Ge mig 39 till

Ja hej. Jag fyller år idag, och det blev ungefär världens bästa dag. I all sin anspråkslöshet. Nu skulle jag kunna skriva om hur gulligt det var att mina kollegor satt upp ballonger och serpentiner vid min arbetsplats imorse. Eller att jag fick blombud av Emelie och Ante. Eller middagen med familjen och tårtorna och den goda maten och den nystädade lägenheten. Men allt detta – som trots allt var väldigt underbart – är liksom peanuts i relation till det stora: att jag är frisk. Okej tänker ni nu. Vadå att du är frisk. Det har du väl alltid varit.

Men såhär har det varit i några veckor, och det har jag inte pallat att skriva om för det har känts så sjukt nojigt, att jag har varit väääääldigt sliten och risig, och uppå detta har jag kissat blod. Själva blodgrejen började för kanske tio dagar sedan. Då gjorde jag det hela internet säger att man ska göra om man kissar blod, Dvs sprang raka vägen till läkaren. Som testade både kiss och blod och skickade på odling och sökte tecken på urinvägsinfektion eller njurbäckeninflammation men inga prover, och detta tog två dygn att säkerställa, visade på infektion. Nästa steg är då röntgen. Det kunde handlat om njursten eller inflammerad njure eller ännu värre: cancer. Och ingen ledig tid för skiktröntgen fanns förrän en vecka senare. Alltså idag.

Så jag har väl gått i nån vecka och tänkt att jag fått cancer. Har legat vaken på nätterna och tänkt att jag bara inte orkar om jag fått det. Tänkt på cellgifter och strålning och Ivan och framtiden. Ok nu kanske jag även ska nämna att min pappa fick cancer i urinblåsan när han var typ 46 och sedan spred sig denna så han dog i skelettcancer när han var 49, det gjorde såklart sitt till i mina totalhemska fantasier om nätterna. Men kanske också att jag liksom känner mig så jävla… sårbar, som ensamförälder till Ivan, om ni fattar? Liksom, han har ingen pappa, hans mamma (läs: jag) bara MÅSTE få leva. Och tillsammans med rött i toaletten och alla platser på internet som erbjuder detaljerade beskrivningar av cancerformer i njure / urinblåsa där blod är en given faktor vid symptom, så var det för mig liksom en katastrof redan innan jag fick röntga.

Men så idag var dagen kommen. Min födelsedag kändes som lite ödesmättad, minst sagt. Gick in i rummet med den stora maskinen och fick kontrastvätskan insprutad i en ven och bara väntade. Och väntade. Och väntade.

Två timmar senare träffade jag min läkare. Och fick veta att allt därinne såg helt himla friskt och fint ut. Alltså LÄTTNADEN då. Kunde knappt lyssna på fortsättningen som iofs gick ut på att det går en remiss till en urolog och att jag ska filma lite i urinblåsan medelst cystoskopi, för liksom HURRA ändå? Läkaren pratade om sår och skadade slemhinnor men inte cancer. Och jag kände liksom LIVET komma tillbaka till mig. Svävade hemåt på några rosa moln och hade sedan en så sjukt himla mysig kväll med familjen och nu ligger jag bredvid Ivan och typ flinar i mörkret. Aaaaaah. 39 avklarade. Ge mig 39 till.