Tre dåliga nätter i rad och det börjar kännas. Den där starka känslan jag bygger upp efter en eller två nätters bra sömn raseras på cirka tre av dålig. Kroppen går runt och räknar minuter till det är dags för Ivan att vila, så att jag själv ska få lägga mig en stund. Det är inte ens bara Ivan som gör att nätterna blir dåliga, förresten. Det är jag också. Han sover nästan alltid helt lugnt mellan kanske halv nio och elva, tolv. Det är mellan midnatt och två han brukar härja. Ibland vid tre också. Men rent timmässigt finns ju där timmar jag borde kunna vila. Det är bara det här med att komma till ro på kvällen, den tidiga. Först vill jag gå upp och städa i köket efter middagen som lämnat rummet i kaos. Sedan vill jag ligga i soffan åtminstone en halvtimme. Sedan är klockan alltid på något magiskt sätt strax efter tio och då går jag in och lägger mig. Men somnar jag? Nej, sällan. Jag ligger och väntar in hans diverse utbrott, snarare, vilket är så dumt med tanke på att de kommer vare sig jag sover bredvid eller ej. Inatt tror jag att jag sov mellan ett och sex, med uppvak två, tre och fem. Snyft snyft. Närå. Men lite sliten är jag som sagt.

Igår fyllde Ivans pappa år, eller ja skulle fyllt år om han levt. 35 unga. Så sorglig dag. Vi hängde som vanligt i parker från tidig morgon till strax före middagstid. Åt denna med bror och svägerska. Fick hjälp att bära allt bråte i hallen till grovsoprummet. Fick hjälp att koppla in tv:n. End of story. Idag kommer Ivans farmor och farfar på eftermiddagen och sedan bea, min lillasyster från Uppsala. Hon stannar över helgen. Kanske, kanske om jag orkar, så går jag en kort sväng till Jasses födelsedagskalas efter läggning. Man får se.

Gårdagens gulligaste: att bli godismatad av avkomma. http://youtu.be/vnX7nWlOV9g

Idag började jag jobba. Det låter lite mer avancerat än vad det är, för jag ska bara jobba en dag i veckan under resten av våren och försommaren, och den dagen kommer Ivan att vara med sin barnvakt Lena, som han sedan januari redan varit med en eftermiddag i veckan och tycker mycket om. Det är med andra ord inga omvälvande förändringar som står på schemat, mer än för mig som faktiskt inte varit utan Ivan en hel dag så många gånger i mitt liv hittills. Det var hur som helst härligt att tänka på något annat för en stund. Sitta i möten, formulera någon liten text, prata med kollegor, göra det där jag vet precis hur man gör och är ganska bra på. Kände tydligt idag att från och med nu, och från och med den här perioden vi just håller på att ta oss ur, har jag svårt att se hur NÅGONTING NÅGONSIN ska kunna stressa mig på jobbet igen. Alltså, det är så lugnt, även under det högsta av tempon? Det är bara… jobb. Det är inte ett litet liv jag har ansvar för alldeles ensam och som inte kan formulera sig när något är fel. Det är inte ett litet liv som jag älskar så att jag får ont överallt. Det är inte ett litet liv som får magsjuka stup i kvarten heller, hehe, gud vad jag INTE har kommit över förra veckans trauma ännu.

Ivan och Lena hade kul men det märktes när jag kom hem att han tyckte att det var nog. Han gnällde och klättrade på mig och hade mycket kort tålamod med kvällens samtliga göromål. Var märkbart trött, tröttare än en vanlig dag vid femtiden, och själv hade jag planerat dåligt och hade inge middagsmat hemma. Vi gick till McDonalds, det fick bli så, jag åt en himla meny och han tuggade i sig en tiokronorsburgare toppad med en hipp-påse med grönsakssoppa. Eklektisk middag, javisst. Så fick det bli. Därefter gick vi hem, Ivan badade, gnället blev mer tilltagande och klockan halv åtta sov han gott i sin säng. Hostan har avtagit också, hurra, så nu är det tyst och stilla i sovrummet.

