Rich Boy av CRFN

Nu har jag läst igen. Älskar, älskar, älskar att jag har börjat läsa på telefonen. Det gör underverk för mig som numera läser böcker på promenader, de underbara ca tre sekunder av lugn som uppstår när barnen leker för sig själva och jag får landa i soffan, på toaletten och vid de ungefär två timmar långa läggningarna som sommartiden tydligen gjort till standard i mitt hem.

Den här gången läste jag Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. En tjock jäkel, tror den var närmare femhundra sidor i bokform och 718 som e-bok. Boken handlar om tre generationer kvinnor, en mormor, mamma och dotter som liksom bär med sig, och skickar vidare, ett arv av tungsinne och oförmåga att älska. Eller inte oförmåga förresten, men de har sina svårigheter, det får man ändå säga. Kontaktlöshet mellan döttrar och mödrar, att födas in i sorg, att växa upp i dysfunktionella vuxenrelationer med misshandel, oförutsägbara vuxna, otrygga anknytningar och psykiska sjukdomar. Och vad det gör med barnet, som i sin tur sedan växer upp och inte vet vad nyckeln riktigt är och tvångsmässigt upprepar sina barndomstrauman livet igenom. Åh, denna bok var så tung. Och så vackert skriven. Avskalad och ren i språket, men det som sägs är allt annat än kritvitt. CRFN väjer verkligen inte för det allra svåraste. Vi snackar kvinnor (och män för den delen men denna berättelse är kvinnornas i första hand) utan änglavingar som alla har gemensamt att de har svårt att se poängen att leva utan sina män. Inte så mycket för kärlekens skull som för männens funktion som kryckor och stöttepelare, normaliserande av en kaosartad och poänglös tillvaro. Här ett utdrag om en av kvinnorna i boken, som precis fått barn.

”Marianne fick stanna på BB i två veckor på grund av infektionen. Hon hade eget rum och eget badrum. Hon tittade på sitt ansikte i spegeln. En mening kom till henne: Att bli mamma var bara ett nytt sätt att misslyckas. Hon förstod det direkt. Det var bara ett nytt sätt att göra fel på. En ny möjlighet att misslyckas. Marianne grät. Så pinsam hon var som var glad innan. Hur kunde hon vara så naiv? Självklart skulle hon inte älskas. Självklart skulle hon inte få älska. Hon var arg på sig själv. Hon var så tjock.”

Det jag tycker är imponerande med den här boken är tidsspannet, att följa tre generationers kvinnor som alla har enorm påverkan på nästa kvinna i berättelsens liv, är ödesmättat och väldigt starkt. Ibland är det så jobbigt att jag knappt orkar läsa vidare. Det gäller framförallt beskrivningarna av kvinnorna och deras små barn. Jag pausar, tänker ”fy fan”, tänker ”det här kan aldrig gå bra” och sen läser jag efter en stund igen. Och CRFN verkar inte sugen på att göra något gulligt lyckligt slut precis, det går mycket riktigt ganska dåligt. Ändå är kvinnorna – i och med att läsaren hela tiden bär med sig deras eget specifika bagage – så fint porträtterade. Icke-dömande trots handlingar som egentligen är långt ifrån okej.

”Det var tisdag. Marianne, Kaj och bebisen åkte och handlade. Inne på Obs! gick de långsamt omkring med kundvagnen. Kaj rullade barnvagnen och Marianne kundvagnen. De köpte tvål, makaroner, fisk, potatis, ärtor, morötter, selleri, mjöl, ägg, mjölk, fläskkotletter, senap, barnolja, blöjor.

Kaj var lugn, på sin höjd fundersam, som om han inte laddade situationen med något alls. Det gav Marianne en slags tillförsikt. För så här var det: Kaj bestämde hur Marianne skulle må. Att slå upp ögonen på morgonen var ett lotteri. Om Kaj var där, vill säga. Om han var glad, var hon glad. Då hade de det bra, ja bättre än någon annan. Då pratade han om vad som stod i DN fast inte på det paranoida sättet, utan på det intresserade sättet. Om Kaj vaknade arg, då var inte Marianne säker. Då kunde vad som helst hända. Hon var alltid rädd och de gånger då hon inte var rädd kände hon att hon hade kommit undan. Men det var inte upp till henne hur hon skulle må, utan det bestämdes som på ett huvudkontor ovanför hennes huvud. Vardagarna var bara olika surprisepartyn.”

