I skallen och livet

Jahopp då var det vinter och det innebär att emetofoben i familjen (dvs jag) har ångestpåslag varje natt. Det är så svårt att förklara för den som inte delar fobin hur det är tycker jag. Det låter så himla fånigt och DUMT, det man håller på med. I sitt eget huvud och utanför. Alla strategier man går och arbetar med (så mycket i smyg det går pga SKAMMEN) i vardagen. Det lilla kittet man har redo bredvid barnens sängar (handduk, kräkpåse, extralakan) som KBT-psykologer vill att man plockar bort för det är ett säkerhetsbeteende som göder monstret (dvs fobin) men som det inte går att sova utan för den rädde, så man gör det ändå fast det är fel. Eller hur man flyger högt i taket och får sånt adrenalinpåslag att man skakar varje gång barnen vrider sig i sömnen eller hostar till. Eller hur man inte går på ställen där det är mycket virus under vintertid. Och hur man knappt vågar sitta uppe i vardagsrummet efter att barnen har somnat för man vill vara nära och kontrollera hur de sover, andas, om det är kräks på gång. Eller hur man spårar och kartlägger exakt avstånd mellan barnet och den som kräktes på skolan eller förskolan och frågar om de gick undan och tvättade händerna direkt. Hur man räknar timmar från en spya till 48 timmar senare då man kan andas ut (men bara lite, för det KAN ta 72 timmar i inkubationstid).

Ja ni hör ju. Det är inte sunt, det här. Och det har liksom inte hjälpt (för mig) vare sig med KBT, hypnosterapi, psykodynamisk, eller själva KBT:n det faktiskt innebär att ha två barn i hemmet som kräks hejvilt då och då och inte alltid exakt under kontrollerade former. För mig känns det som att jag bara får förlika mig med att vinterhalvåret är lika med ångest för mig. Jag har ju ändå somrarna, liksom. Då fungerar jag relativt normalt. Och just min ångest handlar mest om nätterna, när de sover, att inte kunna läsa av hur de mår då. Så jag har ju större delen av dagarna också. I alla fall när alla tycks må bra.

Men nu var det inte min psykiska ohälsa jag skulle skriva om egentligen. Det bara råkade bli så. Jag tänkte skriva om en annan barnrelaterad grej. Nämligen att båda mina ungar har kommit upp i åldern då de tar med sig kompisar hem från skola och förskola ibland. Det är SÅ gulligt! Men också så nervöst, på något sätt, kan jag tycka? Speciellt om det är “nya vänner” där man inte känner föräldrarna eller har haft kontakt med själva barnet innan. Igår var en sådan dag. Ivan hade med en ny polare (alltså de har känt varandra något år men börjat leka intensivt på förskolan för kanske två månader sedan) hem och jag skulle alltså hämta båda och jag var alltså lite nervös innan. Hur ska en förälder vara i hemmet sen? Ska jag vara lekledare eller låta dem köra sitt race själva? Ska jag plocka fram hundra leksaker och sätta igång dem eller är det helt okej om de hamnar framför ett tv-spel direkt? Och när det är middag sedan och barnet inte tycker om pasta, inte grönsaker, äter ungefär en smula och sedan smiter iväg från bordet, ska man vara den stränga? Den som säger “här sitter vi kvar till alla har ätit upp” eller mer den chilla? Ja det kommer nya faser hela tiden. Nu är det den här. Jag lär mig väl med tiden, tänker jag.

På tal om nya faser har även denna fas hänt. Eller okej, det kanske inte är en fas så mycket som en grej jag ska göra. Men i alla fall. Jag ska ta ett barn (som inte är mitt) till ridskolan idag! Barnet är en nioåring som Tom är gudfar till. (passus: jag är inte gudmor till ett enda barn! NOLL personer har frågat om jag vill bli deras barns gudmor. Slump? I think not). Jag ska möta nioåringen efter skolan och följa med henne till ridskolan. Jag har alltså träffat nioåringen några gånger men alltid med hennes föräldrar, så att säga. Nu ska VI hänga. IIIIIH! Alltså, jag är lite BLYG för barn som inte är mina egna? Har alltid haft komplex för att jag inte tycker jag är så bra på att “prata med barn”. Idag ska jag träna! Och få gosa med lite ponnier på köpet. Det blir nog bra.

Förresten, ser att jag inte skrivit här sedan innan jul. Barnen fick en gemensam julklapp och det var ett Nintendo Switch. Vi hade som mål att de skulle börja träna på att inte få så många julklappar och att lära sig att dela på saker gemensamt i år. Det gick jättebra. Så nu vet ni det.

Inflyttningsmys

I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.

(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)

Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.

Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?

Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.

På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.

TV-spel

Våra barn har fått ett eget rum för första gången i sitt liv. Det är (inte bokstavligen tyvärr) stort, eller det borde vara stort i alla fall, för hittills har vi liksom bott och sovit i princip på varandra och att ha en egen hörna för sin egen lek har de hittills kunnat glömma. Jag tror att det är därför, vanans makt osv, som gör att de inte riktigt fattar att de har ett eget rum i nya lägenheten. Absolut att de har alla sina leksaker där, men de… är liksom inte där? De drar ut det som de vill leka med och invaderar vardagsrummet i stället. Precis som de alltid har gjort. Det kanske alla barn gör, förresten, de vill vara där de vuxna är osv. Men ändå. Jag tycker ändå att det vore mysigt om de började känna att de ägde sin egen vrå, så att säga.

