Idag var vi på pannkaksbrunch hos Frida och Frans. Det var egentligen meningen att jag skulle haft brunch själv, för Ivan och hans första födelsedag, men så kom livet emellan och han var krasslig i veckan och jag ORKADE faktiskt inte med tanken på att ställa till med bjudning här hemma, ta emot folk i mitt hem som är alldeles för rörigt för att det ska kännas soft, så jag ställde in allting. Ville gå på visningar i stället. Ta det lugnt med Monkan. Men så bjöd i stället Frida och Frans in till brunch och vi gick dit imorse, jag och Monkan, och det var så fint och gott och mysigt och perfekt. Anna och Lovisa kom också, med barnen. När vi satt oss för att äta pannkakorna fick jag och Ivan en present och jag blev plötsligt rörd för jag TROR (eller ville tro?) att Frida sade något om att jag varit mamma ett helt år och det slog mig plötsligt att det hade jag ju och det var rätt stort det också, så det kom tårar innan jag ens öppnat presenten. Som innehöll en elektrisk febertermomter för örat, så himla himla himla gulligt. En gång i tiden tänkte jag att en inte behöver en febertermometer för örat eftersom rumpan duger fint, men jag har ångrat mig nu. När mitt barn har lite starkare åsikter kring saker och ting, om ni förstår hur jag menar.

Sedan promenerade vi och gick på visningar och det var inget speciellt med det för jag kommer inte köpa (ha råd med + vilja ha) någon av de vi tittade på så vi är kvar på ruta ett och när jag vinkat hejdå till Monkan och vi hälsat på både hos Emelie och Ante en sväng och Frida och Frans (igen!) en sväng åkte vi hem. Jag och min snoriga unge som nu sover gott i sin säng. Det är alltid en viss vemodig känsla när jag haft en kär gäst på besök i några dagar och den åker hem till sitt igen och vi åker hem till vårt igen. En liten stund, innan jag kommer in i det som är vårt liv nu, känner jag mig oerhört icke-redo och liksom omyndig att driva den här skutan framåt för egen kraft. Tills jag inser att jag inte har något val och att det faktiskt bara är att köra på och att jag minsann visst klarar av det och har klarat av det ett ganska bra tag nu.

Så ja. Det är söndag och klockan är kvart över åtta och jag har alltså varit förälder i ett år och två dagar och jag äger nu en febertermometer för örat och jag känner mig lite känslosam på något vis. Oklart om jag är glad eller orolig eller ledsen? Eventuellt lite av varje. Eventuellt lite hormonell.

God morgon! Klockan är nio, det är Ivans första födelsedag, det är också fredagen den 13:e, och jag har redan blinkat bort tårar av frustration och trötthet från mitt ansikte, gömt under en keps långt neddragen, på morgonens första promenad bland isblock (hatar dem!) på trottoarerna i Enskededalen, klockan åtta. High life.

Födelsedagsbarnet då. Jo, han har sovit extremt oroligt mellan klockan två och sex inatt, han har fortfarande feber och nu tycker jag att det verkar slemmigt i svalget och rinner lite i näsan. Han gnäller från sekunden han vaknar, det vill säga klockan sex, till sekunden han efter massor av protester somnar i vagnen igen, det vill säga halv nio på morgonen. Han har det kort sagt inte helt bra, och jag hatar det (och VET att det är vanligt och ofarligt och behövs för att bygga immunförsvar och bla bla bla men det hjälper inte, det är så himla tungt att göra detta ensam).

Han gråter och gnäller och rosslar i halsen och kliar sig i munnen och vill inte äta och när han försöker krypa snubblar han och gråter och ja, ni kanske vet hur det är med sjuka barn som inte har något tålamod och inte trivs med tillvaron alls? Pratade med hans läkare idag och febern är för låg och kortvarig för att kolla streptokocker och han verkar inte ha ont i öronen och det är högst troligen en helt vanlig förkylning. Så vi väntar över helgen och ser vartåt det barkar. Men alltså, ursäkta att jag gnäller nu (igen) men det är. Så. Jobbigt. För. Mig. Det ÄR det. Förra helgen en magsjuka och nu detta. Jag vet inte om det jobbigaste är att jag är så dåligt utrustad för hans gråt och gnäll att jag inte får äta / duscha / borsta tänderna / plocka undan och jag känner hur allt bara rinner över samtidigt, eller att jag är orolig för hans hälsa. Jag tror nästan det förstnämnda. Aldrig känns ensamheten i föräldraskapet så påtaglig som när han blir sjuk. Och jag känner viss bitterhet inför hur mycket sjuk han varit sista månaderna. Men det gör ju ingen gladare.

