Dag nummer ett av det evighetslånga lågtrycket är nu nästan över och jag överlevde. Tackar högre makter för att regnet bara duggade under Ivans 1,5 timme långa sovpaus mitt på dagen, samt för uppfinningarna regnskydd till vagn, regnkläder till barn samt Graninges allvädersstövlar (ridstövlar egentligen men de är PERFEKTA på så många sätt, typ alla jag känner äger ett par och de gör ingen besviken, tror de har slutat tillverkas men om du hittar ett par så SLÅ TILL, du kommer aldrig någonsin ångra dig). Nu återstår bara fyra eller fem till, om jag förstår väderleksrapporterna rätt? Suck.
Anledningen att vi rullade runt mellan Farsta och Hökarängen idag var att vi hade tid hos min och Ivans barnpsykolog Helena, en underbar kvinna vars namn Ivan idag briljerade med att säga (eller okej, han sa “Lina” eller “Lena” högst troligen eftersom han känner en av varje och brukar säga deras namn men skitsamma, det passerade som Helena idag också) och som därmed blev mycket glad och talade länge och väl om hur otroligt snabbt han utvecklas och att han är en sådan verbal liten typ. Det är han ju också. En verbal och musikalisk liten klätterget, närmare bestämt. Ingen rast och ingen ro.
På dagens meny, samtalsmässigt, stod det här med att som vuxen hjälpa ett barn att reglera när barnet inte klarar av att göra det själv. I mitt fall, specifikt, så handlar det inte så sällan om att hjälpa Ivan att hitta stunder av vila och avkoppling i dagarna eftersom han helt enkelt inte fattar att han behöver det. Jag ville prata om det idag, eftersom jag upplevt en viss bitterhet på sistone. Eller kanske inte bitterhet, men jag har undrat om jag tar i för hårt, är för anal – i brist på bättre ord.
Med månaderna som gått har jag blivit relativt bra på att läsa av honom och förhoppningsvis fånga honom innan det brinner i hela den lilla skallen och det blir övertrötthet och nattskräck och allt det där som kommer när det blir too much för Ivan. Det är därför vi varvar parklekarna med promenader då han varvar ned och sitter och sjunger och småpratar. Det är därför jag är rätt noga med att han ska sova vid samma tid varje dag och lägga sig i samma rum efter samma kvällsprocedur varje kväll om möjligt. Det är det som händer när jag sticker tidigare från en bröllopsmiddag (som i lördags) eller lämnar en till synes mycket lycklig stund (för Ivan) i sällskap av två spralliga fyraåringar som under flera timmar leker vilt med honom (som idag). Det är egentligen inget konstigt att göra det, jag tror att alla föräldrar på sina egna sätt hjälper barnen att reglera där det behövs, men i mitt fall känns det som att det alltid blir så mycket av den varan. Varför fattar inte Ivan när han behöver vila själv, undrade jag. Varför känner han inte när det blir för mycket? Kommer det alltid vara såhär? Är det ett problem för honom eller bara för mig? Sådana frågor ville jag dryfta idag, och det fick jag.
Sammanfattningsvis var beskedet att olika barn har olika intensitet och “tar in” olika mycket av sin omgivning samtidigt. Hon jämförde hur Ivan är i terapirummet (han hinner leka med nästan alla de massvis av leksaker som rummet innehåller på vår timme där: ett dockhus och brioklossar och en dockvagn och bilar och en madrass att kasta sig runt på och göra konster mot en spegel, en soffa att klättra i, en miniservis och ett barnkök osv osv osv) med andra barn som sätter sig med en leksak och liksom pillar på den i en kvart och sedan sakta rör sig mot nästa. Vissa barn, menar hon, nöjer sig med att fördjupa sig i en pryl medan andra vill hinna med allt samtidigt. Ivan hör till den senare kategorin och detsamma gäller för honom världen runt honom. Så har han varit så länge han haft en saying i olika frågor: aldrig inåt i selen, aldrig liggande i vagnen, aldrig stilla i parken osv. Det är bara sådan han är, han tar in mycket samtidigt och det medför både positiva och negativa saker.
Positivt är hans nyfikenhet och vilja att lära, hur han utvecklas snabbt och har roligt och liksom vill sluka hela livet och världen där utanför. Negativt är att han omöjligen kan sluka hela världen utan att varva ned och vila och liksom hämta andan och processa, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir ju liksom min uppgift att lösa det. Vilket jag gör. Men det kostar på.
Vi pratade om den avund jag kan känna inför de föräldrapar jag känner omkring oss som både är två (ja, de flesta PAR är två, I get that men orkar inte formulera om mig) och som har lite lugnare barn som själva inser att oj, nu är jag sugen på en tupplur här. Eller oj, nu kände jag för att vara lite ensam och gå undan en stund. En dålig dag är det ren och skär bitterhet jag känner, det kan jag väl erkänna såhär kvällen innan midsommar, eftersom jag har en stark känsla av att min unge bara ÄR sån här. Föräldrarna till lugnare barn däremot (och nu tolkar jag rätt fritt, ingen har exakt sagt detta till mig men kommentarer som “ta det lugnt, han äter när han är hungrig och sover när han är trött” får mig ändå att misstänka att de liksom har en annan bild), verkar tänka att det är en inställningsfråga. Om jag chillar lite mer så ska jag nog se att Ivan också börjar chilla. Om jag slutar att gå hem klockan sju varje kväll så ska jag nog se att han “lär sig” att sova lite var som helst. Om jag bara skaffar mig en lite mer relaxed inställning till hela föräldraskapsbiten så kommer också mitt barn att bli mer relaxed. Jag tror egentligen att det enda jag behövde få svar på idag var: stämmer detta? Kan det vara JAG som skapar hans intensitet genom att inte vara så himla chill?
Ja, nu får man gissa helt fritt vad hon svarade. Facit i nästa stycke.
NEJ det stämmer inte. Han är precis exakt sådan som han är, för att han är det. Punkt. Barn är olika. Föräldrar också, naturligtvis, och vem vet hur jag hade känt inför att stanna längre på en middag med övertrött unge om jag haft någon att dela nattskräcken med. Det är klart att den biten måste med i beräkningarna. Vi är bara två och har därmed omöjligen samma typ av marginaler som de som är flera har. Men kontentan är att han är som han är och behöver det han behöver och det är hjälp att reglera kring nedvarvning, vila och att ta pauser. Hans grundläge är gasen i botten och han har inte lärt sig att det finns nyanser av gas. Han har ett läge (just nu) och det är plattan i mattan. Det får jag förhålla mig till.
Långt och babbligt, detta. Oklart om jag ens formulerat en enda sak som inte är självklart, känner jag nu när jag ser det? Hur som helst. Jag tror att den dag hans nattskräck avtar och inte är standard så fort han fått gasa på efter egen fri vilja, så kommer jag att våga släppa lite mer på det här reglaget. Alternativet är att jag börjar förhålla mig lite mer löst och ledigt till hans nattskräck. Men innan något av de alternativen inträffat så kommer jag förmodligen fortsätta att reglera, avbryta, gå hem tidigt och skapa mörka tysta sovrum åt honom att vila i. Speciellt kul tycker jag ju inte att det är hela tiden, nej. Men what’s a mom to do?
Det kommer väl fler somrar, soliga kvällar, bröllop och möhippor och baler på slott? Vi kan väl hoppas det.
Recent Comments