I fredags var jag på dejt! Eller okej vet inte om det kvalificeras som dejt eftersom det pågick mellan timmarna 17 och 19 (sharp) och kanske mer var som en “aw med lite mat till” men ändå. Jag fick äta (urgod) mat på restaurang och inte samtidigt tjata på ovilliga barn som kladdar och springer från bordet. Bara det! Och jag hann springa förbi en bokrelease snett över gatan från där vi åt. Plocka med mig ett ex av Om döden och landa i soffan hos Ivan klockan kvart över sju. Snabbt och effektivt ska det vara.

I lördags åkte jag, tillsammans med övriga medlemmar i min familj, till Skogskyrkogården. Det var ett tag sedan jag var där nu. Närmare bestämt ett år. Det var fint men också sorgligt. Både för att platsen ju är den där vi hade begravning och där många ganska tunga scener i min historia de senaste åren har utspelat sig, men också för att just Skogskyrkogården varit så… tongivande, tror jag är ordet jag söker, för mig. Under flera år innan allt det här med döden började för mig. Jag bodde där (bredvid), jag joggade där, jag kvällspromenerade där, det var liksom “min plats”. Och såhär tre år senare känns det som ungefär en livstid har passerat. Kontrasterna mellan nu och då blir liksom tydligare när jag är tillbaka på en plats som andas väldigt mycket då.

Jag tänkte på det första året vi bodde i Enskede, innan Ivan kom och innan han ens var påtänkt, på hur vi gick på Skogskyrkogården under Allhelgonahelgen och tyckte att det var så fint med alla ljusen. Det var så nära hem. Undrar om vi inte hade kaffe med i en termos rent av. Min bror och svägerska kom med, eftersom de fortfarande bodde i Stockholm då, det var ingen stor grej. Vi tände ett ljus för pappa, drog halsdukarna tätt om halsarna för det blåste, jag tog några kort som inte representerade hur fint det var i verkligheten, sedan promenerade vi via Ica hem till oss och lagade soppa och vin. Några vänner som också varit på Skogskyrkogården kom över. Allt var så… vanligt, då? Och såhär i efterhand känns det alldeles exotiskt. Min bror bor inte ens i samma ände av landet som jag längre. Aksel finns inte längre. Ivan är så stor att han springer upp och ned över kullarna med en tygkråka under armen och klagar på att det är tråkigt på kyrkogården. Vännerna jag umgicks frekvent med då hörs jag knappt med idag. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda nu. Många saker som har förändrats på ganska kort tid, ändå. Det tänkte jag på i lördags. Utan att lägga någon särskild värdering i det. Livet hände och det gick fort. Skeenden komprimerades och saker som många människor är med om under decennier klämde jag in under tre år. Så blev det för oss.

På vägen hem köpte korvar för 35 kronor stycket till barnen, som var uttråkade och hungriga (och jag kallade korvförsäljaren en dödens snyltbagge) och sedan kostade vi på oss (barnen) en tårta (för 225 kronor, fick chock) som såg ut som en pumpa och på kvällen började jag läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. På söndagen läste jag ut den och fortsatte raskt med Michel Fabers Undying: a love story. När Ivan helt oförhappandes bröt en trend och somnade före klockan åtta igår kväll firade jag med att se på Joan Didion-dokumentären på Netflix. Blev så inspirerad! Har bara läst hennes The Year of Magical Thinking innan och eftersom jag gjorde det under en period av livet som var ganska suddig har jag liksom tappat bort henne lite grann. Men nu blev jag så sugen. Vad hon kan formulera sig, denna kvinna! Och vilket liv hon har levt! Aaaaaah. Så glad att ha hittat lite tid och lugn i tillvaron för läsning igen.

Förresten så är det nu exakt två veckor till den allra sista punkten är satt i mitt eget manus. Hade mitt första (och sista) möte med min redaktör i morse. Nu återstår bara mindre textpill och sedan går den till tryck. (Fick till exempel veta detta i morse: att AMMA är en aktiv handling som den med tutte gör, barnet AMMAR inte, barnet BLIR AMMAD – well that changes a little i mitt eget manus så att säga ehehehe mvh skriver “Ivan ammar” cirka trettiotusen gånger i boken).

