Sitter i en park och satan vad det blåser kallt idag alltså. Känner mig 50% uttråkad och 50% frustrerad. Försöker att inte tänka tankar som “men det var ju inte SÅHÄR DET SKULLE BLI” för de gör ingen nytta, bara skada. Men det är svårt. Dagar som dessa kryper gärna en och annan tanke fram, tankar som jämför sig med andra föräldrar (“de är två och deras barn sover om nätterna, vafan hallå universum ge mig ett handtag här nu”) eller om vänner som jobbar (“minns inte hur det känns att tänka på annat än att stimulera en vild ettåring”) eller pengar (“hur fan ska jag få allt att gå ihop i längden med bara en lön och oj vad mkt vab det kommer bli och tänk om jag blir av med jobbet”) och tja, annat rätt surt och bittert. Motarbetar detta medelst andra tankar, typ “han mår bra och är så fin och ljuvlig och snart kommer jag jobba och uppleva mer frihet och det är inte farligt med nattskräck och det kommer en dag snart då jag får vara min egen person igen och det kommer ordna sig med allt” men gud, ibland är de långt inne alltså. Nåväl. Solen skiner i alla fall. Snart kommer Ivans barnvakt och då ska jag åka iväg och beställa tapeter.

Igår kväll lade jag mig med en helt sjukt stressad känsla och kunde såklart inte somna. Bordet i köket var fullt av papper, komihåglappar, deklaration, listor, en fulltecknad kalender. Resten av lägenheten såg ut som skräp. Det rann över i alla skåp. Tanken på vinden gjorde mig panikslagen. Det kändes som att den här flytten som närmar sig, hur ska jag någonsin kunna då ihop den utan barnomsorg till Ivan? Det kommer inte GÅÅÅÅ tänkte jag. Och freakade. Och messade med Lina som ännu en gång agerade liv-Lina och styrde upp vår dag. Imorse var hon hos oss innan tio. Vi tog tag i vinden, där jag väntat länge nog nu, det var dags att gå igenom min sambos kläder. Välja ut de som går till Ivans pappa-låda, de jag vill behålla själv, de som åker ut till hans familj om de vill välja något att spara. Usch. Det var sorgligt. Jag valde att ha både lina och Ivan med mig när jag jobbade igenom det, orkade inte med tanken på att stå där själv. I alla fall. En timme efter att vi börjat var vi klara och det kändes ändå fint på något sätt. Tog då tag i en del köks-issues, lade Ivan, försökte läsa min deklarationssedel och förstå vad som gäller vid uppskov av vinstskatt. Svårt. Sedan tog vi tunnelbanan till Södermalm och Hornstull, handlade mat, bjöd in Emelie och ante och Ruben och Bill på spontantacos, och nu sover vi kvar, jag och Ivan. Är så glad att ha mina vänner, vore inget utan dem.

Okej jag var absolut inte redo att gå igenom hans lådor på vinden själv och framför allt inte hans ryggsäck som innehöll en halv handdesinfektion (han var alltid noga med handhygien) och en verktygslåda med miniverktyg för att öppna datorer med (han jobbade med data) och så hans fina skjortor och jeansen, han hade såna perfekta jeansben alltså åh fiiiiina älskade älskade vart tog du vägen egentligen. Fattar inte.

Nytt försök om några veckor. Då med familj och vänner närvarande.

Idag kommer Amanda och leker med Ivan några timmar. Jag skulle ridit men har för hundraelfte gången i rad ställt in (denna gång pga höften) så jag passar på att röja på vinden lite. Har jag berättat att mina nya lgh inte har förråd? Det har den i alla fall inte. Man får stå på en egen kö för ett förråd och jag kommer inte ha ett när vi flyttar in. Och jag behöver verkligen slänga grejer på vinden. Vid förra flytten skrattade vi, jag och min sambo, åt att vi fortfarande släpar med oss cirka tusen cd-skivor. Dessa ska bort nu. Vi kommer ALDRIG lyssna på dem igen. Sånt, och annat, ska jag fixa med när Amanda leker med Ivan.

Sedan kommer Ivans farbror, farmor och farfar hit. Vi ska planera framtid (läs: fix av ny lgh) och äta tidig middag.

Sommartid idag innebar att jag väckte ivan 08.00 imorse. Där fick han smaka på sin egen medicin.

Igår förresten, på nytorget, tänkte jag låta ivan springa av sig en halvtimme vid fyra innan vi skulle åka hem och äta middag. Utan uppstyrning möter jag där: Erika Jasse ayton, Emelie ante Hanna och Josef, Ola juliana otis, Ruben och Bill, alltså så många av mina vänner som har jämnåriga barn ändå. Och vad bra att jag flyttar närmare dem. Det blir bra det här.

