Hur går det med självhatet?

Då blev det december (och SNÖ, äntligen) och det innebär, för min del, också de sista dagarna med redigering av romanen, som nästa vecka ska gå från word-dokument till så kallat “korrektur” vilket i princip innebär att förlaget sätter boken så som den ska se ut när det är en bok i ett designprogram och sedan gör om den till en pdf. Vilket gör att möjligheterna till ändringar i sista minuten minskar drastiskt, helst ska det inte vara just någonting i det skedet. Den ska alltså vara… klar nu. Alldeles snart. Och här sitter jag, de sista skälvande dagarna, och stirrar på sidorna och undrar febrilt om det blev så bra, verkligen, det här, och hur mycket jag skulle hinna ändra/göra om, om jag verkligen jobbade dag och natt fram till nästa vecka. Svaret är naturligtvis: inte så mycket. Jag har pillat med det här i flera år och nu får det lov att bli som det är. Jag har fått döda MÅNGA darlings och lita på proffsen om att allt inte behöver skrivas ut, att läsaren fattar mycket väl själv vad som sägs mellan raderna. Och här sitter jag och är alldeles blind inför helheten. Fyra år gamla versioner av manus ekar i läsningen av dagens version. Kanske blev det till slut bra, kanske är det mittemellan, så tror jag i alla fall, för jag vill helst inte tänka att det blev dåligt. Försöker luta mig mot att det faktiskt finns professionella som jobbar med mig i detta, det är inte bara jag själv som vill tuta ut min historia till allmänheten, men det är olika svårt olika dagar.

Och så kommer vi till det här med självhat. Hat är ett starkt ord, förstås, egentligen borde jag kanske inte använda det. Självförakt kanske passar bättre? Eller självtvivel, om man ska vara riktigt mjuk i kanterna. Min poäng är i alla fall att jag tycker det är så tydligt och påtagligt hur framförallt kvinnliga “skapare” går omkring och dras med detta. ALDRIG har jag hört en kvinnlig författare som står inför en lansering säga “det här är riktigt JÄVLA pangbra, vänta bara”. Aldrig har jag pratat med kvinnliga skrivande som känner sig helt säkra på att det de gör är stort, nytt, förtjänar uppmärksamhet, priser. Äsch, den här gamla trasan, är mer av tongångarna och jag är en extremt stor del av den retoriken själv. Det kanske låter som falsk blygsamhet i vissas öron? Men nej, här är inget falskt, jag slåss verkligen inombords med alla negativa recensioner jag redan har skrivit färdigt åt recensenterna som de i princip bara skulle kunna copy-paste:a när det är dags, i mars. En banal historia som inte tillför något nytt, låter de. Eller: privilegierade vita medelklass-heteros som tycker synd om sig själva, snark. Osv. Ja ni fattar. Hjärnan är inte nådig mot innehavaren av hjärnan, så att säga.

Som grädde på moset har vi det här med åldrandet. Få har väl missat den serie av texter som förekommit i tidningarna på sistone, de som handlar om det kvinnliga åldrandet. Anna-Lena Laurén skriver uppfriskande i DN om hur svårt hon har att förstå varför intellektuella kvinnor vill se unga ut, som svar på bland annat Ann Heberlein, som i SVD erkänner att det värsta med publicitet kring hennes verk inte är verken i sig, det är pressbilderna. Gud vad jag relaterade till den sistnämnda, tyvärr. Minns när vi tog mina nya pressbilder i oktober och jag tänkte men nej, måste vi verkligen göra det här? Kan det inte duga med de som togs när jag var 40, måste jag vara 43 på de nya? Kan inte boken få tala för sig själv utan att jag med mina trötta ögon och nedåtgående kinder ska tryckas bredvid en eventuell recension? “Jag vill inte visa hur gammal jag blivit”, säger Åsa Linderborg i NRK och vet ni, det vill typ inte jag heller. Eller alltså på pappret är jag stolt över att jag är 43 och att jag är frisk och blir allt klokare (vill jag hoppas?!) för varje år, men vi kanske inte behöver… fotografera bevisen så hemskt mycket? Nå. Jag är inte färdig med tankarna runt detta ännu. Kan bara konstatera att jag blev mest uppiggad av Anna-Lena Lauréns perspektiv på det hela:

Claes Andersson uppmanade oss att tänka på alternativet till att åldras. Det är döden. Själv föredrog han livet. Vinet, jazzen, dikterna, spelautomaterna.

