Det var ju ett tag sedan jag skrev om nattskräcken, Ivans alltså. Och det är såklart av den enkla anledningen att den varit ganska lugn på sistone. Vet inte exakt när det avtog, men tror det hade med amningsavslutet att göra. Eller ännu mer konkret: när vi slutade samsova. Det blev liksom lättare för honom att komma “igenom” attackerna när han låg ensam i sin säng och inte kastade sig än in i väggen, än mot mig. Jag tror jag har kommit på att det går över fortare, ibland jättefort verkligen, om jag INTE rör honom, lyfter upp honom, bär runt honom. Om jag bara ställer mig vid hans säng och viskar “schhh schhh schh schh” så tar han sig igenom det själv, ganska fort ändå. Mycket snabbare än när jag lyft upp och burit runt. Det var lite som vår psykolog sade: många barn som väcks under en attack återgår till en ny när de väl somnar igen. De blir liksom inte klara. Lite så har jag uppfattat det som att Ivan haft det, och när han fått rida ut attackerna ensam i sin säng men med mig och mitt hyssjande bredvid, har det gått ganska snabbt. Dessutom har de kommit väldigt sällan senaste månaden, kanske till och med två månaderna. Med undantag för de senaste kvällarna då han haft ganska rejäla utbrott ungefär en timme efter att han lagt sig.

Hur jag vet att det är nattskräck och inte en mardröm, eller att han har ont, är alltså att han inte är kontaktbar när han har nattskräck. Han vrålar förtvivlat rakt ut i rummet, men söker inte kontakt med mig. Ställer sig inte upp i sin säng, utan kastar sig mer runt. Ju mer jag är in his face eller lyfter och rör vid honom, desto värre blir det.

Nå. Det känns i alla fall som att nattskräcken är lite mer under kontroll och inte tar upp lika mycket av min oro eller tankeverksamhet längre. Det kommer anfall ibland fortfarande, absolut, men vi tar oss igenom dem mycket smidigare och det är VÄLDIGT sällan som de kommer mer än en gång per natt. Oftast kommer de inte alls.