Veckans tema: balansera på vabbens tunna linje och försöka rensa även i röran som tyvärr fortfarande lever kvar kring arvsskifte, överförmyndarnämnd, skatteverk och banker. Det faktum att jag och Ivans pappa inte var gifta, inte ägde något tillsammans (som tex bostad) och att Ivan därigenom är ensam dödsbodelägare med mig som förmyndare gör det hela lite svårjobbat. För mig och för de system som jag behöver styra med för att kunna genomföra ett arvsskifte, eller betala ett dödsbos restskatt, och tusen andra saker som är för tråkiga och byråkratiska för att skriva om här. Det har i alla fall tagit nästan hela veckan att ens närma mig besked från berörda instanser kring hur jag bör och kan gå vidare för att få till detta arvsskifte. Tre år efter att det borde ha hänt.

Såhär i efterhand kan man tycka att jag bara borde anlitat någon typ av familjerättsjurist men det har tagit närmare tre år för mig att ens orka sätta mig in i vad som behöver göras, så ja. Här står jag nu. Med vidimerade kopior på legitimationer och folkbokföringsregisterudrag och bouppteckningar och kuvert och bankmöten upp över öronen. Förstår inte hur det är tänkt att människor ska ta sig igenom den här typen av byråkrati, alltså jag anser mig ändå vara en person som 1. kan kommunicera obehindrat och läsa myndighetstexter samt 2. kan tala för min sak med myndigheter, och inte ens jag får klara svar eller signaler. Förstå hur det måste vara för den som har sämre förutsättningar än jag i en liknande situation? Det känns som ett systemfel ligger och pyr här. Det känns också helt orimligt att en Överförmyndarnämnd år 2017 inte ger personer som är beroende av dem en handläggare, alltså ett NAMN, att ringa eller maila? Att stå i kö och ställa invecklade frågor till olika personer på ett “kontaktcenter” och att sedan lägga på och fråga sig: vad hände nu? Skulle någon ringa upp mig? Alltså en kan ju ge upp för mindre. Och det har jag också gjort. I tre års tid. Men nu jäklar ska jag ro skutan i land, ett arvsskifte måste ske, och jag ska inte längre ha ansvar över ett dödsbos tillgångar som jag inte ens har behörighet att komma åt eftersom jag var sambo och inte maka. Pust.

Har köpt två böcker i veckan och efter jobbet idag blir det en till. Om döden, Just nu är jag här och en underbar liten diktsamling av Michel Faber som heter Undying: a love story. Hepp.

Gött att kunna unna sig att vara parent of the year även detta års Halloween. Eftersom jag är mycket obekväm inför tanken på att låta en treåring i sällskap av femåring bege sig ut i porten och tigga godis av grannar men ovan nämnda tre- och femåring ändå peppat enormt mycket inför denna högtidsdag (I blame it all on förskolan) kom jag på snilleblixten (enligt mig själv) att göra en slags inverterad variant av jippot. Dvs: låta barnen klä ut sig och ha en varsin bunke med godis men att denna var till för att möta grannarnas barn, som säkert skulle komma och plinga på dörren någon gång under kvällen. Sagt och gjort. Utklädnaderna var på plats klockan fem. Middag intogs halv sex. Ett repetitivt tjatande startade där och då. “När ringer det på dörren” varvades med “När kommer grannarna” och i takt med att minuter och kvartar passerade ökade intensiteten och de anklagande stämmorna. När KOMMER de? Varför KOMMER de inte. Bunkarna stod redo. Utklädnaderna började klia. Det ditsmetade låtsasblodet på kinden började kladda över halsen. Ingen kom. Halv sju mutade jag dem med godis. Började dansa framför youtubevideos för att distrahera. Barnen lät sig både mutas och distraheras, men jag visste att respiten var tillfällig. Detta skulle inte hålla kvällen ut. Men så! Äntligen! Kvart i sju ringde det till slut på dörren. Barnen rusade dit med bunkar i högsta hugg.

