Efter det underbara beskedet förra veckan lovade jag mig själv att inte gnälla för småsaker på minst fyra dagar. Ni vet sådär som man gör: om bara det här går vägen ska jag ALDRIG mer gnälla / vara dum / vara otacksam osv. Såna konstiga dealar med gud/ödet har i alla fall jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas.

Med åldern har jag dock insett att det inte funkar så, alltså att jag kan ge löften om ”aldrig mer”, pga habiliteringseffekten I guess, så jag nöjde mig med ”veckan ut” och det höll jag, banne mig. Till de sista timmarna på veckan kom och jag fick höra att min kompis låg hemma och spydde i magsjuka. Då började jag noja igen. Inte för att jag träffat henne och därmed utsatt mig för risk (hallå vad tror ni om mig egentligen jag träffar ju INGEN nu för tiden), utanför att säsongen snart är här. Den vidriga, den då man (läs jag) ständigt går runt och oroar sig för kräks i nattetimmar och nedspydda heltäckningsmattor och bakterier i det allmänna och ja, ni vet ju. Iaf om ni hängt med ett tag, hehe. Så, somnade med orosklump i magen och tänkte att Ivan minsann ätit lite dåligt till middag och verkade han inte lite illamående? Osv. Herregud. Så trött på mig själv. Vaknade idag med frisk unge och så var det med det.

I alla fall. Vi har bokat en resa! Till Teneriffa. Ska bo på något slags lite mindre ställe som verkar oerhört fint. För vuxna. Pallade inte med de där värsta resortsen för barnfamiljer (har liksom nog med barn omkring mig iom de två ständigt närvarande) och drämde till med ett lite flottare ställe där, och jag lovar: det här insåg jag först EFTER bokningen, barnpoolen visst var 6 kvadratmeter stor. Eller liten, beroende hur man ser på saken. Skitsamma ändå. 6 kvadrat är jättemycket större än mitt badkar hemma och lägenheten ser så jävlans härlig ut. Det ligger väl stränder och vattenparker och sånt i närheten, liksom.

Kolla denna underbara och säg att det blir bra. I månadsskiftet november december bär det av. Kanske den finaste födelsedagsgåvan jag fått? Nu måste jag börja förbereda Ivan. Han vill nämligen aldrig mer flyga i hela sitt liv och det är i princip en hållning jag kan respektera men önskar mig ett yttepytteundantag just den här gången.