Nu är jag tillbaka, eller min kropp värker fortfarande efter gårdagen och jag har vätskebrist och huvudvärk men rent geografiskt är vi åter i vardagen och Ivan verkar oerhört o-ärrad efter gårdagen. Jäkla upphämtningsförmåga de här ändå. Nåväl. Själv har jag tagit två huvudvärkstabletter, en vätskeersättning och två koppar kaffe. Snart ska jag bege mig ut på en liten tur, kanske titta på mattor med Ante. Har bestämt mig för att ha heltäckningsmatta i nya sovrummet pga enklast med tanke på golven och pengabrist och annat. Plus kommer bli mysigt! Och är det inte alltför dyrt kan en ju byta ut denna matta efter en tid om den blir smutsig, tänker jag?

Har även gjort detta helt sjuka idag: sagt upp mitt hyresavtal. Har brottats med detta dilemma länge och inte hittat en bra lösning, bytesmarknaden gav nada under de fem månader jag höll på. Och jag vill inte fuska, dvs bo på ett ställe och liksom smyghålla kvar en hyresrätt för sakens skull. Jag tycker någonstans att det känns fel, tolv år i bostadskön bortkastade eller inte. Plus: jag har inte energireserver nog att deala med en andrahandsuthyrning till främlingar som sedan resulterar i vadå, att jag måste säga upp lägenheten om ett år i stället? Nej. Jag behöver rensa bland allt som kan oroa eller stressa mig och nu får någon annan som köat länge en lägenhet att bo i, nämligen den här. Snipp snapp snut, så var min tid i hyresmarknaden slut. Tolv år i kön, ett halvår med lägenhet, så kan det också gå. Faktiskt. Det är inte alla förunnat att kunna köpa en lägenhet och nu kunde jag det (med varenda sparkrona från kontot instoppade i nya lånet) och det är trevliga räntor och jag binder upp lånet så att jag inte chockas av höjningar om ett år och NU FÅR DET BLI SÅHÄR. Punkt. Livet måste få gå vidare också.

Idag är det fem månader sedan han dog. Finaste Aksel. Fan vad vi kämpar på, jag och Ivan, och gud vad jag ändå tycker det går framåt. Nu är Ivan uttråkad här framför sin lilla iPad som spelar olika visor (just nu: hjulen på bussen) så jag ska klä på honom och bege oss ut i regnet.

Okej, nu är vi hemma. Resan tog väl totalt sådär sexton timmar och inget var jobbigare än själva flygresan. Det är något med flygplan, och jag gissar på LJUDET, han får panik av det. Alltså han är ju ljudkänslig i vanliga fall också, blir rädd och gråter för dammsugare eller plötsliga nysningar eller en högljudd hårtork och köksfläkten och sånt. Att vistas närmare fem timmar på flygplan för honom verkar vara tortyr. Det går att hålla honom på okej humör korta stunder, men han är som överstimulerad och på gränsen till sammanbrott precis hela tiden. Det verkar inte göra särskilt ont i öronen. Det är mer… som att allt är för mycket. Han grät alltså en jävla massa på vägen hem. Sov 40 minuter och sedan kunde jag vagga honom längst fram (tills vi blev bortkörda av en sur flygvärdinna) för där var det en annan ljudbild och han blev lite lugn. Men i övrigt: gråt och misär. Inte gnäll utan ren gråt. Lina blev jättesjuk natten till idag så i princip har jag varit i rörelse med Ivan sedan klockan fem imorse. Min stegräknare passerade 20.000 steg för flera timmar sedan. Jag är så trött. Måste sova exakt precis NU. Puh. Puh. PUH.

