Måste skriva detta så jag minns det när (typ om en timme) allt vänt och det känns övermäktigt igen:

Gud vad jag känner hopp! Om framtiden! Och det känns så jäkla fint att vakna med världens roligaste friska lilla bebis (barn?) som mår bra och gillar livet. Och det känns spännande att vi kommer flytta till något som blir bara vårt och som vi ska bygga ett skitbra liv i. Och det känns som att jag har en sådan oerhörd ynnest att ha mina vänner och mitt nätverk och min fina, fina familj. Och Ivans familj för den delen.

Jag tror allt kommer bli bra för oss.

En känsla / minnesanteckning värd att spara om någon, visst?