Personligen föredrar jag också livet. Barnet, böckerna och hästarna (mitt beroende). Dricka vin med vänner.

Ruelse kan jag känna över mycket, men inte över oundvikligheter. Jag åldras, det syns i ansiktet, och att det syns i tv eller i någon byline är inget jag kan göra något åt. Livet är fullt med viktigare saker.”

Med detta avslutar jag med att – som KBT – lägga ut en pressbild som jag kommer ha svårt att se i pressen om det nu blir någon press kring “den här gamla trasan”. Och ja – jag har absolut bett fotografen (som heter Linnea och jobbar på Appendix Fotografi är JÄTTEDUKTIG) att ta bort det värsta av ålderstecknen för större än så, det är jag tyvärr inte ännu.

Allt blir bra!

Ett år gick det. Senast skrev jag om 40-årskris, ser jag. Idag tänkte jag skriva om min nya roman, som kommer ut på Albert Bonniers förlag i mars nästa år. Den heter Allt blir bra och såhär beskrivs den av förlaget:

“Allt blir bra är en svidande vidräkning av äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.”

Lockande, visst? Eller alltså, jag är så blind för allt som har med den här berättelsen att göra att jag inte ens vet om det låter lockande eller gäsp, ni får avgöra tänker jag. Oavsett vad så blev det en roman till slut, det där jag började pilla med lite försiktigt samtidigt som Låt oss hoppas på det bästa kom ut i Sverige 2018. Jag minns att jag firade min 40-årsdag (på tal om 40-årskris) på Bokmässan i Göteborg och skulle ta en drink med min (fantastiska) agent (Astri). Själv var jag på plats för att göra cirka 12 framträdanden under lika många timmar i stan och framåt kvällskvisten var jag både trött och liksom överväldigad, så jag började lite oöverlagt snacka om vad jag tänkte att jag skulle skriva härnäst. Ungefär såhär tror jag det lät då:

Jo men jag är liksom sugen att, jag vet inte, men liksom… utforska kärnfamiljen och nedärvda trauman, om du fattar? Liksom jag tänker på en familj, va, och i denna familj kanske det lever fyra fem personer som alla har en helt egen bild av hur den där familjen funkar. Alla går med sina issues och trauman och skulle man be var och en berätta om hur det funkar och vad problemen är, och kanske vems fel det var att det blev så, så får man lika många svar som människor som berättar? Ja men jag funderar på att försöka skriva om en familj, men att låta flera komma till tals, tänk typ olika sammanflätade berättelser där både föräldrarna och barnen kommer till tals? Och så vill jag skriva om en problematisk mamma-dotter-relation också. Tror du det kan bli nåt?”

Ja, ungefär så. Med två glas bubbel innanför västen, ska tilläggas. Nåväl, det var så det började men det var då rakt inte så det slutade. Allt blir bra (vars titel för övrigt varit med hela vägen och alltså tillkom INNAN Jonas Sjöstedts biografi “Allt kommer att bli bra” var på gång) har vandrat genom en rad skärseldar och dessutom legat i en byrålåda under nästan ett år, då jag tappade tron på hela grejen och började skriva på en annan grej. Men sen kom den fram igen. Och snart kommer den ut. Idag är Allt blir bra en berättelse om en familj, absolut, men den fokuserar nu bara på de två vuxna. De heter Mary och John och blev tillsammans någon gång under slutet av sjuttiotalet. Allt var ganska fint, sådär som det oftast är ganska fint i början, och friktionsfritt, ända tills barnen kom. För det visade sig att Mary inte riktigt… älskar modersrollen. Eller kärnfamiljslivet. Helt och hållet, i alla fall. Hon tycker att hon har lite mer LIV kvar i sig än att sätta sig i en skokartongsformad villa utanför Sollentuna och bara prata om överdragsbrallor och sportlovsplaner med sin partner, so shoot her. Här börjar boken, när Mary har skickat familjen ensamma till fjällen på sportlovet, och sedan följer läsaren dessa tu under nästan tio år. Det blir skilsmässa, så mycket kan jag ändå säga, för det händer typ första sidorna, men skilsmässan blir inte riktigt sådär fin och vänskapligt modern som åtminstone Mary hade hoppats. Och så blir det lite annat som kanske inte prick blir jättebra, så mycket kan jag väl också säga. Jag har valt att göra modern i familjen till den mindre perfekta av en anledning och jag tror att det är i Marys berättelse jag har haft både störst utmaningar och funnit mig själv som mest både kritisk och ömsint. Får en mamma göra såhär? Får en mamma göra såhär och fortfarande hoppas bli älskad av sina barn? Av någon annan? Varför är det så svårt med allt?

