Jag är feg

Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.

Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.

Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.

I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?

Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.

Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?

För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.

Bogforum i Köpenhamn

På tal om resor förresten. På fredag åker jag till Danmark för fjärde gången detta år. Den här gången för att medverka vid Bogforum i Köpenhamn. Jag har aldrig varit där, men som jag förstår det är det en enorm mässhall, ungefär som Bok & Bibliotek i Göteborg, och inga seminariesalar eller så, utan allt sker i själva sorlet på mässan. Med ett besökarantal på runt 40.000 personer. Om någon mot förmodan skulle se detta OCH ha vägarna förbi Bella Center på fredag så pratar jag kl 12.15 till 12.45 på något som heter Hvid Scene. I brist på bilder från kommande evenemang bjuder jag här (SÅ GENERÖS!) på en från förra gången jag var i Danmark. Då på NORD festival i Helsingör. Även denna fredag blir mitt samtal med samma författare, redaktör och journalist som senast, nämligen supergulliga personen Lotte Kirkeby.

CarolinaSetterwallNord

Ps. Man kan tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget men jag förstår inte danska. Det är otroligt pinsamt och känns väldigt nonchalant. Några av gångerna jag varit där har vi tagit alla scensamtal på engelska, av den anledningen. Tycker det är extra genant att de tycks förstå mig bättre än vad jag förstår dem. Jag kämpar och kämpar men nej, tappar bort mig i början av meningarna och sedan känns allt bara som en ordmassa. Ds.

Ps2. I förra inlägget skrev jag att mitt värsta, pga lite social fobi, är att mingla i anslutning till författarbesöken utomlands. Kom på att det finns något jag tycker är ännu jobbigare. Signeringarna! Aaaaaah. Att stå där och ingen kommer fram, och liksom SE hur folk sneglar och tänker “stackars den” och man typ ler lite och försöker förmedla “äsch, det gör inget”, det är… jobbigt.

Ett år senare

Så gick det ett år, i alla fall nästan, utan att jag skrev något här. Vad fort det gick? Eller det gjorde det kanske inte alls, det handlade nog mer om att jag inte visste vad jag skulle skriva. Och att det jag skrev hamnade på andra ställen. Som i min dator. Två manus har jag arbetat med under året som har gått. Ett som jag stångade mig blodig med, jag visste liksom VAD jag ville berätta om, men fick inte till det? Kämpade i ett halvår ungefär. Ingen som läste det gillade det, haha. Eller okej, det var kanske inte vad de sade rakt ut, men man fattar liksom efter ett tag vad det betyder när feedbacken låter ungefär såhär:

“Vad är det du vill ha sagt med den här berättelsen? Vad vill du berätta?”

Om både en agent, en förläggare och en författande pojkvän uttrycker ungefär samma, ptja… Då blir det motigt. Speciellt när det där du skulle vilja ha som svar inte riktigt är helt förankrat i dig själv. Så i slutet på sommaren, efter en helg med sjukt mycket gräl hemma (tyckte min kille var för sträng när han gav feedback, mvh ömtåligt ego) och tårar och ångest och en del orättvisa små utskällningar av barnen (wtf?) lade jag det helt enkelt i byrålådan. Eller inte i byrålådan, men i en mapp i datorn. Som jag kanske öppnar en dag i framtiden, kanske inte. Och så återvände jag till det första manuset, det jag jobbade med halvåret innan. Och lade i en annan mapp när jag kände att jag fastnade med det. Herregud, det här med att skriva manus, det är inte lätt? Det är inte lätt att inte fastna och tröttna och stoppa saker i olika mappar, inte för mig i alla fall. Och det är inte lätt att hålla fokus genom månad efter månad trots att man jobbar ensam och ingen direkt läser och säger “bra, fortsätt” eller “nja, fundera på det här”. Tror detta är min stora utmaning överlag. Att jag är van, sedan tidigare, med att få direkt respons på ALLT jag gör. Korta deadlines, mycket feedback, ibland blir det bra och ibland inte, men det gör inte så mycket för det är en ny möjlighet runt hörnet, redan nästa dag. Så är det inte att skriva långa manus. Och det har jag tyckt har varit svårt.