Marianne är för övrigt mitten-kvinnan i boken. Dottern till den äldsta och modern till den yngsta. Och den för mig absolut tyngsta delen att läsa i boken. När vi kommer fram till Annikas, den yngstas, berättelse, känner jag ganska mycket igen mig. Det handlar om Stockholm och personer jag känner eller känner igen, ett frilansliv och scrollande på sociala medier i telefonen.

”Annika hade blivit behandlad som skit av sin mamma, och därför passade det i en slags osynlig vågskål att Annika fick behandla någon annan som skit? Det var grumligt. Annika levde sitt liv efter den känslan. Det var inte riktigt så matematiskt, men upplevelsen av att vara ett offer gjorde liksom Annika berättigad som förövare. Inte medvetet, men känslan av att aldrig ha fått tillräckligt kunde Annika lätt hitta och koppla på. Annika kunde i livets ekvation kräva allt av Johan och inte ge något tillbaka och den skulle ändå lösas ut. Johans dåliga samvete för att tillhöra de privilegierade i samhället passade in där. Även Johan tyckte att det inte var mer än rätt att han skulle betala tillbaka, bland annat till Annika, för att han hade haft ett bra liv. Han gjorde alla matinköp, utförde allt arbete i hemmet och betalade hela hyran. Den andra anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”

Min enda invändning mot den här boken är att sista delen kändes aningen lång. Eftersom den av någon anledning var lättast för i alla fall mig att läsa gjorde det iofs inte så mycket. Jag tyckte mycket om den här historien. Den fick mig att tänka, känna, må dåligt, fundera. Och jag vill ge CRFN en stor applåd för både sitt språk, sin ambition och sitt mod. Den här boken duttar INTE bara på ytan.

Stort tips inför sommaren om du vill lätta upp det där roliga och lättuggade du kanske vanligen läser i hängmattan.

Fejan 2018

Facebook har verkligen förändrats de senaste åren, alltså utöver det uppenbara med filterbubblor och fake news och integritetsdebatt/skandaler, algoritmer och annonser. Jag tänker mer på vad jag har Facebook till nu för tiden. 

Förr: posta bilder och statusuppdateringar hejvilt. Gilla bilder och statusuppdateringar hejvilt. Ägna massor av tid åt trådar under bilder eller statusuppdateringar rent generellt. Typ ”vilken serie ska jag se” eller ”tips på bra hotell i Kroatien”. Allt ut till alla bara, pang tjoff, facebookvännerna agerade Google. Så var det till ganska nyligen för mig. 

Men de senaste åren har jag märkt att jag mest hänger i olika grupper och forum när jag väl är inne. En för kvinnor som är intresserade av privatekonomi. En för människor som vill diskutera reklamkampanjer. En för kvinnor och ickebinära som snackar sociala medier (och som jobbar med det). En för folk som delar jobbtips i Stockholm. En för ensamstående föräldrar där den andre föräldern har avlidit. En för en mindre grupp kvinnor som handlar om typ allt mellan himmel och jord men är liten nog för att vara väldigt privat i sin karaktär. En för kvinnliga entreprenörer och företagare. En för kvinnor som skriver. En för människor som är eller vill bli författare. Osv. Det finns kanske fler men dessa var nog de jag är mest frekvent i. 

(Passus: Om ni undrar varför så många av dem är könsseparatistiska så är det för att stämningen i dessa grupper är så sjukt mycket härligare. Inte för att generalisera (eller jo), men kvinnor hjälper kvinnor på ett ganska fantastiskt sätt i dessa grupper, ett sätt som jag sällan – vågar jag skriva ALDRIG? – ser i mixade forum. Sad but true. I kvinnornas stängda rum delar vi med oss av kunskaper utan att skryta, tävla, förhäva eller klanka ned. Vi raljerar mer sällan. Vi byter tjänster, kunskaper, anordnar träffar, peppar, hjälper till. Genom dessa grupper har jag fått så otroligt mycket goda råd och vägledning. Exempel: en äldre kvinna, pensionerad som jobbat på bank i halva sitt liv, erbjöd sig till exempel att hjälpa mig (gratis) med mina bekymmer kring överförmyndarnämnden, skatteverket och annat tråkigt jag måste deala med runt Ivan och hans pappas dödsbo. En kommentar i en tråd i en grupp blev en brevväxling/chatt och det gjorde mig så himla rörd. Slut på passus om stängda digitala rum för kvinnor och ickebinära.) 