Ja. Hmm. Det är några famlande ord om Allt blir bra. Den kommer inte förrän i slutet av mars och tur är väl det, för den är inte färdigredigerad ännu och jag har verkligen inte lärt mig att prata om den, hehe. Men såhär kommer omslaget se ut och jag hoppas att ni kommer vilja läsa.

40-årskris?

Hallå har jag någon läsare som har haft en 40-årskris? Eller är det så att halva världen går runt och känner sig nedstämda och jagsvaga såhär i Coronatider? Anledningen att jag frågar är för att jag tycker att jag går och brottas med en ny typ av dilemman dessa dagar, frågor som handlar mycket om vem jag ÄR (alltså innerst inne, vem är jag, vad vill jag, vad vill jag göra, var slutar och börjar jag och när tar omvärlden vid) och att jag inte riktigt känner igen känslan av att vara så vilsen inom just detta. Det hela LUKTAR ålderskris, typ att medelåldern är på väg (alternativt är redan här) med stormsteg, i mina ögon?

Har pratat mycket om detta i terapi lately: jag är så himla van vid att relatera till mig själv i relation till andra människor att jag knappt vet hur man låter bli. När Aksel dog och jag blev ensam med Ivan var han exakt allt för mig, i flera år, vilken förälder jag kunde vara till honom. Det fanns inga gränser för hur mycket hela min existens cirkulerade runt honom, han var på många sätt hela anledningen för mig att gå upp ur sängen på morgnarna. Sedan blev jag kär och med denna kärlek följde en på många sätt stormig relation som tog mycket av mitt fokus att figure out under första året. Två personer med varsitt trauma i bagaget som både var nyförälskade och hade en iver att få “laga det som var trasigt”, om ni fattar? Det gick fort och det blev kaos och sedan, efter ett år ungefär, blev det ganska stilla och vi satt där i soffan och bara: klarade vi det? Tog vi oss ut på andra sidan och är fortfarande tillsammans? Ja men tydligen. För det blev allt mer harmoniskt. Då kom fasen: bygga bonusfamilj. Hur älskar man ett barn som man inte är biologisk förälder till lika mycket som sitt eget? Hur hanterar man deras svartsjuka, osäkerhet, oro, osv. Hur sammanfogar man två föräldrars syn på uppfostran och regler och hur har barnen det i allt det här? Vad kan vi göra bättre för dem? Hur kan de få gå igenom den här förändringen på ett sätt som tillåter dem att växa som allra bäst? Ja, ni fattar.

Nu har det gått sex år sedan jag blev ensam förälder och fyra år sedan jag träffade Tom. Nu är vi, tror jag i alla fall, som väldigt många andra familjer. Det är simskolor och kungfu-träningar och skola och läxor och sommarlov och tjafs över frukostbordet och skratt och bråk och samtal och mys. Lite av varje. Och jag tror att det är för att allt är lugnare nu som jag har börjat brottas med frågorna om mig själv, vem jag är, var jag börjar och familjen slutar, vad jag VILL om man bortser från allt alla omkring mig vill och behöver. Och grejen är att jag inte riktigt vet detta. Vilket är läskigt. Jag vet till exempel inte vad jag skulle må allra bäst av om jag fick, säg, en helg utan att förhålla mig till någon annan. Vet inte om jag vill gå i skogen eller gå ut och festa, om jag vill resa eller stanna hemma, vet inte vad jag vill jobba med när jag är femtio, hur jag vill klä mig (jo i mjukisbyxor), vilken musik jag gillar, KNAPPT NÅGOT ALLS vet jag! Är inte det en 40-årskris så säg?

