Igår när jag och min bror och min svägerska åt middag, som vi brukar göra någon gång i veckan och har gjort så länge jag kan minnas, släppte de en liten (ej liten) bomb till nyhet. Nej, de var inte gravida. Och nej, de skulle inte gifta sig. De ska flytta till Norrland. Umeå, närmare bestämt, där de fått tag i en lägenhet och signat kontraktet och lägenheten i Stockholm är uppsagd och herregud, det är så klart och förberett för flytt att jag inte ens orkar tänka på det. De hade bestämt sig innan jag själv flyttade men ville inte berätta något, min bror är ju cirka min tightaste person i livet och vi har alltid varit de två i familjen som hållit ihop i vått och torrt, förrän jag landat i nya lägenheten och kommit på fötter. Under tiden har alltså förberedelserna pågått och det händer om dryga två månader.

För deras del är det nog toppen. De har fått en fin nybyggd tvåa och äntligen ett förstahandskontrakt, efter ett decennium i andrahandsmarknaden i Stockholm de är båda trötta på sin situation här i stan. Deras jobb går att göra där. Hennes familj bor där och hon längtar hem. Jag tror verkligen att flytten, om den så blir för något eller några år eller för gott, passar jättebra i deras liv. Och någonstans bakom all min SORG är jag glad för deras skull.

Men jag är så ledsen för min egen del. Så ledsen att inte ha bror en kvart bort från dörr till dörr längre. Så ledsen att han inte kommer finnas så tätt i Ivans liv som jag hoppades. Så ledsen att ännu en av mina närmaste älskade försvinner. Inte ut i ingentinget, som Aksel, och Umeå är en timme bort med flyg, men ändå. Vi kommer inte kunna ses till vardags längre. Bryter jag foten och behöver ligga inne igen är det inte troligt att det är han som sitter vid min säng på sjukhuset. De kommer inte äta middag hos mig i barnvänlig tid en gång i veckan längre. Fan i hela helvetet vad jag avskyr det här. Jag orkar inte förlora ännu en person, inte ens till Umeå. Jag har så få nu för tiden.

Jag är så obeskrivligt ledsen och det är kanske en överreaktion men känslan blev inte bättre av att sova på informationen en natt så det får väl ta lite tid att fatta och acceptera att han flyttar bort.

Dumma dumma dumma Umeå. Måste jag flytta dit själv nu förresten? Lämna allt här, köpa nåt litet radhus och hänga med… Två personer. Okej inte perfekt plan det heller. Just nu känns allt RÖV.