Utanför stod… tre grannbarn. Eller jag vet inte om jag vill kalla dem barn för de var i det närmaste tonåringar. En peruk och solbrillor på den ene. En tyllkjol på den andre. Inte den mest avancerade halloweenutklädseln, så att säga. Men absolut. Bus eller godis sade de i alla fall. Och barnen sade GODIS! Och “barnen” i porten tog glatt för sig. Sedan gick de vidare. Och det var liksom det. Halloween 2017 går nu till handlingarna. Låtsasblodet var supersvårt att tvätta bort och Ivan började gråta för att han inte fick sova i sin skelettdräkt. Men äsch.

Den senaste månaden har jag gått igenom min gamla blogg, min gamla trotjänare som följt mig (eller om jag följt den) i tolv år nu. Vartenda ett av de drygt 7600 inläggen läste jag. Det var stundvis jobbigt, stundvis pinsamt, stundvis roligt och stundvis oerhört deppigt. Att avpublicera inläggen, ett efter ett, kändes i hjärtat. Alla bilder jag lagt där. Alla små texter jag skrivit. Alla vardagsbetraktelser och alla MILJONTALS inlägg om Ivans sömn mellan 2014 och 2016. Alltså de åren, för övrigt, kanske de deppigaste jag någonsin genomlevt, i alla fall om en får tolka spåren jag lämnade efter mig i bloggen. Det var cirka 30% ren och skär sorg och 70% våndor över barnsömn, barnsjukdomar och barnpsyke. Stackars de som läste och höll ut under alla de där åren. Lyckades till och med tråka ut mig själv vid genomläsning, och då har jag ändå levt mitt liv. Att som utomstående ens orka ögna igenom det… nä. Fattar inte.

Hur som helst. Det var dags att städa undan den gamla bloggen nu. Det är för mycket skrot som ligger där, fram tills igår kväll öppet för allmän beskådan. För många privata bilder, för många osorterade tankar, för mycket av allt. Några av inläggen lade jag en vecka på att flytta över hit. De allra flesta av dem avpublicerade jag i väntan på att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Och så var det med det. För den här gången.

I morgon börjar november och det betyder att vi alldeles nyss passerade ännu en årsdag. Det har nu gått tre år och några dagar sedan Ivans pappa dog. Det har också gått snart ett och ett halvt år sedan jag började skriva på min bok. Precis just nu ligger den hos min redaktör, som jag kommer att träffa om en dryg vecka för att gå igenom de sista ändringsförslagen. Om en månad är den färdig och går därefter till tryck. I slutet på mars nästa år finns den i handeln. Det är fortfarande extremt overkligt för mig. Men det börjar landa, så smått. Åtminstone i teorin.

Efter det underbara beskedet förra veckan lovade jag mig själv att inte gnälla för småsaker på minst fyra dagar. Ni vet sådär som man gör: om bara det här går vägen ska jag ALDRIG mer gnälla / vara dum / vara otacksam osv. Såna konstiga dealar med gud/ödet har i alla fall jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas.

Med åldern har jag dock insett att det inte funkar så, alltså att jag kan ge löften om ”aldrig mer”, pga habiliteringseffekten I guess, så jag nöjde mig med ”veckan ut” och det höll jag, banne mig. Till de sista timmarna på veckan kom och jag fick höra att min kompis låg hemma och spydde i magsjuka. Då började jag noja igen. Inte för att jag träffat henne och därmed utsatt mig för risk (hallå vad tror ni om mig egentligen jag träffar ju INGEN nu för tiden), utanför att säsongen snart är här. Den vidriga, den då man (läs jag) ständigt går runt och oroar sig för kräks i nattetimmar och nedspydda heltäckningsmattor och bakterier i det allmänna och ja, ni vet ju. Iaf om ni hängt med ett tag, hehe. Så, somnade med orosklump i magen och tänkte att Ivan minsann ätit lite dåligt till middag och verkade han inte lite illamående? Osv. Herregud. Så trött på mig själv. Vaknade idag med frisk unge och så var det med det.