Nu sover han i alla fall i vagnen på balkongen. Det skäller några hundar på gården och jag känner typ för att springa ned och strypa dem. VÅGA inte väcka mitt sjuka barn som sover. Jag ska göra en kopp kaffe, hälla i mig en snabb skål yoghurt, plocka undan i köket och förbereda inför att han vaknar då jag tänkte försöka mig på en stund framför iPaden vid köksbordet, kanske lite frukost eller bara lite nyponsoppa för den sjuke födelsedagspojken.

Orkar inte ens tänka på att han fyller år idag. Åh vilken deppig första födelsedag. Tänker låtsas att den är nästa helg, då vi har lite släktkalas, om han frågar någon gång i framtiden.

Med gnälliga hälsningar,

Eder självömkande vän i cyberspace

Ps. Får också panik på tanken att detta är hur det kommer bli sen, när jag jobbar igen, jag kommer ju få vabba IHJÄL oss hela tiden eftersom jag är själv? Får arbetsgivaren sparka en för det, nej va. Men känns typ rimligt. Gah. Tur att jag kan skriva hemifrån, och att det är skriva jag för det mesta gör i jobbet.

Nej men alltså detta med att man nu för tiden höjer bud via sms till mäklaren, det är ju fullkomligt livsfarligt. Fann mig själv i Farsta centrum igår, lite slentrianbudandes på miljonsummor, lite på pin kiv eftersom jag tyckte att “Budgivare 3” var störig. Skrev sms samtidigt till Anna och Frida och bara “vid xx lägger jag mig” och samtidigt, tummen lydde inte alls hjärnan. Den körde på flera hundra tusen över denna summa. Till slut fick till och med dumma tummen nog och sade STOPP HALLÅ och så fick budgivare 3 vinna ändå. Så jag har alltså inte köpt en ny lägenhet. Vilket är rätt bra för hade jag gjort det i sluttampen av budgivningen igår hade jag köpt den till överpris (anser jag, inte marknaden) och det hade väl inte gjort någon glad i slutändan.

Nåväl. Här är nu alla friska och jag ska snart påbörja den här onsdagen medelst “lura barn att det är kul på badrumsgolv bakom barriär av tvättkorgar för att mamma behöver duscha”. Wish me luck.

Ivan var hos barnkardiologen idag och för er som inte vet vad kardiolog är så är det alltså en hjärtdoktor (jag visste alltså inte själv förrän för några månader sedan). Med anledning av hans pappas plötsliga och hittills oförklarliga dödsfall så vill man nu kolla upp Ivan, och det är jag så glad för. Och har ångest inför. Men är tacksam. Osv. I alla fall.

Han var en riktig liten trooper där i läkarrummet: med EKG-elektroder över hela lilla kroppen satt han och ville egentligen slita bort dem men tillät min vän Anna att distrahera honom med såpbubblor i stället i väntan på att elektroderna skulle registrera några minuters hjärtverksamhet. Sedan var det dags för ultraljud av hjärtat och då fick Teletubbies duga som distraktion. Mitt älskade lilla hjärta. Mitt älskade lilla hjärtas hjärta. Så liten, så fin, så himla ovetande om allt som händer just nu.

Hur det gick? Bra. Allt ser och låter och verkar må alldeles utmärkt därinne. Vår tes är att han är alldeles frisk, och när hans pappas provsvar blivit klara (det kan ta månader) kommer vi (de) att göra en plan för eventuell regelbunden uppföljning, för att vara på den säkra sidan om inte annat.

Ja, men det var väl också ett sätt att spendera en snökaosig tisdagsförmiddag?

Tre månader. Nästan hundra dagar. En fjärdedel av ett år. En fjärdedel av Ivans liv. Så lång tid har det gått nu. Så evighetslångt, så sekundkort.

