Gött att kunna unna sig att vara parent of the year även detta års Halloween. Eftersom jag är mycket obekväm inför tanken på att låta en treåring i sällskap av femåring bege sig ut i porten och tigga godis av grannar men ovan nämnda tre- och femåring ändå peppat enormt mycket inför denna högtidsdag (I blame it all on förskolan) kom jag på snilleblixten (enligt mig själv) att göra en slags inverterad variant av jippot. Dvs: låta barnen klä ut sig och ha en varsin bunke med godis men att denna var till för att möta grannarnas barn, som säkert skulle komma och plinga på dörren någon gång under kvällen. Sagt och gjort. Utklädnaderna var på plats klockan fem. Middag intogs halv sex. Ett repetitivt tjatande startade där och då. “När ringer det på dörren” varvades med “När kommer grannarna” och i takt med att minuter och kvartar passerade ökade intensiteten och de anklagande stämmorna. När KOMMER de? Varför KOMMER de inte. Bunkarna stod redo. Utklädnaderna började klia. Det ditsmetade låtsasblodet på kinden började kladda över halsen. Ingen kom. Halv sju mutade jag dem med godis. Började dansa framför youtubevideos för att distrahera. Barnen lät sig både mutas och distraheras, men jag visste att respiten var tillfällig. Detta skulle inte hålla kvällen ut. Men så! Äntligen! Kvart i sju ringde det till slut på dörren. Barnen rusade dit med bunkar i högsta hugg.

Utanför stod… tre grannbarn. Eller jag vet inte om jag vill kalla dem barn för de var i det närmaste tonåringar. En peruk och solbrillor på den ene. En tyllkjol på den andre. Inte den mest avancerade halloweenutklädseln, så att säga. Men absolut. Bus eller godis sade de i alla fall. Och barnen sade GODIS! Och “barnen” i porten tog glatt för sig. Sedan gick de vidare. Och det var liksom det. Halloween 2017 går nu till handlingarna. Låtsasblodet var supersvårt att tvätta bort och Ivan började gråta för att han inte fick sova i sin skelettdräkt. Men äsch.