I alla fall. Vi har bokat en resa! Till Teneriffa. Ska bo på något slags lite mindre ställe som verkar oerhört fint. För vuxna. Pallade inte med de där värsta resortsen för barnfamiljer (har liksom nog med barn omkring mig iom de två ständigt närvarande) och drämde till med ett lite flottare ställe där, och jag lovar: det här insåg jag först EFTER bokningen, barnpoolen visst var 6 kvadratmeter stor. Eller liten, beroende hur man ser på saken. Skitsamma ändå. 6 kvadrat är jättemycket större än mitt badkar hemma och lägenheten ser så jävlans härlig ut. Det ligger väl stränder och vattenparker och sånt i närheten, liksom.

Kolla denna underbara och säg att det blir bra. I månadsskiftet november december bär det av. Kanske den finaste födelsedagsgåvan jag fått? Nu måste jag börja förbereda Ivan. Han vill nämligen aldrig mer flyga i hela sitt liv och det är i princip en hållning jag kan respektera men önskar mig ett yttepytteundantag just den här gången.

Ja hej. Jag fyller år idag, och det blev ungefär världens bästa dag. I all sin anspråkslöshet. Nu skulle jag kunna skriva om hur gulligt det var att mina kollegor satt upp ballonger och serpentiner vid min arbetsplats imorse. Eller att jag fick blombud av Emelie och Ante. Eller middagen med familjen och tårtorna och den goda maten och den nystädade lägenheten. Men allt detta – som trots allt var väldigt underbart – är liksom peanuts i relation till det stora: att jag är frisk. Okej tänker ni nu. Vadå att du är frisk. Det har du väl alltid varit.

Men såhär har det varit i några veckor, och det har jag inte pallat att skriva om för det har känts så sjukt nojigt, att jag har varit väääääldigt sliten och risig, och uppå detta har jag kissat blod. Själva blodgrejen började för kanske tio dagar sedan. Då gjorde jag det hela internet säger att man ska göra om man kissar blod, Dvs sprang raka vägen till läkaren. Som testade både kiss och blod och skickade på odling och sökte tecken på urinvägsinfektion eller njurbäckeninflammation men inga prover, och detta tog två dygn att säkerställa, visade på infektion. Nästa steg är då röntgen. Det kunde handlat om njursten eller inflammerad njure eller ännu värre: cancer. Och ingen ledig tid för skiktröntgen fanns förrän en vecka senare. Alltså idag.

Så jag har väl gått i nån vecka och tänkt att jag fått cancer. Har legat vaken på nätterna och tänkt att jag bara inte orkar om jag fått det. Tänkt på cellgifter och strålning och Ivan och framtiden. Ok nu kanske jag även ska nämna att min pappa fick cancer i urinblåsan när han var typ 46 och sedan spred sig denna så han dog i skelettcancer när han var 49, det gjorde såklart sitt till i mina totalhemska fantasier om nätterna. Men kanske också att jag liksom känner mig så jävla… sårbar, som ensamförälder till Ivan, om ni fattar? Liksom, han har ingen pappa, hans mamma (läs: jag) bara MÅSTE få leva. Och tillsammans med rött i toaletten och alla platser på internet som erbjuder detaljerade beskrivningar av cancerformer i njure / urinblåsa där blod är en given faktor vid symptom, så var det för mig liksom en katastrof redan innan jag fick röntga.

Men så idag var dagen kommen. Min födelsedag kändes som lite ödesmättad, minst sagt. Gick in i rummet med den stora maskinen och fick kontrastvätskan insprutad i en ven och bara väntade. Och väntade. Och väntade.