Överlever jag det här? Ja. Går det enkelt? Absolut inte. Vissa dagar värker och skriker det i mig av saknad och jag vill skrika att NEJ JAG VÄGRAR ATT DET BLEV SÅHÄR. Då känner jag mig som en svag liten trasa till människa som precis nätt och jämnt och utan marginaler tar Ivan genom sina dagar med lek och mat och bad och promenader och allt det där som nästan-ettåringar behöver och mår bra av. De dagarna hinner jag inte med mig själv och det gör mig så ledsen och ynklig om kvällarna när han somnat. Jag tänker att nej, jag pallar inte, jag räcker inte till som människa, hur andra ensamstående gör förstår jag inte. Jag vill spola tillbaka tiden och få allt tillbaka, det där jag hade och tog för givet och ibland knappt ens uppskattade fullt ut. Jag sörjer att det var så. Att jag gled genom dagar och år med en sådan fantastisk människa vid min sida, en så jävla unik person som aldrig någonsin ljög eller var förställd, så vacker och så god, och liksom.. Lät det vara vardag och allt vad det innebär med stressigt eller gnälligt så ofta. Som att vi hade all tid i världen på oss. Jag hatar att det blev så och att vi inte tog vara på tiden bättre.

Jag sörjer allt som inte kommer komma i min och Ivans framtid samtidigt som jag i bakhuvudet börjar skissa på en ny. Det går bra ibland och sämre ibland. Så måste det ju få vara, jag tror att hela det första året kommer vara ganska kaosartat känslomässigt och att jag bara måste försöka andas djupt och vara snäl mot mig själv. Våga be om och ta emot hjälp. Den biten är absolut svårast just nu. Jag har så svårt att be om sällskap på mina och Ivans premisser, dvs tidiga middagar i min hemmamiljö eftersom det funkar sådär att vara borta efter sjutiden om kvällarna. Jag liksom antyder men ber inte rakt ut, och ibland går alldeles för många dagar i rad då vi är alldeles själva hemma, jag och Ivan, och allt är så ekande tyst och tomt och jag får för mig att varenda osvar när jag ringer någon beror på att ingen orkar med oss och vårt deppiga liv just nu. Det är svårt. Som sagt. Men jag jobbar med det.

Ivan sprider så mycket glädje och kräver så mycket närvaro att han är som en livboj mitt i allt detta. Nu går han! Eller nästan i alla fall. Står stadigt, släpper taget, tar några steg. Sätter sig. Försöker inte igen på två dygn. Hans mage är fortfarande tjorvig ibland och då får jag ensam-förälder-panik direkt. Känner att nej gud jag vet inte hur man gör sånt här. Men så blir han frisk igen och vi är på bana igen. För ytterligare några dagar.

Ni vet i slutet av Hurricane-låten av Håkan. Visst känns det skönt att va vid liv, en dag till, visst känns det skönt nu Hurricane sjunger han. Och i slutet bara det där ekot: en dag till. En dag till. En dag till. Det är fortfarande så vissa dagar. Jag måste ta dem en och en – tanken på att det återstår tusentals likadana är för överväldigande. Men snart så.

Älskade Aksel i himlen eller var du befinner dig nu: vi saknar dig och älskar dig och tänker på dig och fortsätter här hemma, en dag till.

Igår var det mycket sorgligt här hemma. Efter att ivan stånkat (förstoppning evt tillbaka men så diffusa och motsägelsefulla symptom att jag inte pallar gå in på det, tar det med hans läkare ist) och grinat en sväng mellan sju och åtta och till slut somnat så var det min tur. Blickade ut i lägenhet som var råååååååstökig, var själv helt skitig och flottig i håret och trött så det värkte i mig och magen skrek FEED ME i falsett efter vecka då jag inte helt hunnit lyssna på den och så bara: ÄEH. Jag pallar fan inte. Ska det vara såhär motigt och ensamt och kämpigt FAST en kämpar ihjäl sig för att göra det bra, orka, inte deppa, tänka positivt, ta sig “vidare”, finnas där, inte isolera sig, osv. Kände hur uppförsbacken tills vi hamnar i medvind igen var så oerhört evighetslång. Stod i köket och kryddade en deppig tallrik yoghurt med flingor till middag med tårar och ringde lite väl förtrogna och bara grinade. Bad dem säga till mig att det inte alltid kommer vara såhär. Det sade de naturligtvis. Eftersom det är sanningen. Ändå hjälpte det föga. Åt klart min “middag” och gick sedan och lade mig före halv tio och tänkte att det här är fan all time low 2015 hittills. Sov och drömde konstiga drömmar och väcktes klockan 04.40 av en ivan som stod i sin säng, klarvaken, och bajsade och pratade och krävde att bli upplyft. Då ångrade jag mig och tänkte att det HÄR är all time low 2015. Gick upp, bytte, hav honom ersättning fast det inte var “morgon” ännu, han somnade om kvart i sex.