Ja men i alla fall. Det slog mig ikväll att det är typ det enda jag gör på Facebook dessa dagar. Deltar i trådar i olika forum, ställer specifika frågor i specifika grupper, slänger inte ut dem till alla vänner och bekanta som en gång i tiden. För några veckor sedan ville jag dela en fin bild på Ivan och kom på mig själv med att tycka att det kändes helt… pinsamt. Eller konstigt i alla fall. Liksom retro. Får samma känsla när jag skriver vanliga poster på väggen också men gör det ibland ändå. 

(Jag har för övrigt stängd profil på både Facebook och Instagram. Detta inte så mycket för min egen integritet som för mina anhörigas. Jag KAN. TYDLIGEN. INTE. LÅTA. BLI. att dela bilder på Ivan, tex. Bara kan inte. Han är ju där varje dag i veckan och deltar i princip allt jag gör. Och han är så djävulens gullig. Jag tror jag rättfärdigar det med att ha stängda konton där bara vänner eller bekanta ser det jag skriver eller lägger upp.) 

Vad gör ni på sociala medier nu för tiden? Scrollar eller deltar? Vilken var er senaste väggpost? (Min handlade om radio- och tv-avgiften, riktigt sexigt ska det vara).

PS. Om admin i streetgäris råkar snubbla över detta – snälla släpp in mig nån himla gång. Jag har väntat i månader. Kanske år. DS.

PS2. Imorgon släpper värmeböljan över Stockholm! Ursäkta men – HURRA. DS2.

Morgonbesök i radion

Igår var jag på P5 Stockholm och pratade lite om boken, men ännu mer generellt om döden och livet efter döden och lite om föräldraskap och att prata med barn om sorg och hur och när det är okej att gå vidare i en ny relation och..  ganska mycket annat. Kände mig faktiskt alldeles glad efteråt trots det tunga ämnet och identifierade att det berodde på att det nog är himla befriande att prata om sådant här med människor som inte väjer för ämnet. Det är ju mitt liv liksom, min vardag, något jag förhåller mig till varje dag i veckan. Och alldeles för ofta känner jag mig som en stämningsdödare om jag drar upp det som hänt i ett sammanhang där alla inte vet. Äsch, jag vet inte. Tyckte mycket om Tittis raka stil och uppriktiga frågor i alla fall.

Här går det fint att lyssna, för den som vill.

Högsommarvärme

Tänk om tillvaron var såhär på riktigt, att en inte behövde jobba och bara kunde se ett åtagande per dag som att en presterat något och gjort nytta nog, så att säga. En sådan dag hade jag idag. Efter lämning rörde jag mig i högsommarvärmen till Odenplan för ett möte med min agentur. Där stannade jag i 1,5 timme (men hade gärna stannat längre om sanningen ska fram, de är så mysiga och roliga att prata med) under vilken jag fick en gedigen genomgång i hur ett avtal med utländskt förlag ser ut, samt skrev under sex sådana. Därefter promenerade jag i samma högsommarvärme mot St Eriksplan för en lunch i gräset i Vasaparken med Emelie. Så sjukt ovanligt att vi ses utan barn nu för tiden? Att kunna prata hela meningar om annat än barnen, vilken ynnest! Vad jag saknat det! Men eftersom Emelie är en normal person som har ett jobb var hon tvungen att gå tillbaka till det efter en timme. Så jag strosade vidare. Nämnde jag att det var högsommarvärme? Det var det. Jag svettades som en mindre gris. Tog mig till slussen och köpte en bok jag varit sugen på en längre tid, nämligen denna:

Katie Kitamura, Separationen. Hade hoppats att Pocket Shop skulle ha den inne på engelska, men tyvärr inte. Det fick gå ändå. När detta var avklarat var klockan halv tre och jag fortsatte dagens unniga tema med att slå mig ned i Bofils Båge under ett himla blommande körsbärsträd och läsa en timme. I, ja ni vet, högsommar-osv.

Därefter hämtade jag världens gulligaste fyraåring på förskolan, gick hem och åt pizza på balkongen, lade oss i sängen och spelade Dash Tag på ipaden ett tag tillsammans (läs: han spelade, jag hejade), allt som allt en helt perfekt himla sommardag om någon frågar mig. Men, det tog inte slut där, det var nämligen fortfarande varmt och alldeles för livsnjutigt utomhus, så vi tog en lång kvällspromenad till Långholmen och – lyssna på det här då – BADADE! Eller okej, jag badade inte. För det kändes som minusgrader i vattnet och jag vill helst ha stadiga 24 innan jag doppar tårna, men vissa andra badade. Och var så sjukt upphetsade över det faktum att nu är det sommar. Klockan var halv åtta när vi rörde oss hemåt igen. Solen fortfarande alldeles varm mot ryggen.

