Ikväll hade vi föräldramöte på förskolan. Såååå himla underbara pedagoger har Ivan, och sååååå fina andra föräldrar i gruppen också. Med anledning av pedagogiken och att de dokumenterar så mycket så hade de delat in informationen på olika teman, tex “sång och dans” och “bussprojektet” och “naturvetenskap” och “hållbar utveckling” och till varje del talade en pedagog lite, varpå vi fick se bildspel och filmer som illustrerade det de gör, med våra barn som stjärnor i filmerna. Det kallas för “svep” inom pedagogiken (Reggio Emilia) tror jag.

I alla fall. Det var så himla fint och spännande att se bitar av deras dagar då vi föräldrar inte är där. Våra tvååringar börjar bli så stora. Så egna personligheter, så mycket vilja och lust och egenheter och spex vi fick se. Men jag fick ett styng av oro/sorgsenhet i hjärtat eftersom jag inte kunde undgå att notera var min egen unge befann sig i alla filmer och bilder. Aldrig i mitten av gruppen om vi säger så. Sällan ens i utkanten. Nästan alltid i en bit därifrån, i periferin, ofta liksom på tå och spejandes lite ängsligt in mot händelsernas centrum. Där de andra kanske dansade i ring och höll varandras händer och skrattade ihop eller kramades eller lekte eller skojade. Eller trängde ihop sig i en låtsasbuss de byggt själva. Eller ja, liksom tillsammans med varann. Mitt barn, alltid en bit därifrån, alltid med apisen hårt hårt i famnen. I en av filmerna syntes han i rummet bredvid där alla dansade, och när alla gjorde ett synkroniserat hopp (till champagnegaloppen) gjorde han ett litet eget, därute i rummet bredvid. Inte så att han såg ledsen ut men fan vad jag anar en försmak nu av vad som komma skall inom detta med föräldraskap: oron för hur de har det socialt därute i stora vida världen. Jag såg honom där och ba MITT LILLA BARN! Där står du i dörren och vågar inte delta. Eller vill inte? Där bildar de andra gäng och kompispar och du är vid sidan om. Har du det bra? Är du okej? Är du jättestressad inuti av det här sammanhanget? Är det för stimmigt för dig? Är du trygg? Får du plats?

Alltså. Om det är otydligt nu: mitt barn får vara exakt så social eller introvert eller liksom avvaktande som han vill och behöver vara. Det är inte en popularitetsönskan jag dryftar här. Jag vill bara så förtvivlat gärna att han liksom ska rymmas i gruppen, i verksamheten, att han ska få vara som han är och ändå… Få ha sin plats. Där vid sidan av.