Måste googla på detta. Försöker minnas om jag hade en 30-årskris och jo, jag krisade rätt rejält där runt 28. Var konstant olycklig, och enormt rastlös, var olyckligt kär nästan alltid, drömde om att få lugna ned mig TILLSAMMANS med någon, men allt blev alltid fel med mina relationer så jag hängde med vänner, festade mycket, hade “coola” jobb, hade i och för sig väldigt kul, men hade alltid, alltid söndagsångest. För att något skavde. För att jag egentligen ville vara ihop med någon som gillade mig som jag var, tror jag. För att jag hade tröttnat på att festa, för att jag egentligen bara festade för att det var det enda jag kunde komma på att göra för att kanske, kanske, hitta den där som skulle gilla mig som jag var och som jag skulle få lugna ned mig tillsammans med. Det blev ju Aksel, tids nog. Så tacksam för honom och den tid vi delade. Fem och ett halvt år och oändligt många förändringar till det bättre i livet.

Men då står vi alltså här igen. Nyss fyllda 42 och det finns förhoppningsvis flera decennier kvar att göra något vettigt med. Vem ska jag vara? Vem är jag när jag inte är barnens mamma, min mans sambo, min mammas dotter, osv. Hur lär man känna sig själv, förutom genom terapi och ett evigt ältande? Är det en process som pågår, en som man inte kan skynda på? Det är okej att gå runt och inte riktigt veta, ett tag? Och, parentesfråga: går killar runt och undrar sådant här om sig själva? Eller är det en kvinnofälla det också?

Happy thoughts

Nu har jag haft det där kortet som jag skrev om i posten nedanför i fem dagar och jag har använt det… håll i er nu, SJU gånger. Är inte det extremt imponerande så säg? Då ska vi förstås se mellan fingrarna med att två av gångerna var när jag gick och badade med barnen och därmed kanske inte det exakt räknades som träning, men ändå.

Fem yogaklasser på fem dagar har jag i alla fall provat. Och nästan lika många studios. Mitt mål under den här månaden då jag har kortet är att verkligen prova loss, alltså alla olika former av yoga det finns (på söder, pga är lat) och så många studios jag hinner med. Hittills har jag provat en klass som heter Embodied Yin och kändes som ett väldigt långt, och ganska mysigt stretchningspass. Ja, tänker ni som kan sånt här, vad hade du väntat dig? Det är lite det yinyoga går ut på. Men se, det visste inte jag. Och nu vet jag det. Jag har också provat ett 90 minuter långt hatha flow-pass och oj oj oj jag är så svag, var slutsatsen efter det. Vet att tanken med yoga är att inte jämföra sig och göra sitt bästa efter sin kropps förutsättningar men testa att säga det till min hjärna? Jag är så prestations-skadad att jag till och med får prestationsångest vid avslappningen i slutet. Så man får ge mig lite tid.

Det absolut coolaste jag har provat är något som heter Breathwork. Man ligger i en sal tillsammans med ett annat gäng och djupandas. Eller det kanske man inte alls gör, klicka på länken så ser ni hur man andas, men man andas på ett visst sätt som läraren visar i början. Och så spelas det musik och man har ögonmask på sig och tanken är nog att man ska glida ned i något slags tranceliknande tillstånd. Då och då kommer läraren och klämmer lite på en, eller skakar om ens knän, eller masserar vid axlarna eller fötterna, och det är både skönt och flummigt men ger framförallt en påminnelse om att fortsätta att andas på det där speciella sättet. Klassen skulle pågå i 60 minuter men när han “väckte” oss hade det visst gått 90. Och jag var lite yr. Och hade väl i och för sig absolut inte alls hamnat i trance, men ÄNDÅ, det var liksom… mäktigt på något sätt. Efteråt satt vi alla i ring och berättade om våra upplevelser. Någon grät. Någon kunde inte prata. Själv berättade jag ärligt att jag hade blivit yr och tyckt att det varit lite obehagligt, men det var något visst med känslan efteråt. Jag kände mig på riktigt TOTALT avslappnad resten av dygnet. Och nu är jag jättesugen att göra samma sak igen. Så jag ska gå på ännu en klass i morgon, hihi.