Och nej det här är inte en hållbar tillvaro för alla måste tjäna pengar och så även jag men jag har sparat och jag har längtat och jag har sjuttio semesterdagar kvar från mitt förra jobb som jag får betalt för i nästa månad och idag var allt så himla fint. Så det kan det väl få vara ibland.

Spendera och tillbringa

Jag har alltid varit ett fan av att lite svengelsk sådär slänga mig med ordet spendera om en hel massa andra grejer än pengar. Tid, för att vara mer specifik. I mitt manus, i dess urpsrungliga form, spenderade jag timmar här och somrar där, kvällar och nätter och dagar och gud vet allt jag spenderade. Jag har alltid vetat att ”i Sverige spenderar vi pengar och tillbringar tid”, men liksom avfärdat det som något den gammalmodiga säger till den lite yngre. Eller nåt. Men så fick jag backning på det i mitt manus och först gjorde jag inte något åt det, sedan fick jag kommentarer igen. Nu snackar vi förläggare, redaktör och extern korrläsare. Då kände jag att det kanske inte var en fight jag exakt brann för att ta, satte mig och sökte upp alla ”spenderade” i manus och oj, det var ju rätt så många. Bytte ut dem en efter en till tillbringade (ibland skar det lite i mig för jag tyckte meningarna blev tråkigare och fulare och att jag faktiskt visst hade SPENDERAT kvällarna si eller så). När det var klart tänkte jag inte så mycket mer på det. Tror knappast någon som läser boken kommer tänka på det heller. Men ändå. Tycker ni det är viktigt att man spenderar pengar och tillbringar tid, i svenskan?

Nej och åter nej

Jag har läst en bok och den boken tycker jag att ni också borde läsa. Nej och åter nej heter den, skriven av Nina Lykke. “En bok man vill prata om”, skriver Adlibris under omslagsbilden och JA, exakt så är det. Jag vill prata om den NU. Med någon. Men vet inte vem. Såhär skriver förlaget om handlingen:

Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och läraryrket mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad till departementschef och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn. Runt dessa tre individer kretsar Nina Lykkes träffsäkra och underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Nej och åter nej är en satir över privilegierade vuxnas dårskap, varm och svart som en välgörande espresso.

Först och främst vill jag säga att den texten, tillsammans med omslaget, inte lockade mig särskilt mycket. Kanske för att den kändes lite för lättsam och skojig, på gränsen till hurtig (?) för min smak. Inget ont om vare sig lättsamt eller skojigt, men en “satir över privilegierade människors dårskap”, jag vet inte? Kanske är jag bara en person som gillar allvar lite mer än skoj. Hur som helst. Jag läste den igår kväll, i morse, på vägen till frisören, hos frisören och avslutade den sedan samtidigt som jag lade Ivan ikväll. För jag kunde. Inte. Lägga. Ifrån. Mig. Boken. Inte nog med detta, jag har också cirka tjugo kortare och längre citat ur boken sparade i mina anteckningar på telefonen, redan efter några sidor började det, jag kunde inte låta bli. Här kommer det första.

”Ingrid hade ofta ångrat att hon fick barn. Allt som kunde hända dem, allt hotfullt, en ny avgrund hade öppnats den dag Jonas föddes, och den skulle inte stängas förrän hon själv gått bort.”

Ungefär här började jag fundera på vilken annan bok, som jag gillar, som det här språket påminner mig om. Det fortsatte sedan ungefär här:

”Detta var vad Ingrid kommit fram till: Föräldrar är viktiga, men på samma sätt som luft och vatten: man märker dem först när de försvinner eller är förorenade. De märks – eller får effekt, och då alltid negativ – när de är borta, eller giftiga, skadliga, eller när de tar livet av sig, blir alkoholister, knarkare eller kriminella. Med andra ord: Som förälder kan du inte göra barnen bättre än de ändå skulle ha blivit, däremot kan du förstöra dem.”