Men just nu är det i alla fall mitten av november och jag står i ett sådant där paus-läge, för nu är ett manus på läsning hos först min agent och om det går vidare därifrån ska det också till min förläggare, och då känns det liksom som att jag får unna mig en paus. Där är jag nu. I pausen. Som inte alls är en paus, för jag håller på att flytta. AAAAAAAH, jag ska flytta! Och Ivan också, och hela gänget som jag numera titulerar min älskade lilla bonusfamilj. Tänk att vi har bott i snart tre år på mina små 62 kvadratmeter, alltså vi har delat sovrum, fyra personer, så länge. Ett eget rum till barnen har det inte funnits utrymme för, om man säger så. De har fått nöja sig med att hitta små kvadratmeter här och där till sina lekar. Och de har gjort det med bravur. Även om det har varit så stökigt i lägenheten för det allra mesta att det har känts som ett omöjligt projekt att städa. Men nu har vi i alla fall köpt en gemensam lägenhet. På över hundra kvadratmeter. Det var en nervös sensommar och höst i år. Vi stod där och hade sålt både min och hans lägenhet och klockan tickade, och ingenting av det vi ville ha dök upp (eller så hade vi inte råd). Till slut kom den till oss. En underbar lägenhet som också är lite knasig, både i sin planritning (det är en gammal paradtrea, som inte så enkelt låter sig göras till fyra, vilket är vad vi egentligen behöver) och läge i huset (första våningen direkt mot götgatan, halloj!), men som vi blev totalt förälskade i från första gången vi såg den. I morgon får vi tillträde. Och elva dagar går flyttlasset. Så det passar ganska bra med en skrivpaus nu.

Förresten har jag saknat att blogga. Jag trivs så bra med bloggandets form, har jag kommit på. Det får gå lite snabbt, det får bli lite fel, det är inte så värst mycket förväntningar, man måste inte ha en klar struktur eller tidslinje eller vändning eller just någonting alls. Man får bara köra lite “Hej dagboken” och improvisera som man vill. Gillar det. Har saknat det. Men inte riktigt vetat vad och hur jag skulle börja, om jag skulle börja igen. Ska jag förresten börja igen? Jag vet inte! Aaaaah det är så mycket jag inte vet.

Sedan sist har jag i alla fall rest runt med boken. Det har varit så enormt lärorikt, på många sätt. Jag har till exempel lärt mig att jag inte alls tycker det är särskilt farligt att stå på scener och prata på olika språk om min bok? Det visste jag INTE för ett år sedan, kan jag säga. Nu vet jag. Det är kul och givande och inte särskilt läskigt att prata på scener. Men! Jag är fortfarande usel på att mingla, så det finns ändå alltid något att vara nervös inför när jag reser. Det ingår alltid någon typ av mingel. En middag med förlaget och förlagets säljavdelning, tex. Kan våndas i veckor över bara en sådan liten sak. Och så hatar jag fortfarande att vara borta från Ivan och han från mig, så det har ju lagt lite sordin på vissa av stämningarna när jag reser. Den värsta utmaningen jag ändå tog mig igenom var en middag i London. Förlaget hade bjudit in 80 brittiska journalister till ett slags mingelmiddag då jag och fem andra av årets författare skulle närvara och liksom MELLAN RÄTTERNA ställa oss upp och inför alla prata om våra böcker. Jag var den enda där med annat förstaspråk än engelska. Jag tog en betablockerare redan till lunch. Mellan rätterna skulle vi författare rotera mellan borden, så att vi skulle hinna mingla med så många brittiska journalister som möjligt. Det var också min första resa till England och därmed första gången jag träffade förlaget IRL. Alltså gud. Att jag tog mig igenom det? Att jag inte svimmade och dog? Jag tror knappt att det märktes, ärligt talat, och det hela resulterade i att jag fick åka tillbaka sedan för att medverka i ett radioprogram på BBC4 och bli intervjuad av Times, så jag ANTAR att det gick bra? Men bra mådde jag inte under kvällen. Och när jag åkte hem till hotellet för att dagen efter gå upp kl 03.40 och åka vidare till Island kändes det som att nu, nu kan jag banne mig göra exakt VAD som helst.