Två timmar senare träffade jag min läkare. Och fick veta att allt därinne såg helt himla friskt och fint ut. Alltså LÄTTNADEN då. Kunde knappt lyssna på fortsättningen som iofs gick ut på att det går en remiss till en urolog och att jag ska filma lite i urinblåsan medelst cystoskopi, för liksom HURRA ändå? Läkaren pratade om sår och skadade slemhinnor men inte cancer. Och jag kände liksom LIVET komma tillbaka till mig. Svävade hemåt på några rosa moln och hade sedan en så sjukt himla mysig kväll med familjen och nu ligger jag bredvid Ivan och typ flinar i mörkret. Aaaaaah. 39 avklarade. Ge mig 39 till.

Tycker mig ana en trend som går åt tidigare morgnar för min sjusovare till 3,5-åring. Tidigare har han krävt väckning klockan åtta på morgnarna för att sedan hasta till förskola och jobb med andan i halsen. Även läggningarna har följt detta sena mönster, vrida sig i sängen över en timme mellan typ åtta och nio har länge varit standard. Senaste veckorna dock: vaknat mellan sex och sju i alla fall… två gånger i veckan. Sviiiiiiiintrött på kvällarna efter, vilket gjort sitt till för tidigare läggningar. Börjar detta barn bli som “alla andra barn” månne? Kommer jag snart att kunna checka in på jobbet kring åtta i stället för efter nio? Den som lever får se. En som levde i morse var i alla fall Ivan, klockan 05.45.

Har inte så mycket annat att rapportera tyvärr. Förrförra helgen köpte jag ett par låga Dr. Martens som jag tyckte var otroligt bekväma. Gick omkring i dem en dag. En. Dag. Sedan dess, och vi snackar nio dagar nu, har jag gått med skräckinjagande köttsår i ena hälen och haltat. Har kämpat hårt för att hindra mig från att skicka äckliga bilder till diverse vänner och bekanta, inser att detta roar exakt INGEN utom mig, men är ändå så… äckelfascinerad över kroppen. Nästa gång jag använder mina nya skor, och det kommer nog dröja tyvärr, ska jag ha Compeed från början.

Har varit med om en professionell fotografering också och det var ju… lite stelt. Pressbilder för boken, tydligen är det dags mer än ett halvår innan release (den kommer i april nästa år) pga olika kataloger och införsäljningsmaterial och you name it. Var oerhört obekväm inför uppgiften men kämpade på. Låg i gräs, satt på spår, lutade mig mot betong, glodde sorgset ut över vatten, ja men ni fattar. Herregud. Låt fem av de flera hundra bilderna bli okej.

Förresten, har börjat jobba deltid. Det tog bara tre och ett halvt år innan jag insåg att jag inte får ihop ekvationen med att jobba heltid, att hämta och lämna barn varje morgon/eftermiddag, inse att han faktiskt inte riktigt orkar med heltidslånga dagar på förskolan riktigt ännu, inse att jag inte pallar att vara skyldig jobbet minst en timme effektiv arbetstid varje kväll efter läggning, inse att jag måste sova också ibland, inse att jag försökt att göra precis ALLT samtidigt, inse att det inte behöver vara så. När beslutet väl var fattat (föräldrar till småbarn FÅR ju liksom gå ned i tid 25% fram till barnet fyller åtta, eller vad det är, det är liksom ingen ovanlig grej?) var det så självklart. Självklart är det värt de tusenlappar jag förlorar i månaden att kunna se mina kollegor i ögonen igen, att kunna hämta Ivan strax efter fyra i stället för strax efter fem, att kunna lägga honom och veta att jag inte måste hoppa raka vägen in i jobbmailen igen. Dessutom har jag betalat ganska dyra pengar för barnvakter för att kunna jobba längre dagar tidigare. Dessa kan jag nu spara in. Ekvationen känns liksom plötsligt lite mer rimlig. Synd att det behövde ta sån tid att komma fram till den. Något mattesnille är jag kanske…. inte.

Nu kaffe och jobb. Hej.

Den kom och den gick. Jag oroade mig för bilresan till Skåne och jag köpte en jävla massa böcker som jag tänkte att jag skulle hinna läsa. Jag pusslade ihop ett besöksschema för huset i Skåne bestående av både vänner och familj och jag lekte med tanken på att inleda Skånetiden med ett par dagar hos kära vännerna Monkan och Andreas + barn i Helsingborg.