Nu äter vi frukost och jag har tagit en dusch, kors i taket. Ska på två visningar idag och sen kanske kanske min mamma kommer. Håller tummarna så himla hårt för detta. En ensam kväll med ivan med diffusa gnäll/magsymtom till och jag imploderar.

Ivans sömn. Kanske är det det som upptar 99% av mina tankar dessa dagar. Min egen sömn förresten. Lite väl… kort efter att jag börjat kolla lägenheter på söder kan man väl konstatera. Typisk vanlig kväll:

Hittar en bland de cirka fyra som finns ute på hemnet som INTE kostar mer än 4 (FYRA! Det är så galet!!) miljoner och typ bestämmer mig för att där ska jag nog bo. Börjar göra om i huvudet. Tänker på planlösning. På hur jag ska få den till vrakpris efter som ett mirakel skedde och ingen ville ha just den. Planerar vad säga till mäklaren. Börjar räkna på ekonomin. Landar i att jag kommer vara så sjukt fattig på cash i resten av Ivans barndom men att han blir rik på vänner och nätverk i stället. Kollar bilderna igen. Upprepas trettiofem gånger. Sova lite.

Vakna och så ba: nä men alltså det här går ju inte. Haha, vad TÄNKTE jag ens på?

Men sen nästa kväll är jag igång igen. Ser det som nödvändig del av sorgeprocessen, att närma sig tankarna på en framtid som man skulle vilja ha den. Vi säger så va.

Idag inledde jag en typisk “investering i mig själv”, nämligen en sorgebearbetningsterapi. Är det ens ett ord? Skitsamma. En terapi för sörjande (enskild, inte i grupp), som till skillnad från det mesta i mitt liv som just nu handlar om mig och Ivan, ska handla enbart om mig och min förlust: min sorg, mina tankar, skuldkänslor, saknad, orosmoln och framtid och allt sånt där. Det vill säga: den här gången handlar det inte om Ivan så mycket. Indirekt ja, eftersom han är en extremt stor bit av mitt liv, men ja, ni fattar. Som ni säkert märker är det ju ganska lätt att i en sådan här situation liksom tränga bort den där biten av sorgen som är en svinstor jävla förlust eftersom vardagen med en elvamånaders KRÄFVA vidaregång på många sätt.

Det har blivit som vardag igen, jag behöver ta hand om min fina unge och jag tänker banne mig se till att göra det bra, kosta vad det kosta vill. Och han har varit sjuk. Och jag har oroat mig. Och bytt cirka tolvtusenfemhundra blöjor om dagen. Och livet har pågått i rasande takt.

Men mitt i allt det här behöver jag hitta andningshål att bearbeta min egen förlust och min egen sorg och eftersom jag inte riktigt gör det i vår vardag ska jag få hjälp med det genom ett fantastiskt ställe som heter Sorgmottagningen och idag var alltså där, på första tillfället. Ivan fick i snöstorm och minusgrader gå på promenad runt Norrmalm med Lina, som klätt sig i underställ och vinterkläder och ställde upp (TACK älskade underbara människa) medan jag själv vandrade in, satte mig i en stol mittemot en terapeut och, tja, slog på stora gråtkanonen tydligen. Det finns så mycket i min förlust som jag behöver prata om och tänka på och ta mig igenom, och det är så bra att jag får tillfälle att göra det. Även om det är vidrigt och jobbigt och hemskt (yes I tell you PISSJÄVLASKITHEMSKT är det) så fattar ju både ni och jag att för att få en rolig och bra framtid på mitt liv så behöver jag bearbeta traumat jag nyss gått igenom. Så. Ja. Det gjorde jag idag.

Ligger och skissar på en framtidslista medan snön yr något alldeles vanvettigt runt knutarna och Ivan sover sin eftermiddagslur alldeles för sent för att jag någonsin ska våga drömma om en smooth läggning i tid ikväll. Hela dagsrutinerna är satta ur spel i och med hans diffusa sjukdom, men så får det väl vara då. Tills bättring sker. I alla fall. Min framtidslista var det ju vi pratade om.

