Tre månader. Nästan hundra dagar. En fjärdedel av ett år. En fjärdedel av Ivans liv. Så lång tid har det gått nu. Så evighetslångt, så sekundkort.
Överlever jag det här? Ja. Går det enkelt? Absolut inte. Vissa dagar värker och skriker det i mig av saknad och jag vill skrika att NEJ JAG VÄGRAR ATT DET BLEV SÅHÄR. Då känner jag mig som en svag liten trasa till människa som precis nätt och jämnt och utan marginaler tar Ivan genom sina dagar med lek och mat och bad och promenader och allt det där som nästan-ettåringar behöver och mår bra av. De dagarna hinner jag inte med mig själv och det gör mig så ledsen och ynklig om kvällarna när han somnat. Jag tänker att nej, jag pallar inte, jag räcker inte till som människa, hur andra ensamstående gör förstår jag inte. Jag vill spola tillbaka tiden och få allt tillbaka, det där jag hade och tog för givet och ibland knappt ens uppskattade fullt ut. Jag sörjer att det var så. Att jag gled genom dagar och år med en sådan fantastisk människa vid min sida, en så jävla unik person som aldrig någonsin ljög eller var förställd, så vacker och så god, och liksom.. Lät det vara vardag och allt vad det innebär med stressigt eller gnälligt så ofta. Som att vi hade all tid i världen på oss. Jag hatar att det blev så och att vi inte tog vara på tiden bättre.
Jag sörjer allt som inte kommer komma i min och Ivans framtid samtidigt som jag i bakhuvudet börjar skissa på en ny. Det går bra ibland och sämre ibland. Så måste det ju få vara, jag tror att hela det första året kommer vara ganska kaosartat känslomässigt och att jag bara måste försöka andas djupt och vara snäl mot mig själv. Våga be om och ta emot hjälp. Den biten är absolut svårast just nu. Jag har så svårt att be om sällskap på mina och Ivans premisser, dvs tidiga middagar i min hemmamiljö eftersom det funkar sådär att vara borta efter sjutiden om kvällarna. Jag liksom antyder men ber inte rakt ut, och ibland går alldeles för många dagar i rad då vi är alldeles själva hemma, jag och Ivan, och allt är så ekande tyst och tomt och jag får för mig att varenda osvar när jag ringer någon beror på att ingen orkar med oss och vårt deppiga liv just nu. Det är svårt. Som sagt. Men jag jobbar med det.
Ivan sprider så mycket glädje och kräver så mycket närvaro att han är som en livboj mitt i allt detta. Nu går han! Eller nästan i alla fall. Står stadigt, släpper taget, tar några steg. Sätter sig. Försöker inte igen på två dygn. Hans mage är fortfarande tjorvig ibland och då får jag ensam-förälder-panik direkt. Känner att nej gud jag vet inte hur man gör sånt här. Men så blir han frisk igen och vi är på bana igen. För ytterligare några dagar.
Ni vet i slutet av Hurricane-låten av Håkan. Visst känns det skönt att va vid liv, en dag till, visst känns det skönt nu Hurricane sjunger han. Och i slutet bara det där ekot: en dag till. En dag till. En dag till. Det är fortfarande så vissa dagar. Jag måste ta dem en och en – tanken på att det återstår tusentals likadana är för överväldigande. Men snart så.
Älskade Aksel i himlen eller var du befinner dig nu: vi saknar dig och älskar dig och tänker på dig och fortsätter här hemma, en dag till.
Recent Comments