Allt det där hände. Minus böckerna, de hade jag med mig men hann aldrig läsa. Bilresan ned till Skåne gick över alla förväntningar, mest eftersom Ivan somnade (första gången!) i bilen strax söder om Jönköping. Och förblev sovande ända fram tills vi rullade in på gatan i Helsingborg. Vi inledde med tre dagar i Helsingborg, åkte över till Helsingör och åt röda korvar, gick på museum och tog en öl. Sedan (obs inte samma dag som ölen) rullade vi vidare till det fantastiska huset vi fått låna av en höggravid vän + familj i Degeberga, östra skåne strax söder om Kristianstad. Huset var magiskt, bara köksytan var större än hela min lägenhet här i Stockholm. I den lilla trädgården fanns en studsmatta och ett “lekhus” bestående av gungor och klättermöjligheter. De första gästerna som anlände var Emelie med familj (läs: man, två barn). Strax efter dessa kom också ytterligare en familj. Som mest var vi fem vuxna och fem barn i huset. Det blev lite si och så med barnens sömn eftersom väggarna var tunna och vissa sovrum inte hade dörrar, och för att barnen lade sig och vaknade på totalt olika tidpunkter. Men det gick bra! Vi hängde på stränder, besökte den fantastiska skulpturparken vid Wanås Slott, kollade in naturliga vattenfall och åkte ånglokståg genom vackra landskap. Efter en knapp vecka vinkade vi familjerna adjö och välkomnade min bror och min mamma, som stannade över en långhelg. Då regnade det en del. Vi strosade i Lund, gjorde en repris på Wanås Slott, drog till Stens Huvud och Ivan chockade alla med att plötsligt inte längre hata vatten? När mamma och bror avvek anlände min kille + dotter. Tillsammans med dessa fortsatte vi i ytterligare nio dagar. Glimmingehus, Skånes djurpark, stränder, Kristianstads länsmuseum, Åhus, sena kvällar och blandad väderlek. Det visade sig att Ivan blir åksjuk i baksätet men inte framsätet förresten. Så han fick sitta fram. I slutet av förrförra veckan rullade vi uppåt igen. Mätta på semester, till och med mätta på stränder och studsmattor.

Den senaste veckan har gått åt till att acklimatisera sig till Stockholm och att börja förbereda en oerhört osugen Ivan på att det börjar bli dags för förskola igen. Han har gråtit stora tårar så fort vi ens nämnt det. Faktiskt så stora att jag förra veckan lät honom gå dit för två kortare pass, för att vänja sig liksom? Två timmar en dag, fyra timmar en annan. I morse var det inte lika stor sorg som förra veckan.

Idag gör jag min första dag på jobbet. Själv har jag den senaste veckan känt den där typiska stressen som (för mig) infinner sig i slutet av en semester. Hjälp, hur ska det gå i höst? Hur ska Ivan ha det på förskolan? Hur kommer jag kunna leverera max på jobbet, skriva färdigt boken, hinna med att vara allt för alla samtidigt? Gulp. Stressen av att titta i jobbmailen har ökat. Min kalender har gett mig ångest. Därför är det nu SÅ skönt att vara tillbaka. Jag vet det här om mig själv: det blir bättre efter några dagar tillbaka i tillvaron. Det kommer att gå bra. Jag kommer att lyckas jobba och vara förälder och skriva klart boken, en sak i taget bara. Om ungefär fyra dagar (grovt räknat) kommer jag även att känna det jag nu skriver. Att det kommer att funka och bli bra. Längtar till dess!

