Never again (på jättejättelänge eller åtminstone tills han kan prata och förklara läget)

Okej, nu är vi hemma. Resan tog väl totalt sådär sexton timmar och inget var jobbigare än själva flygresan. Det är något med flygplan, och jag gissar på LJUDET, han får panik av det. Alltså han är ju ljudkänslig i vanliga fall också, blir rädd och gråter för dammsugare eller plötsliga nysningar eller en högljudd hårtork och köksfläkten och sånt. Att vistas närmare fem timmar på flygplan för honom verkar vara tortyr. Det går att hålla honom på okej humör korta stunder, men han är som överstimulerad och på gränsen till sammanbrott precis hela tiden. Det verkar inte göra särskilt ont i öronen. Det är mer… som att allt är för mycket. Han grät alltså en jävla massa på vägen hem. Sov 40 minuter och sedan kunde jag vagga honom längst fram (tills vi blev bortkörda av en sur flygvärdinna) för där var det en annan ljudbild och han blev lite lugn. Men i övrigt: gråt och misär. Inte gnäll utan ren gråt. Lina blev jättesjuk natten till idag så i princip har jag varit i rörelse med Ivan sedan klockan fem imorse. Min stegräknare passerade 20.000 steg för flera timmar sedan. Jag är så trött. Måste sova exakt precis NU. Puh. Puh. PUH.