Nog om mina yogaäventyr. Kontentan av att prova runt såhär är ändå att jag blir medveten om hur extremt fast jag är i mitt huvud och mina tankar hela tiden. Har så enormt svårt att slappna av och bara vara, ens i två minuter. Tankarna mal exakt hela tiden. Jag tror att jag har 42 års stress och krampaktiga försök att hålla kontrollen över alla situationer inom mig, så det får ta lite tid. I morse låg jag tex hela klassen (mediyoga) och bannade mig själv för att jag hade glömt att lämna Ivans rastfrukt på hans hylla i skolan. Kom ihåg Livias men glömde Ivans. Låg därför i närmare 60 minuter och tyckte synd om Ivan för detta. Åh, tänkte jag, denna regniga mörka dag. Och ingen frukt ska han få! Stackars Ivan! Dumma mig! Det slutade givetvis med att jag sprang tillbaka till skolan direkt efter yogapasset för att korrigera mitt oförlåtliga misstag, pga tja. Sån är jag.

I övrigt har jag ansökt om ett arbetsstipendium från Författarfonden. Hade ingen aning, för två år sedan, att så mycket av författares (obs inte alla författares) ekonomi handlar om att söka och förhoppningsvis ta emot stipendier. Det är ju fantastiskt att sådant finns! Och nu fanns det ett extra utlyst att söka pga Covid.

På tal om Covid förresten. Visst känns det som att det kommer vara såhär för alltid? Som att vi aldrig kommer kunna umgås med våra far- och morföräldrar igen, att det här blev året då vi liksom tappade kontakten för att inte hinna återknyta den igen innan allt var för sent och alla redan var borta? Okej så kanske inte ni går och tänker. Men jag gör det. För varje gång vi har en plan på att tex åka ut till Ivans farföräldrar och ses i trädgården (de är riskgrupp och i viss mån sköra) så vaknar något av barnen, eller något av oss, med snuva eller hosta eller ont i hals. Så vi ställer in. Och bokar om. Och nu har snart åtta månader gått sedan vi senast träffade hans farföräldrar. Och det var tre månader sedan jag träffade mamma. Usch, jag saknar dem så. Tycker inte alls att det är samma sak att facetime-a och sms-a. Får ont i hjärtat när jag tänker på hur de har det, till skillnad från oss som är ganska aktiva måste det här året ha blivit så totalt tomt och deprimerande.

HAPPY THOUGHTS? Det kommer nya tider? Man vet bara inte när?

Mitt nya jag

Det kanske är olämpligt att tjata så mycket om PMS som jag gör och har gjort här, och i alla mina andra kanaler? Lite TMI-känsla på den? Men grejen är att jag tycker det påverkar mer än vad man kanske tänker på, det är mer än ett “lite jobbigt de här dagarna”, jag har till exempel fattat rätt många bra och dåliga beslut under mina skov av grov PMS. Ganska ofta när jag förändrat något drastiskt i mitt liv har det skett de där dagarna, T minus 9-1 ungefär. Gjort slut, anmält mig till konstiga projekt, kurser, träningsformer, sagt upp mig, osv. Det är som att allt blir lite extra allt dessa veckor. Så även denna.