Hatar hatar hatar när jag “måste” ha barnvakt och Ivan gråter och säger neeeeej mamma jag vill att duuu ska hämta mig och så skiljs vi, han i tårar och jag i inre explosion av skuld. Jag har nästan aldrig barnvakt nu för tiden. Tre timmar i veckan mellan 15 och 18 på måndagar har han sin barntant Lena, som han känt sedan han var under ett år, då går jag på terapi efter jobbet. De har roligt men han är ändå aldrig glad just när hon hämtar. Det ska alltid vara jag som hämtar. När det inte är det sväljer han tårar en stund i början. Gaskar sedan upp sig och har roligt men så börjar det om måndagen efter. Och mitt dåliga samvete är konstant. Ibland får han nästan panik när jag lämnar rummet hemma. Han vill alltid ha mig under uppsikt. Vill aldrig att någon annan än jag ska ha hand om honom. Det är en evig kamp med logistik, att ha dålig samvete gentemot jobbet för att jag hämtar så ofta, går för tidigt för ofta, och ett liv utanför hemmets väggar på kvällstid finns liksom inte. Just nu. Sen en längre tid tillbaka. Och det är fine, jag försöker att inte problematisera det för mycket, han är känslig för separationer och jag kan verkligen utan att det känns som alltför jobbigt, få ihop det. Logistiken. Jag jobbar in luncher och är tillgänglig kvällstid för jobbärenden. Jag kan gå på aw och fester senare i livet. Det ordnar sig. Men så idag, vi har sommarfest med jobbet, jag har bokat mamma som barnvakt sedan veckor tillbaka, jag vill liksom vara med. I alla fall en stund. Jag missar nästan allt annat som mina kollegor gör med varandra. Jag tänker typ att jag är värd det. Att det kommer få bra, Ivan tar inte skada osv, av att hon hämtar i stället för jag idag.

Förutom att det är sommaravslutning på förskolan idag.
Förutom att alla andra föräldrar kommer vara där.
Förutom att Ivan grät helt förtvivlat när jag lämnade idag.
Förutom att det inte gick att förklara för honom att mamma kommer hem sen, att mamma ska bara jobba lite längre idag.
Förutom att när han sade men mamma det ska vara du och jag genom tårarna så sprack hela mitt hjärta och rann ut över förskolegolvet.
Förutom att jag redan bokat om mamma så att jag kommer hem 20.30 och därmed bara är med på festen i två timmar för att hinna hem och säkra läggningen.
Förutom att allt känns så jävla jobbigt just nu.

Förutom det blir det nog bra!

Jag är med i en grupp på nätet med andra småbarnsföräldrar vars barn blivit av med en förälder genom dödsfall, och frågade om de också upplevde att deras barn var extra oroliga och känsliga för separationer. Ville dryfta, eftersom Ivan ju förlorade sin pappa när han bara var åtta månader. Han minns liksom inte livet med sin pappa. Men har hans känslighet med det att göra ändå? Undrade jag. Och blev förvånad när nästan alla svarade typ: nej mitt barn är sååå trygg och tycker jättemycket om både förskolan och sina barnvakter, det är inga problem alls. Nähäpp. Så det kanske inte är det som avgör då. Det kanske är en kombination av händelser, omständigheter, hur han “föddes” och hur jag varit som förälder? Vetefan. Vet bara att det är pissjobbigt och att jag inte vet hur jag ska göra just nu. Har ju ändå inte så roligt på det lilla jag gör när jag känner att Ivan går hemma och är spänd och orolig och väntar på mig.

För en månad sedan behövde jag jobba kväll för vi hade slututställning (behövde egentligen jobba kväll tre kvällar i rad men deltog bara en, så hej dåligt samvete mot kollegorna) och då var Ivan hemma hos oss med sin farmor. Jag ringde på FaceTime, första gången vi provade det, vid halv åtta. Tänkte säga hej och visa att jag är i närheten och snart kommer hem. Men det gick sådär. Han började gråta och sade mamma du ska vara här. Du måste komma hem nu. Osv. Lade på och var nära till lipen själv. Kände att jag pajade hans humör, som enligt farmor ändå hade varit fint tills jag ringde.

Okej förlåt för verbal ångestspya här. Hoppas att detta kommer att passera någon gång inom inte alltför lång tid. Älskar min unge så innerligt och vill aldrig att han ska vara ledsen och må dåligt.

