Äger en febertermometer för örat samt är hormonell

Idag var vi på pannkaksbrunch hos Frida och Frans. Det var egentligen meningen att jag skulle haft brunch själv, för Ivan och hans första födelsedag, men så kom livet emellan och han var krasslig i veckan och jag ORKADE faktiskt inte med tanken på att ställa till med bjudning här hemma, ta emot folk i mitt hem som är alldeles för rörigt för att det ska kännas soft, så jag ställde in allting. Ville gå på visningar i stället. Ta det lugnt med Monkan. Men så bjöd i stället Frida och Frans in till brunch och vi gick dit imorse, jag och Monkan, och det var så fint och gott och mysigt och perfekt. Anna och Lovisa kom också, med barnen. När vi satt oss för att äta pannkakorna fick jag och Ivan en present och jag blev plötsligt rörd för jag TROR (eller ville tro?) att Frida sade något om att jag varit mamma ett helt år och det slog mig plötsligt att det hade jag ju och det var rätt stort det också, så det kom tårar innan jag ens öppnat presenten. Som innehöll en elektrisk febertermomter för örat, så himla himla himla gulligt. En gång i tiden tänkte jag att en inte behöver en febertermometer för örat eftersom rumpan duger fint, men jag har ångrat mig nu. När mitt barn har lite starkare åsikter kring saker och ting, om ni förstår hur jag menar.

Sedan promenerade vi och gick på visningar och det var inget speciellt med det för jag kommer inte köpa (ha råd med + vilja ha) någon av de vi tittade på så vi är kvar på ruta ett och när jag vinkat hejdå till Monkan och vi hälsat på både hos Emelie och Ante en sväng och Frida och Frans (igen!) en sväng åkte vi hem. Jag och min snoriga unge som nu sover gott i sin säng. Det är alltid en viss vemodig känsla när jag haft en kär gäst på besök i några dagar och den åker hem till sitt igen och vi åker hem till vårt igen. En liten stund, innan jag kommer in i det som är vårt liv nu, känner jag mig oerhört icke-redo och liksom omyndig att driva den här skutan framåt för egen kraft. Tills jag inser att jag inte har något val och att det faktiskt bara är att köra på och att jag minsann visst klarar av det och har klarat av det ett ganska bra tag nu.

Så ja. Det är söndag och klockan är kvart över åtta och jag har alltså varit förälder i ett år och två dagar och jag äger nu en febertermometer för örat och jag känner mig lite känslosam på något vis. Oklart om jag är glad eller orolig eller ledsen? Eventuellt lite av varje. Eventuellt lite hormonell.