I fredags var jag på dejt! Eller okej vet inte om det kvalificeras som dejt eftersom det pågick mellan timmarna 17 och 19 (sharp) och kanske mer var som en “aw med lite mat till” men ändå. Jag fick äta (urgod) mat på restaurang och inte samtidigt tjata på ovilliga barn som kladdar och springer från bordet. Bara det! Och jag hann springa förbi en bokrelease snett över gatan från där vi åt. Plocka med mig ett ex av Om döden och landa i soffan hos Ivan klockan kvart över sju. Snabbt och effektivt ska det vara.

I lördags åkte jag, tillsammans med övriga medlemmar i min familj, till Skogskyrkogården. Det var ett tag sedan jag var där nu. Närmare bestämt ett år. Det var fint men också sorgligt. Både för att platsen ju är den där vi hade begravning och där många ganska tunga scener i min historia de senaste åren har utspelat sig, men också för att just Skogskyrkogården varit så… tongivande, tror jag är ordet jag söker, för mig. Under flera år innan allt det här med döden började för mig. Jag bodde där (bredvid), jag joggade där, jag kvällspromenerade där, det var liksom “min plats”. Och såhär tre år senare känns det som ungefär en livstid har passerat. Kontrasterna mellan nu och då blir liksom tydligare när jag är tillbaka på en plats som andas väldigt mycket då.

Jag tänkte på det första året vi bodde i Enskede, innan Ivan kom och innan han ens var påtänkt, på hur vi gick på Skogskyrkogården under Allhelgonahelgen och tyckte att det var så fint med alla ljusen. Det var så nära hem. Undrar om vi inte hade kaffe med i en termos rent av. Min bror och svägerska kom med, eftersom de fortfarande bodde i Stockholm då, det var ingen stor grej. Vi tände ett ljus för pappa, drog halsdukarna tätt om halsarna för det blåste, jag tog några kort som inte representerade hur fint det var i verkligheten, sedan promenerade vi via Ica hem till oss och lagade soppa och vin. Några vänner som också varit på Skogskyrkogården kom över. Allt var så… vanligt, då? Och såhär i efterhand känns det alldeles exotiskt. Min bror bor inte ens i samma ände av landet som jag längre. Aksel finns inte längre. Ivan är så stor att han springer upp och ned över kullarna med en tygkråka under armen och klagar på att det är tråkigt på kyrkogården. Vännerna jag umgicks frekvent med då hörs jag knappt med idag. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda nu. Många saker som har förändrats på ganska kort tid, ändå. Det tänkte jag på i lördags. Utan att lägga någon särskild värdering i det. Livet hände och det gick fort. Skeenden komprimerades och saker som många människor är med om under decennier klämde jag in under tre år. Så blev det för oss.

På vägen hem köpte korvar för 35 kronor stycket till barnen, som var uttråkade och hungriga (och jag kallade korvförsäljaren en dödens snyltbagge) och sedan kostade vi på oss (barnen) en tårta (för 225 kronor, fick chock) som såg ut som en pumpa och på kvällen började jag läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. På söndagen läste jag ut den och fortsatte raskt med Michel Fabers Undying: a love story. När Ivan helt oförhappandes bröt en trend och somnade före klockan åtta igår kväll firade jag med att se på Joan Didion-dokumentären på Netflix. Blev så inspirerad! Har bara läst hennes The Year of Magical Thinking innan och eftersom jag gjorde det under en period av livet som var ganska suddig har jag liksom tappat bort henne lite grann. Men nu blev jag så sugen. Vad hon kan formulera sig, denna kvinna! Och vilket liv hon har levt! Aaaaaah. Så glad att ha hittat lite tid och lugn i tillvaron för läsning igen.

Förresten så är det nu exakt två veckor till den allra sista punkten är satt i mitt eget manus. Hade mitt första (och sista) möte med min redaktör i morse. Nu återstår bara mindre textpill och sedan går den till tryck. (Fick till exempel veta detta i morse: att AMMA är en aktiv handling som den med tutte gör, barnet AMMAR inte, barnet BLIR AMMAD – well that changes a little i mitt eget manus så att säga ehehehe mvh skriver “Ivan ammar” cirka trettiotusen gånger i boken).