Helgen gick. På något sätt. Jag ville inte vara ensam så jag och Ivan var med min mamma hela lördagen, och åkte ut till Ivans farmor och farfar på Vendelsö under söndagen. Det blev en fin dag i vårsolen och Ivan prickade in att både ramla i en trappa och skrapa upp ryggen, klämma ett finger i en bildörr och ramla på en grusgång och få sitt livs första skrubbsår (med blooood – stor chock) i handen. Men det är väl som det ska med det. Treåringar ska ramla på våren. Utåt sett tror jag att helgen flutit på ungefär som vilken annan helg som helst. Men jag är fortfarande väldigt skakig inuti. Har svårt att sätta fingret på vad det är för det är så mycket samtidigt.

Det ena är utsattheten i att vara en ensam förälder, en del av en på flera sätt lite skadeskjuten familj, känslan i att även om vi har en yttre familj som bryr sig enormt mycket om oss så är det på något sätt ändå jag och Ivan. Och när shit hits the fan så är det påtagligt. Livrädslan jag kände i fredags, den kommer med efterskalv. Jag känner mig sårbar. Jag är rädd att något ska hända mig som gör att jag inte kan finnas där som Ivan behöver. Jag har läst flera andra vittnesmål om denna känsla hos andra ensamstående föräldrar på heltid, men det var först i fredags som den faktiskt, med kraft, drabbade mig. Naivt, säkert. Men nu bor den i mig och den gör ont.

Det andra är sorgen och chocken över det som hände. Tankarna på offren och deras familjer som nu förlorat någon. Jag vet hur det känns att vakna en morgon och inte längre ha det kvar som jag tog för givet. Tusentals människor upplever det varje dag, jag vet, men på något sätt orkar jag inte gå och tänka på det hela tiden. Den här helgen har det varit omöjligt att låta bli. Det gör också ont.

Det tredje är rädslan. Inte så mycket för att det som hände kan hända igen som för vad det här kommer att innebära på sikt för vårt samhällsklimat. Den politiska svajigheten där rädsla gör människor misstänksamma och vill stänga andra människor ute. Det går inte att fördöma rädsla, men det går inte att komma ifrån känslan av att nu får de vatten på sin kvarn, alla de där krafterna som inte tänker på samma sätt som de tiotusentals som samlades på Sergels torg igår, som menar att “tillsammans” betyder något mer än tillsammans inom vissa grupper. Jag är rädd för det. Vad som kommer härnäst.

Det fjärde är känslan av meningslöshet. Jag är tillbaka på jobbet och vi har samlats för en stund med personalen för att prata igenom det som hände på plats under fredagen. Själv tycker jag inte att jag bidrog till just något alls. Vandrade mest ensam genom lokalerna och minns inte riktigt vad som hände. Många av mina kollegor gick in i autopilot och tog hand om andra, skötte maskineriet helt fläckfritt. Vi pratade om hur alla reagerar olika i kris och att det inte går att döma någon för hur den fungerar. Men jag dömer mig själv lite ändå. Önskar att jag hade kunnat bidra med något.

Meningslösheten. Eller, kanske snarare: perspektiven. Hur är det tänkt att en ska sitta vid sin arbetsplats och skriva texter om saker som känns så futtiga, meningslösa, i skuggan av det här. Jag antar att det kommer att återgå till vardag inom mycket kort. Men inte riktigt ännu. Först ska vi hålla en tyst minut i aulan på vår skola. Möta studenterna igen, de 150 som precis som vi blev inlåsta i fyra timmar i fredags, tacka dem för att de behöll lugnet och gjorde dagen till så pass kontrollerad som den ändå blev sett ur vårt perspektiv.

Ivan grät vid lämningen idag. Första gången på månader som han gjorde det. Det var med tunga steg jag begav mig ned i tunnelbanan för att återvända till vardagen. Men jag antar att den kommer, vardagskänslan, den där jag tyckte kändes okej fram tills i fredags morse. Jag hoppas att den kommer snart.