Nåväl. Ska väl sluta nu. Vet inte ens om någon tittar in här ibland. Det spelar inte så stor roll, iofs. Jag ville mest bara skriva lite, sådär som jag skrev förut, om vad som än föll mig in.

Samtal om döden och sorgen

Eftersom jag tydligen blockar ut alla minnen efter samtal inför publik eller intervjuer så mindes jag inte en bråkdel av det här samtalet efteråt. Men det gjorde ju inget, för det filmades. Här sitter jag och fyller 40 och säger “liksom” ungefär en miljard gånger och pillar med händerna hela tiden och pratar med min förläggare om sorg och kärlek och relationer och livet som inte följer ett manus. Det blev ganska fint trots allt, tror jag.

Här är hela samtalet, om någon vill titta/lyssna.

Saker som skaver – en psykologipodd

I april hade jag ett jättefint samtal med psykologen Reyhaneh Ahangaran inför lanseringen av poddserien Saker som skaver på Storytel Originals. Saker som skaver är en psykologipodd som tar upp ämnen som berör oss alla, exempelvis relationsproblem, stress och sorg. Programledaren Reyhaneh Ahangaran är legitimerad psykolog med bakgrund som sexualupplysare på RFSU och erfarenhet från Sveriges Radio och Utbildningsradion. I serien finns en rad ämnen att välja mellan, men just mitt avsnitt handlade om sorg.

Jag minns att jag gick ifrån vårt möte, eller det var väl mer en inspelning än ett klassiskt möte om man ska vara noga, och kände mig alldeles… mjuk inuti. Delvis för att jag rent generellt älskar att prata med psykologer men också för att samtalet handlade mindre om boken och mer om förlust i allmänhet, inte bara min egen. Inte helt otypiskt mig kände jag hela resten av den veckan att jag ville starta en egen podd om psykologi. Eller bara hoppa rakt in i deras podd och bli en oinbjuden ständig gäst. Denna tanke kvävde jag innan jag yppat den och tur var väl det, för den här podden är väldigt fin exakt som den är och jag är absolut inte säker på om jag skulle tillfört det allra minsta. Tror dock inte att jag har släppt själva poddtankarna som en punkt på min kvarvarande bucket list i livet. (Det, och att köpa ett hus på Öland och att sätta igång med ridningen igen, sen kommer jag inte på fler punkter? Måste jobba på det.)

Här är i alla fall mitt avsnitt! Vi pratar om huruvida det är okej att bli ett egocentriskt as när man sörjer, om hur en omgivning kan försöka möta en som förlorat någon, känslan av att trilla utanför normen och skammen i att inse att man är bitter innan man ens fyllt 40. Om du inte har Storytel och ändå vill lyssna går det att testa gratis i två veckor. Jag är personligen ingen ljudboksperson så jag körde på gratistestet, fungerade ypperligt.

På tal om 40 så firade jag min egen 40-årsdag på Bokmässan förra veckan. Jag hade massiv ångest inför att vara borta över natten eftersom jag inte varit det på några år och har något slags stresspåslag i samband med att lämna Ivan, men det gick bra. Ett drygt dygn var jag där. Hann med sju samtal och seminarier på olika scener, en födelsedagsdrink med min underbara agentur samt en middag med min lika underbara förläggare. När jag satte mig på tåget hem på fredagskvällen var jag matt och glad att det var över, men när jag var där lyckades jag faktiskt njuta också. Tre dygn senare kom en monsterförkylning men så kanske det blir när man trängs med åttiotusen andra på ganska trång yta på hösten.

Bokmassa2018