Jag saknar er

Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir.

Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu.

Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika.

Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss.

Men jag saknar er. For what it’s worth.

Alla som skaffar fler är hjältar alternativt tokiga

Jag fattar att alla föräldrar är olika och jag fattar att alla barn är (SJUKT JÄVLA) olika men jag fattar fattar fattar (!) inte hur en (eller två) kan orka att skaffa fler än ett barn. Nu kommer ni säga att det är inte dubbelt så jobbigt och de hjälper och roar varandra och ensambarn är liksom inte så kul för ungen faktiskt och du kanske inte fattar för du är ju ensamförälder och så vidare och så vidare och så vidare. Men jag vidhåller. Förstår inte hur man orkar. Idag efter lämningen stod jag en stund med en av Ivans förskolepolares mamma på gatan och vi pratade lite om de olika demoner som tycks ha studsat in i våra jämngamla kids hjärnor på sistone (deras hade tex fått ett affektanfall som gjorde att hen slutade andas och blev blå – alltså fatta skräcken) och hon verkar så klok och rolig och rar, men om mindre än en månad kommer deras andra barn. Deras första fyller alltså två ungefär samtidigt. Hallå det är ju vansinnigt! Hur VÅGAR de ens? Ettan som härjar i stil med Ivan om kvällarna och fortfarande vill bli buren och sitta i knät och sova mellan föräldrarna. Jag kunde typ inte sluta tänka på det under hela vårt samtal, att fy vad jag inte är där och gud vad jag skulle ha panik om jag snart skulle föda en liten bebis, ni vet en sån där med kolik och amma-hela-natten och inga nackmuskler och ja EN BEBIS. Mitt i detta vardagshärj! Så sjukt. Att folk orkar vill och vågar. Ville typ skrika MEN VI ÄR JU INTE REDO, det här är förhastat! Som att det vore min issue liksom.

Men ja. Nu är det ju inte jag som snart är där och tur är väl det för denna mamma klarar knappt av livet med en ynka unge. Nätt och jämnt.

I alla fall så insåg jag när vi stod där och pratade att hans sov-ångest sista dagarna påmint en del om hans lämnings-sorg i början av inskolningen. Vet inte varför jag tänker på den som sådan. Separation och liksom en ledsenhet jag inte kunnat råda bot på, som ju gått över till nästa gång vi ses (på morgonen) och som inte är farlig, bara obehaglig. Jag har tänkt att vi får rida ut den här ångesten för skiljas om natten ska vi ju. Undrar när vi ska börja sova isär förresten? Kanske vore ett projekt att bita tag i nån gång snart? Men äsch. Ingen brådska. Hatar inte att ha honom nära när han väl sover, om en säger.

Snart två

Ett snabbt inlägg innan sömn. Ligger och lyssnar på honom andas fridfullt bredvid nu. Han sover så bra nu jämfört med tidigare, jämfört med så många månader i sträck av kass sömn.

Tänk att han fyller två alldeles snart förresten. Fy fan vad två år har gått snabbt. Och sakta. Jag minns inte ens vem jag var innan. All tid jag hade? All sömn jag fick? Allt jag inte visste. Allt jag trodde jag visste? Sån hybris jag gick in i föräldraskapet med, så snabbt den hybrisen grusades och jag väcktes upp till ett liv helt och hållet i någon annans – hans – våld? Och det här med kärleken. Att den är så kronisk? Så oavsett vad alltid närvarande? När jag hatar mitt liv så älskar jag honom. När jag hatar vår tillvaro så älskar jag honom. Allt jag kallat för kärlek fram tills dagen han kom är liksom något helt annat? Det här är liksom mer som en känsla som är en kroppsdel nu, något som aldrig går att klippa av. Så läskigt. Så stort.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Hade aldrig kunnat läsa mig till hur det här skulle bli. Han kom till världen alldeles helt och hållet med sin egna lilla special-personlighet och så har det fortsatt. Nu snart två år. Sjunger och pratar och älskar sina kompisar på förskolan och när jag hämtar honom och han inte ännu har sett mig, när han sitter vid nåt bord och leker med en lerklump eller pillar på några pärlor eller käkar en macka och snackar om något obegripligt (troligen relaterat till bussar) med sina små små vänner omkring sig, då kan jag liksom inte ens fatta att han finns. Tänk att han kom och sen blev han den där? Den där ljuvliga knasiga personen? Så full av energi och så intresserad av livet och människorna i det och fordon och pyssel? Att han skulle bli en unge som sjöng och spelade gitarr dagarna i ända? En som pratar och pratar och pratar?

Det kanske inte låter så här, för Gud vad jag använder bloggen till att öppna mig kring allt som är svårt och tungt och övermäktigt i vårt liv, men allt det där vägs hela tiden upp. Om jag inte vaknade till ännu en dag med honom, min ivan, skulle allt vara så grått och fattigt och jag bil aldrig ha en endaste millimeter av en annan unge än den jag har.

Min dumma längtan

Jahopp. Kvällens läggning klockade in på 90 goa minuter och en kvart efter han somnat – läs: kl 21.45 – satte en hemsk hosta igång. Han är förkyld lite till och från sedan förskolestarten för terminen och hostan tycks komma och gå, mest beroende på om det sitter slem liksom “bakom näsan” och stör andningen eller ej. Det låter hemskt. Som att han håller på att kvävas, varpå en hostattack som låter farligt nära kräks tar vid, och sen rosslar det ett tag. Idag tyckte jag för övrigt knappt han var förkyld, så ja, det är ett ständigt gissel detta.