Min terapeut lyssnade tålmodigt på mig i onsdags när jag berättade om hur läskigt det är att hamna i den här känslan av glasbubbla, att det ligger som ett tjockt filter av fetvadd mellan mig och resten av världen. Att ingenting riktigt når in, men inte heller ut, att jag inte har något att säga, inte har några tankar jag vill dela, osv. Blir som ett blankt papper, som den där emojin ni vet, den med rak mun som ett streck och ögon som är lite halvöppna. Apatisk och likgiltig. Och att det är SUPERLÄSKIGT på många sätt, för av alla mina framträdande egenskaper så är just apatisk och handlingsförlamad inte en jag identifierar mig med. Alls. I alla fall, terapeuten. Hon lyssnade på hur läskigt det känns att inte förmå mig att ta tag i saker som känns dåligt, att jag bara sitter på min kammare och vältrar mig i självförakt, inte ens orkar gå och ta en dusch, och hon sa såhär (okej jag skriver om det till lite mer koncentrerat nu för ingen vill läsa EXAKT vad hon sa, eller hur?):

Du borde jobba med acceptansen. Såhär är det vissa veckor för dig och det är ingen idé att slå på dig själv och sitta framför ett tomt dokument på datorn och tänka att du är värdelös som inte skriver en ny bok i väntan på feedback för den som redan finns. Om du inte får ur dig någon output, så jobba med input. Lyssna på ljudböcker. Läs. Gå på bio. BARA VAR.

Gick hem, stirrade fortfarande glasartat framför mig på kvällen, Tom tyckte jag borde börja träna. Man blir glad av träning, sa han, som om jag inte redan visste det. Men hur orkar en som inte ens orkar duscha gå och träna? Va? Det går ju bara inte.

Men sedan hände något för på kvällen började jag ändå googla olika typer av yoga. Den här gången, till skillnad från sist då jag gick på Ashtanga och efter en termin dömde ut formen som något som inte “var för mig” tittade jag efter det absolut mest flummiga som fanns. Meditation, tack! TRANS, om det går? Mindfullness, ge mig. Hittade massor av studios här på Söder, alltså så många som jag har gått förbi genom åren och liksom inte ens noterat, mer än möjligen en svag doft av rökelse på trottoaren. Det ena ledde till det andra och morgonen efter, alltså igår, hade jag köpt en månad med Bruce. Det är en app, eller ett abonnemang, som kallar sig själva “som Spotify fast för träning”. Det kostar ganska mycket, speciellt om man bara tar det månad för månad, men å andra sidan får man tillgång till typ 500 olika träningsställen i Stockholm. Det är yoga och crossfit och simning och klättring och badminton och dans och you name it. Jag tänkte att det kanske kunde passa mig, som alltid tröttnar på allt och aldrig blir särskilt långvarig, att få ta veckan som den kommer. Typ: idag vill jag gå och simma. Går och simmar. Idag vill jag testa yinyoga. Testar yinyoga. Idag vill jag stå på löpband. Ja ni fattar.

Igår testade jag mitt första pass på ett ställe som heter Yoga Folks på Åsögatan. Det var KOMISKT, för jag hade inte förstått att nivån var i någon slags master class-nivå. Folk stod på huvuden och på händer, lyfte sina kroppar så som kroppar inte borde kunna lyftas, stod i brygga och aaaaaaah. Jag kunde ju då ingenting av det där. Ramlade vid de enklaste uthållighets- och balansrörelserna. Skrattade åt mig själv hela vägen hem efter träningen. Var dyngsur av svett och har idag extrem träningsvärk. Men det var kul? Jag blev gladare? Och sov jättegott i natt. Idag, närmare bestämt om en halvtimme, ska jag prova en annan studio. Och en annan form, lugnare hoppas jag. På lördag ska jag och Ivan gå och simma lite. På måndag har jag bokat in en tredje studio. TÄNK OM DET HÄR ÄR FORMEN SOM PASSAR MIG GÄLLANDE TRÄNING? Det vore ju så fantastiskt?

Förresten så tog jag hennes råd om input/output på stort allvar och gick på bio igår också. Babyteeth. Hinner inte lägga ut texten om hur otroligt fantastiskt fruktansvärt bra och stark den var, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord: se den. Gå och se den på bio. Ta med en näsduk eller två, för all del, men se den.