… för att vid stycke nedan slå mig: det är ju Gunbritt Sundström och Maken. Kanske en av mina favoritböcker i hela världen! Här, ovan och nedan, resonerar en av bokens tre huvudpersoner om dilemmat med att som förälder (och människa) göra allting “rätt”, att liksom leva enligt en förutbestämd mall i ständig kamp att beta av uppgift efter uppgift, dagarna i ända, att inte braka samman, förbereda sig på det värsta, alltid vara beredd, att hålla ihop, att se hela livet som en enda lång serie uppgifter att ta sig igenom, ta tag i det jobbiga först och njut sedan, om det finns tid alltså, och att i slutändan inse att ingen kommer ge dig någon som helst medalj för det.

”Ingrid ville vrida tillbaka tiden och göra allt annorlunda. Men loppet var kört, sönerna var stora, formade, de var vana vid att få allt fixat, i kärlekens namn. Hon dagdrömde om att båda flyttade till Australien, samtidigt som hon ville ha garantier för deras hundraprocentiga säkerhet där borta i Australien. Hon drömde att de var små igen och att hon stakade ut en annan kurs. Vilken visste hon inte, och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner.”

Sug på den sista meningen en gång till. Och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner. Är det inte så himla FINT, och SORGSET, och liksom mitt i prick på något sätt? Jag tycker det.

Den här boken skildrar alltså tre personer – Ingrid (som drabbar mig hårdast, troligen pga grav igenkänning), hennes man Jan och hans förälskelse Hanne. Läsaren följer dessa tre i olika avsnitt av boken. Det första, om Ingrid, varade så länge och var så medryckande att jag på riktigt blev förvånad och lite besviken när ett nytt kapitel började och det var Hanne, eller Jan, jag skulle följa. Men det löste sig snabbt.För alla tre karaktärerna hade sina egna konflikter och jag blev engagerad i samtliga. Den ene för att hon inte lyckas binda sig till vare sig en annan människa eller en plats samtidigt som åren går och tillvaron ter sig allt mer meningslös. Den andre för att han väljer mellan två livsstigar som båda ter sig outhärdliga. Och den trejde, eller första, för att hon känns som en himla tvillingsjäl till mig i mina mörkaste stunder. Den där som finner sig och kämpar på och aldrig ger upp men tappar greppet om vad som är lust och vad poängen med allt är. Åh Ingrid. Ömmar så för dig.

”Överallt sas det att ens dagliga värv skulle vara utmanande och givande och utvecklande, och att man skulle ha lust att gå till jobbet, och att ungdomarna skulle ha lust att gå till skolan, och Ingrid tänkte: Skulle jag börja tänka på det sättet skulle allt försvinna. Man biter ihop. Man ligger regelbundet med sin man, man tvättar sig och sin omgivning, man går på möten och håller avtal och talar vänligt till sina barn, man uppför sig ordentligt, man kissar inte på sig och man springer inte läck.”

Det jag tycker allra mest om med den här romanen är nog språket, och så Ingrids karaktär. Språket är enkelt, men underfundigt, gång på gång blir jag imponerad och vill stryka under och klippa ut. Jag älskar författare som skriver enkelt och lyckas göra innebörden stor. Nina Lykke är definitivt en av dem. Temat är sorgligt, eller inte sorgligt egentligen, det handlar om människor i kris som ifrågasätter sina livsval, och jo, det finns absolut en tragikomik i de här personernas betraktelser. Egentligen skulle jag vilja klistra in precis alla avsnitt jag klippt ut men eftersom jag inte tror att jag får göra det och eftersom jag vill att ni ska läsa den själva så avslutar jag med ett sista här nedan.

”Hon trodde att hon hade förberett sig för allt. För att pojkarna skulle bli deprimerade, narkomaner, våldsoffer, våldtäktsmän, skolavhoppare, att de skulle bli sexuellt utnyttjade av en tränare, att hon eller Jan skulle dö i cancer, att någon skulle stjäla deras identiteter, att planet skulle störta, att pojkarna skulle bli påkörda eller nerslagna eller dö i plötslig spädbarnsdöd eller hjärnhinneinflammation. Men det hade aldrig fallit henne in att Jan skulle kunna sticka. Och just därför var det precis det som hade hänt. För angreppet sattes alltid in där man hade glömt skydda sig, och skyddet var de föreställningar om allt som kunde hända som hon med jämna mellanrum lät strömma genom sig, för att tillfredsställa den lag hon någon gång i tidernas begynnelse hade antagit: Det jag kan föreställa mig kommer inte att hända.”

Min gissning: detta blir 2018 års stora bokklubbsbok! Och det förtjänar den. Skräms inte bort av omslaget bara.