Den innehåller punkter som “gör budget”, “boka möte med jobbet” och “ring banken och fråga om lånelöfte”. Den innehåller också “ring ensamma mamman som har tips och bor nära och styr upp möte” samt “sälj bilen” och “kolla dagmammor”. Ja, ni förstår ju. En annan försöker så smått att börja styra upp livet här, trots detta hack i vägen som veckans sjukdom ändå inneburit. Framförallt nästan för mig, att inse att marginalerna jag skrapat ihop inte räckte så långt rent mentalt. Att det lilla korthus jag byggt runt mig och Ivan kunde rasa enbart genom en veckas sjukdom. Ja, så var det visst. Kaxig är jag inte.

Nu till några helt praktiska frågor, som omväxling. Frågan lyder helt sonika: vilken bank tycker ni att man ska låna hos och hur förhandlar man ränta nu igen? Jag har begränsat med tid och erfarenheter av Swedbank men leker med tanken på SBAB. Egentligen skulle jag ju vilja vara kvar i hyresmarknaden men jag vill – nej jag BEHÖVER – komma fysiskt närmare mitt nätverk och ingen jävel med tvåa på Södermalm verkar vilja byta mot en stor trea i blåsut. Så. Kanske köpa. Kanske ta lån igen. Hjelp.

Tänker också ganska ofta på att det Bore härligt att dela en stor bostad, en fyra eller så, med annan ensamstående småbarnsförälder. Inte som i leka familj med gemensamt schema och tvångsmässigt umgänge men ändå: att ha någon i närheten. Kanske ett barn som Ivan fick leka med. Kanske hjälpas åt med nån hämtning eller lämning på sikt. Lite anspråkslöst sådär. Ja ni kan se detta som en “ensam mamma söker”-annons. Inte kärlek OBS, men en praktisk och mindre ensam boendelösning. De gör ju så i större städer hela himla tiden, men gör man så i Stockholm? Känns typ inte så.

Nu: städa i köket och invänta mammas ankomst.

Hej från sängen klockan halv tio *high life* men alltså vad ska en gööööra uppe då? Undrar trött moder på 36 jordsnurr som förmodligen fortfarande går igenom något slags hormonrace i samband med amningsavslutet. Herregud jag är så trött och tycker det känns så himla lyxigt att krypa ned ensam i sängen och ha huvudändan mot Ivans spjälsäng. Ligga och lyssna på honom snusa (alltså andas hallå ej snusa som i snusa) och ändå kunna sträcka ut min egen arma kropp åt det håll den behagar ligga. Carpe noctum liksom.

Men det är såklart inte hela sanningen, det här njutiga som jag beskriver. En annan halva av sanningen är att denna änka till bebismorsa går och lägger sig 21.30 för att hon just inte har något att göra, just inte vet om natten kommer bli en sådan då hon får sova eller en sådan då bebisen tänker vara vaken en himla massa, för att hon fortfarande har svårigheter med att “ta tillbaka livet” och fylla egentiden som kvällarna ändå skulle kunna bjuda på med något som betyder något.

De kvällar då ingen är här blir det mest att jag tassar omkring typ en timme efter att ivan somnat. Vågar inte göra ljud, knappt spola i kranen i köket, kommer inte till ro, ger upp och smyger in till ivan i stället för att läsa bok/se på serie/ringa en vän/vad man nu gör på kvällarna. I en kombination av sömnstress aka “jag behöver vila och vet inte om jag kommer få pga är ensam med 11-månaders” och livstrots aka “det var inte såhär det skulle bli, jag tänker inte börja göra det här till något annat än ett undantagstillstånd så kanske det visar sig att det är det”. Eller nåt. Inte som att jag på ett rationellt plan inte fattar att det här är DET, det här är mitt liv nu och jag kan välja mellan att sura och tjura över det, eller att göra det bästa av det. Jag fattar det och jag fattar vad rätt val i ekvationen är. Men ändå, är liksom inte helt redo. Måste få tjura lite till tror jag. Låtsas att jag inte är säker på att jag tänker gå med på att det var såhär det blev, för mig. För oss. Som att jag hade ett val. Som att det skulle göra någon skillnad.

Kvällarna känns så jävla ensliga fortfarande. Men med besök hos oss är jag också rastlös och vill gärna gå och lägga mig tidigt. Det är ingen ordning i skallen, helt enkelt. Men jag jobbar på det. Not to worry, folks.