Idag inledde jag en typisk “investering i mig själv”, nämligen en sorgebearbetningsterapi. Är det ens ett ord? Skitsamma. En terapi för sörjande (enskild, inte i grupp), som till skillnad från det mesta i mitt liv som just nu handlar om mig och Ivan, ska handla enbart om mig och min förlust: min sorg, mina tankar, skuldkänslor, saknad, orosmoln och framtid och allt sånt där. Det vill säga: den här gången handlar det inte om Ivan så mycket. Indirekt ja, eftersom han är en extremt stor bit av mitt liv, men ja, ni fattar. Som ni säkert märker är det ju ganska lätt att i en sådan här situation liksom tränga bort den där biten av sorgen som är en svinstor jävla förlust eftersom vardagen med en elvamånaders KRÄFVA vidaregång på många sätt.

Det har blivit som vardag igen, jag behöver ta hand om min fina unge och jag tänker banne mig se till att göra det bra, kosta vad det kosta vill. Och han har varit sjuk. Och jag har oroat mig. Och bytt cirka tolvtusenfemhundra blöjor om dagen. Och livet har pågått i rasande takt.

Men mitt i allt det här behöver jag hitta andningshål att bearbeta min egen förlust och min egen sorg och eftersom jag inte riktigt gör det i vår vardag ska jag få hjälp med det genom ett fantastiskt ställe som heter Sorgmottagningen och idag var alltså där, på första tillfället. Ivan fick i snöstorm och minusgrader gå på promenad runt Norrmalm med Lina, som klätt sig i underställ och vinterkläder och ställde upp (TACK älskade underbara människa) medan jag själv vandrade in, satte mig i en stol mittemot en terapeut och, tja, slog på stora gråtkanonen tydligen. Det finns så mycket i min förlust som jag behöver prata om och tänka på och ta mig igenom, och det är så bra att jag får tillfälle att göra det. Även om det är vidrigt och jobbigt och hemskt (yes I tell you PISSJÄVLASKITHEMSKT är det) så fattar ju både ni och jag att för att få en rolig och bra framtid på mitt liv så behöver jag bearbeta traumat jag nyss gått igenom. Så. Ja. Det gjorde jag idag.