Så. Min tillfälliga lösning är att ge dem en egen TV (dvs vår gamla) och ställa in vårt gamla Playstation där. Det har funkat ganska bra hittills. De springer in och sätter sig och spelar för glatta livet och blir kvar i säkert en kvart, halvtimme, ibland, utan att komma ut. Jag antar att det är en början. Problemet med det är att jag inte riktigt gillar att de spelar så mycket TV-spel, haha. Alltså jag känner mig som hundra år när jag skriver det här men jag tycker spelen är så hetsiga och verkar göra dem så uppe i varv? Inte exakt perfekt för timmen innan läggning, om en säger.

Däremot skulle jag – på sikt – vilja ge dem ett modernare TV-spel. Ett sådant som tvingar (okej “tvinga kanske är lite starkt i sammanhanget, tänk mer “uppmuntrar”) dem att röra lite på sig. Åka nån skida, spela lite tennis, Just Dance och sånt där ni vet. Vi bor ju ovanpå Willys så jag tror inte att vi exakt behöver oroa oss för att deras små fötter kommer dunsa och störa grannarna heller. Det vill jag alltså göra någon gång. Ge dem ett tv-spel som uppmuntrar till rörelse. Men eftersom jag är så ofantligt ointresserad av sådant här själv vet jag inte vad det är jag borde köpa. Jag frågade på Facebook och Facebook sade i princip Nintendo Switch. Vilket visade sig vara jättedyrt. Dyrare än hela deras julklappsbudget tillsammans. Nu till min fråga: har ni också Nintendo Switch? Är det överkurs för två barn på fem och sju år? Är det ett begagnat Wii jag borde leta efter?

Tips emottages tacksamt. Som det heter.

Det nya livet

Nu har vi bott i nya lägenheten i exakt en vecka och under den har vi jobbat dagar och nätter med att packa upp. Tror vi landade på 150 kartonger ungefär. Och otroligt mycket möbler eftersom det var två bohag – ett magasinerat och ett från min lägenhet – att klämma in. Tyckte själv att jag varit så duktig och skänkt bort en hel del innan flyttlasset gick, men nja. Det hade kanske kunnat skänkas mer. Och nya lägenheten, som har en enorm klädkammare jag var säker på skulle rymma allt, hade kanske inte så mycket förvaring som jag trodde? Alternativt att den absolut hade det, men att vi hade lite för mycket saker. Det kanske inte är rimligt att ha 25 påslakan i en familj på fyra. Det BLIR så när man är två familjer som flyttar ihop till en. En bra grej är att vi bor i samma hus som Myrorna. Det har blivit både en och två och kanske tjugo vändor dit under veckan. En mindre bra grej är att vårt nya hus inte har en miljöstuga, som vårt förra. Vilket betyder att rester från en flytt, tänk kartonger och packpapper och plast osv, inte har någonstans att ta vägen. Förutom några kvarter bort, där en återvinningsstation ligger. Aja. Det är klart nu i alla fall. Allt är uppackat, det vi behövde komplettera med är inhandlat, på väggarna sitter massor av stringhyllor och det känns rent allmänt ganska surrealistiskt att gå runt här och känna shit, bor jag verkligen här? Är allt det här… mitt?

Två små som känner på ny soffplats

Det är det förstås inte. Det är bankens, och resten av familjens. Men ändå. Det är underbart. Och lite konstigt. Allt på samma gång. För övrigt undrar jag om det finns något alls i världen som tar fram ens olikheter som karaktärer så tydligt som just en flytt. Där en vill bromsa vill den andra gasa. Där en vill fixa allt på en gång vill den andra gå och puttra runt och tänka efter. Där en får panik över ekonomin tycker den andra äsch, det här är bara nu, sen blir det bra igen. Osv. Tänker inte säga vem som är vem men kan ändå ge en ledtråd: jag är eventuellt den lite mer oroliga. Som inte tycker att det gör så mycket om väggarna är tomma några månader till och att Bukowiskis kan få vänta, så att säga. Oh well. Jag tror vi har tagit oss igenom skärselden nu och det var både fantastiskt och slitsamt. Inte minst för barnen. De tycker också det är konstigt med alla nya rum. Vill fortfarande helst sova med oss och känner sig främmande för det rum som är (ska bli?) deras. I fredags klockan 18:35 var den sista kartongen uppackad och vi tände en eld i brasan, serverade chips och juice till barnen och öppnade en champagneflaska till oss själva. Sedan skålade vi och gjorde high fives och tittade på Idol och hängde i nya soffan hela kvällen.

Kämpar på med det som ska bli barnens rum

Nu är det måndag. Jag har inte jobbat med annat än packning och uppackning på… kan det ha blivit fyra veckor? Det känns så. Jag öppnar upp Scrivener för första gången på länge och känner mig främmande även för mitt skrivprojekt. Men också peppad. Hade ett möte med min agent Astri förra veckan och fick så många bra inspel och tankar. Något helt radikalt, som till exempel att stryka en persons perspektiv helt (och därmed arbeta bort ca 1/3 av det som idag är “boken”), kändes inte jobbigt utan liksom… intressant? Så det ska jag göra nu. Hade ju hoppats på, och halvt lovat, att ha ett färdigt manus till årsskiftet men börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Har jag tur är den klar i sin första version till sommaren. En röst inom mig viskar att jag är dålig som är så långsam men en annan är snällare. Den säger: hallå du har aldrig gjort det här innan. Det får ta tid. Man kan alltid ta ett extrajobb om det börjar knipa för mycket. Vi bor ju ovanpå Willys, de kanske behöver folk? Äsch. Det får ordna sig. Där är vi inte nu. Nu är vi i nya lägenheten och försöker lokalisera oss och sätta igång med en vardag igen.

Första elden