Resan igår gick… Okej, tror jag man kan säga. Ivan inledde med panikgråt så det nästan kom kräks i bilen till Arlanda. Pausade och körde vidare. Väl på Arlanda var det jättekul. Planet var trångt och luften kvav redan innan vi åkt. Genidraget att ta plats vid gången längst bak (“nära toa” samt “lätt att gå ut i gången”) var så o-geni att jag vet inte vad. Inledde flygresan med att lyssna på en dam över gången som berättade hur mycket hon avskydde barn, barns läten, barns dofter, samt klaga på att det satt barn längst bak (“förr samlade man alla längst fram, det var mycket bättre”). Hittills var ivan tyst och glad, men hon satte lite en extra känsla av ångest i mig redan innan vi lyfte. I alla fall. Vi åkte vid ett. Vid två lyckades jag få honom att somna i selen genom att sno området längst bak där kabinpersonalen hänger då de serverade mat. I gången fick man verkligen INTE plats. Han somnade, jag fick ned honom i mitt och linas knä, 1 timme och 20 minuter av lugn följer. Sen somnar linas hand, för ivan ligger på hennes handled, och hon behöver lirka sig ur. Då vaknar ivan. I tårar. Och em vidrig timme följer. Plötsligt är HELA gången fylld av toaköande människor, åt båda hållen. Det går inte att ta sig ut, det är cirka 800 grader i planet, Ivan gråter och gråter, det är kiss utanför blöjan, jag får starkt och klaustrofobiskt ångestpåslag. Vi köar till toan två varv. Väl på toan blir ivan glad, undrar varför. Men det blir snabbt gråt och panik så fort vi kommer ut i trängseln. Så pågår det nån timme. Jag vill bort bort bort. Tänker att jag absolut tänker ta tåg hem. Sen lugnar det sig. Piloten säger att det är 25 min till landning och jag fattar att det snart är över. Landning går fint. Ivan år solståle igen. Linas styvpappa Lasse hämtar på flygplatsen, instant love uppstår mellan honom och ivan (ivan klappade i hans skägg när han fick sin kvällsvälling senare på kvällen, dog av kärlek) och bilresan till Nerja gick fint.

Nu är vi framme, jag och ivan bor i en egen lägenhet nere vid poolen och en trappa upp bor lina och föräldrarna. Det är så SJUKT vackert här. Kan inte ens förklara. Ska visa bilder sen. Men först: kaffe.

Glädjen består. Åh, allt känns så himla bra. DET KOMMER EN VÅR och livet kommer bli bra. Herregud, att en lägenhet kan få en att känna så innan man ens flyttat in? Har jag mått sämre av att bo här än jag insett? Idag tänkte jag på att detta aldrig någonsin hade skett om min sambo varit i livet (duuuuh) – alltså att blindbuda på en nittiotalslägenhet och ta beslut innan man hunnit fundera eller ens sett den, i princip. Det är många som inte skulle gjort på det sättet jag gjorde det. Men jag GILLAR min spontanitet faktiskt och jag är jättejättebra på att inte ångra beslut. Det är en av mina bästa sidor, om ni frågar mig (själv). Vilket ni iofs inte gjort men varsågod, där kom den ändå.

Mvh, självgod och glad person.

Idag räknade jag förresten ut ungefär vad jag har att röra mig med under de 1-2 månader jag har dubbelt boende. Jag vill ju piffa upp nya lägenheten en aning. Inte på det dyraste sättet, men på lite små överkomliga sätt. Lite spackel och ny färg här. En sprutlackerad kökslucka där. Och, kanske enklaste lösningen att deala med den icke-acceptabla linoleummattan i sovrummet: en heltäckningsmatta där. Tänker jag? I en mysig färg som går att städa, haha, och så en matchande väggfärg till. Åh ljuva tankar på framtiden. Jag tänker också väldigt mycket på hur många som jag älskar som jag nu kommer att bo cirka 5-10 minuter promenad ifrån.

DET KOMMER DET KOMMER DET KOMMER EN VÅR.

Det är verkligen ett genidrag att planera för hemmatid när Ivan kör sin dagvila. Två timmar av ensamtid, i sitt hem, hallå VHAR-FHÖR har jag inte tänkt på detta förrän nu? Det är precis exakt allt jag behöver, typ. Eller okej jag har lite fler behov än så men ändå. Det är så bra. Nu sover Ivan igen och den här förmiddagen var det riktigt tufft att hålla honom vaken till efter lunch. Gud vad trött han var redan klockan nio. Men då åkte vi till Björns Trädgårds parklek och där fanns både Lina och Frida och vi åt lite frukost i solen och Ivan härjade lite med de större barnen och sedan var klockan äntligen tio och vi rullade hemåt, åt lunch och så somnade han på cirka en sekund kring halv tolv.