Ibland kan jag bli ledsen när jag tänker på att jag längtar framåt så mycket. Till han blir större. Visst har jag tjatat om det tidigare här? Att det känns hemskt att jag har en sådan fin och underbar och magisk liten unge, men själv längtar jag så ofta framåt. Framåt, tills immunförsvaret blir lite bättre. Framåt, tills vi kan prata lite mer och förklara saker för varann. Framåt, tills jag inte känner mig så utsatt och osäker och trött så ofta. Framåt, tills ja… Jag vet inte? Tills nätterna är bättre och läggningarna inte tar två timmar. Tills jag får vara lite mer egen igen, tills han blir lite större. Jag tänker att jag lägger en massa konstigt ansvar på honom i den längtan. Att han inte får vara barn fullt ut för hans mamma är trött och längtar framåt? När jag tänker på det blir jag asledsen. Ger mig fan på att försöka vara lite mer i nuet och att uppskatta honom och oss för precis det vi är. Vi själva med timslånga läggningar och ingen egentid och hostattacker genom nätterna. Det kunde vara värre. Så mycket värre. Ju. Jag och min dumma längtan.

I alla fall. Jag tror att jag pratar med förskolan om begränsad dagvila imorgon bitti. Det här har pågått sedan december allra minst, men nu eskalerat till något helt vansinnigt. Han kan inte fortsätta att somna tio om kvällarna när han ska upp halv åtta senast på morgnarna. Jag kan inte fortsätta att lägga all den här tiden på att vara oöverens med honom om att det är dags att sova. Jag tänker att om han pallar att bara vaken till tio nu, så kommer han klara sig till halv åtta sedan, om de klipper i dagsömnen. Men jag är osäker på var man börjar. Han verkar sova allt ifrån 45 minuter till 1,5 timme där, beroende på dagsform. Hur ska jag säga? Alltid 45 minuter från och med nu? Även om han tex sovit dåligt pga hosta en natt? Eller verkar trött? Eller 45 minuter en “normal dag” och annars fritt spelrum? OBS att även de mest trötta eftermiddagar, då jag känt mig säker på att han kommer slockna före åtta, har han på något vis ändå lyckats jiddra runt till tio de sista veckorna. Minns inte ens när han somnade före nio senast.

Har ni tips så gör ni som vanligt, okej? Kommentarsfältet är ert.

Oroshjärtat i natten

Jag jobbar ju inte med nyårslöften men om jag gjorde det och om det var så enkelt som att ge sig själv ett löfte så skulle årets vara: jag ska sluta oroa mig så himla mycket. För Ivan. För oss. För mig. För jag har lagt så himla mycket energi på oro under året som gick. Ibland känns det som att ju mer jag “läker”, ju mer jag “hinner ifatt”, ju mer jag återgår till ett “vanligt liv”, desto mer utrymme lämnas åt att oroa sig. På något märkligt sätt. Det är liksom så sjukt läskigt att hela jävla tiden vara medveten om hur snabbt allt kan vara förlorat. Så fort det har varit bra ett litet tag, och så ruckas det, får jag panik. En feber är aldrig en feber, en magsjuka aldrig en magsjuka, en gnällig och trött unge aldrig en gnällig och trött unge. Nej, i min värld lurar farorna överallt och så fort något är bara lite out of the ordinary, oroar jag mig. Det vore så himla skönt att slippa göra det. Men jag tror tyvärr att även detta är en del av läkningsprocessen. Att landa i det som finns kvar, att hela tiden påminnas om det där gamla ärret en går och bär på. Jag tror min oro är en del av hur jag bearbetar, fortfarande, det som hänt mig, jag tror att min oro är en väsentlig del av vem jag egentligen alltid har varit (men aldrig såhär mycket, när det har handlat om bara mig har jag ändå känt en viss kontroll och egen hypokondri har jag aldrig riktigt upplevt), jag tror att min oro till viss del delas av massor av andra föräldrar och att det till viss del kommer vara såhär nu. Men den är så energikrävande. Det är så jobbigt att oroa sig för magsjuka om han ätit dålig en dag och verkat grinig på kvällen. Eller oroa sig för diabetes (det går i familjen!) när han druckit massor en dag. Eller för kroniska magsjukdomar när magsjukan inte går över på fyra dygn. Eller feberkramper om han får feber. Eller för, ptjaaaa, det allra mesta. Jag är så trött på att känna mig sårbar och ensam och utsatt som förälder. Att alltid kämpa mitt yttersta och att nästan alltid vara så trött att jag inte orkar tillgodose mig själv. Kommer det alltid att kännas såhär?

Undrar en som åkt från Blidö till Uppsala där hon nu ligger i en säng bredvid sin son som fortfarande inte känns som vanligt efter magsjukan för snart två veckor sedan. Lätt ledsen, lätt otrygg, mycket mammig, dålig aptit, regelbundna klagosånger över ont i magen och märkliga gråtiga utbrott. Men normala blöjor trots sämre aptit än vanligt. Fan också. Önskar jag kunde vara en sån där chillad förälder. Det löööser sig. Osv. I stället ligger jag och tänker på alla utredningar vi måste göra med Ivan snart. Gluten diabetes förstoppning laktos. Allra minst. Och oroar mig för att jag inte heller nästa vecka kommer kunna ta mig tillbaka till jobbet. Så trött på att vara jag idag. God natt.