Själv har jag mensvärk, är lite förkyld, låg feber och mosig i huvudet, ligger i soffan och orkar inte gå ut fastän mycket tyder på att det här blir sista dagen med strålande solsken på ett tag (prognosen säger: regn alla dagar när vi är i Nerja men AJA skitsamma). Tänker på följande saker idag, om intresseklubben vill vara så vänliga att ta fram sina anteckningsblock:

– Sommaren 2015: jag måste boka upp mig och in mig med alla andra och det snarast, så att vi inte hamnar ensamma i stan, jag och Ivan. Kan inte tänka mig något tristare. Hittills har vi tre planer, varav en är en vecka i Göteborg innan midsommar, en är en vecka på Öland i början på augusti (detta ska vi prata mer om imorgon Winis) och en är en preliminär plan som lyder: åka till New York och gå på bröllop ensam utan Ivan, i slutet av augusti. Men jag behöver fler planer. Måste till exempel spika en vecka på Gotland med Linas familj tror jag. Och kanske en i Skärgården (men usch, då måste jag väl vaccinera Ivan mot fästingar först va? Lät så på TV imorse). Och kanske hmm några saker till. Får ej glömma detta.

– Jag missade både Emelies och Fridas, aka mina bästa vänners, förlossningar för att jag var i New York vid båda tillfällena. Inte för att jag skulle varit med vid förlossningarna, men ni fattar. En vill gärna vara i närheten? Vid fridas rullade jag min väska raka vägen från Arlanda till himla BB. Emelies tror jag att jag eventuellt mellanlandade hemma för en dusch och sedan besök på BB. Oh well. I alla fall. Nu ska ännu en av mina bästisar föda ungefär kring de datum jag reser till New York. Hallå, detta är konstigt. Föd nån gång när jag är hemma, tack. Gäller alla nära vänner.

– Ringde BVC idag och frågade om Ivans mardrömmar. Fick samma svar som jag visste att jag skulle få, vilket var: det fullkomligen exploderar i skallen på honom nu när han börjar gå och springa och rör sig fritt och sånt. En miljon synapser bildas i minuten, eller hur det nu var. Han lider inte av sina mardrömmar, han lyckas till och med bli utvilad. Det är jag som lider, pga ingen sömn, men om jag kan hitta sätt att få avlastning och stå ut så ska jag nog se att hans sömn reglerar sig själv med tiden. Jag visste att jag skulle få exakt det här svaret, men det är mysigt att bolla lite med någon ibland. En som säger att jag inte gör något fel / utsätter honom för för många intryck / missar att han dealar med en sorg och ångest i sömnen jag inte kan greppa. Nåväl. Vi kämpar på och på den positiva listan vill jag addera att hans läggningar är jättelätta just nu, att han sover superbra två timmar i mitten av dagen, att han sover timmarna 20-02 i sin egen säng för att köra andra halvan i min, och att han verkar må ganska ypperligt om dagarna.

– Och så det här med New York igen. Är bjuden på Jiddans bröllop och vill så gärna åka. Tror inte att Ivan skulle uppskatta denna korta resa till ett förmodat stekhett cityliv. Tänker därför att om vi hänger riktigt mycket med mormor i sommar (han AVGUDAR sin mormor och har alltid varit trygg med henne, somnat gott med henne osv) så borde det vara okej att lämna honom hemma i fyra dygn med henne? Ska fråga vår psykolog om detta också. Men mycket tyder på att jag åker iväg och går på bröllop i New York, alltså. Spännande.

– Är med i världens långsammaste budgivning, alltså herregud, vad väntar folk på? Det går till såhär: jag lägger ett bud, någon kommer med ett annat, cirka fem timmar senare. Jag lägger ett nytt bud direkt och leder sedan i fem nya timmar. Då lägger någon 10.000 över mitt bud. Alltså det går så sakta. Och vi är tre budgivare. Och jag VET att jag inte kommer vinna för jag kommer tvingas sluta på ett alldeles för “billigt” kvadratmeterpris, men för varje dag den här långsamma budgivningen drar ut på tiden (och jag är ju nästan alltid överst med tanke på de andras seghet) börjar något i mitt bakhuvud att hoppas lite smått, och jag kommer därmed att bli besviken när det skiter sig. Hoppas det är över redan ikväll så jag inte ligger och tänker på det här inatt. Och NU när jag skriver detta tog den fart, hoppsan. Är nog över inom en timme med andra ord. Till min nackdel.

– Imorgon ska jag göra världens konstigaste grejer när Ivan är med tant Lena, dvs sin barnvakt. Jag ska gå till en spådam och en kiropraktor. Direkt efter varandra bara, pang boom. I brist på filmer att se (har typ tömt hela programmet den senaste månaden, enda jag kommit på att göra när jag haft barnvakt) får jag vidga mina horisonter lite, tänkte jag. Hehe.

Nej men nu blev jag så nervös här över budgivningen att jag måste trycka på POST och göra något annat en stund. Hej.