På nattskräcksfronten intet nytt. Han hade ett anfall inatt men jag tog inte upp honom ur spjälsängen, det stod mycket tydligt att det handlade om nattskräck när han skrämdes av mina vyssjande ljud bredvid sängen och försökte klättra ur sin egen säng åt det håll min röst och närvaro INTE kom ifrån. Som att han ville fly bort från det läskiga som hände från mitt håll. Det hela gick över på en halvtimme ungefär, jag lyckades få lägga handen på hans rumpa och buffa honom så han halvsov och halvgnällde ett tag innan han återgick ned i sömnen. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt med hans nattskräck, men gud vad det underlättar att jag inte har en massa egen ångest som jag hade i förra. Där var det VIDRIGT att vara i normaltillstånd, och OUTHÄRDLIGT när han fick nattskräck. Nu är det mysigt i normaltillstånd, och jobbigt när nattskräcken hälsar på. Klar skillnad. Obs att vi bara sovit här två nätter tillsammans, så det kan naturligtvis vända och bli pissjobbigt igen. Men den överhängande känslan är att det är så himla himla himla mycket bättre. Det känns som jag lever i MITT liv igen. Inte ett halvt trasigt ångest-igt och svårt. Nu är det jag och Ivan, liksom. Här i vår lägenhet med alla sakerna som är våra, bara våra, inte ens gamla soffan är ju kvar. Bygger nytt och börjar om.

För övrigt: bor tydligen i världens bästa förening. Har tre grannar (hushåll, inte tre till antalet) på mitt våningsplan och samtliga har knackat på och hälsat välkommen. En har bjudit oss på fika på söndag, ska baka säger han. En dam över gården pratar jag hund och häst med när vi ses. En granne under oss har hälsat på och hämtat alla mina flyttkartonger. Det finns en Facebookgrupp med byt- och skänk-funktion och annat relaterat till huset. Ja, stämningen är på topp som ni hör.

Imorgon ska jag släppa in flyttstädarna i gamla lägenheten och när de är klara och jag godkänt deras jobb tänker jag gå raka vägen till Svenska Bostäder, lämna tillbaka nycklarna och aldrig mer återvända.

Då var det klart. Äntligen äntligen äntligen klart. Ett halvår av ångest i lägenheten jag aldrig ville bo i är ÖVER och flyttveckan, den sjukaste i mannaminne, är ÖVER och jag ligger nu mitt i natten i min alldeles nya säng i min alldeles nya lägenhet och längtar efter Ivan som är i Uppsala med sin mormor, men är så himla trött och lättad och liksom… Ja men trött. Och lättad. Nämnde jag trött?

Natten som ledde till idag var Emelie världens gulligaste och kom och sov hos oss, vi drack två glas vin och pratade och sedan sov jag knappt alls för Ivan hostade så hemskt och det rosslade och lät slemmigt och det kändes som att det kom en hostattack var femte minut precis hela natten. Att lägga världens snurrigaste barn lite uppåtriktad är helt omöjligt. Han sover åt hundra olika håll i sängen varje natt. “Huvudända” är ett koncept han inte fattar vitsen med. Så jag sov nästan inget för jag låg och lyssnade och oroade mig att han inte fick luft eller att det skulle komma kräks och allt möjligt oroade jag mig för. Men så blev klockan 06.30 och Ivan hade nog tröttnat på att hosta hela tiden, så vi gick upp. Min tankenom att jag nog bara hade en timmes packning kvar stämde inte riktigt. Men inte brydde sig Ivan om det. Klockan åtta var vi ute i parkerna och det var sol och varmt och vi kollade på blommorna och jag försökte att yogaandas och inte tänka för mycket på vilket skick vårt hem var i samt det faktum att flytten nu bara var ynka tre timmar bort.

Klockan halv tio kom Ivans farmor och farbror och Ivan packades glad och nöjd in i bilen och jag gick upp i tusen varv per minut ungefär. Vän efter vän trillade in och så började vi flytta. Jävlar vad vi flyttade. Här går första lasset med Håkan och Wille i framsätet med mig:

Sedan bar vi. Och bar och bar och bar och bar. Två fulla lastbilar á 17 kvadrat fyllde vi. Samtidigt skruvade ett gäng på de nya möblerna i det rummet som så sent som igår kväll fick sin heltäckningsmatta och i torsdags sina ny tapeter. Oj oj oj vad det har hänt mycket på kort tid. Här är en halv sängstomme med förvaring. Hejdå till dagarna då sängen stod på golvet samt intryckt i ett hörn för att den vilda bebin inte ska trilla ut. När en inte har ett medföljande förråd till lägenheten gäller det att maxa förvaringen.

Någonstans i mitten av dagen var andra lasset uppe och då kom Anna med tjugo hamburgare. Projekt uppackning tog vid. Och fortsatte hela dagen och halva natten. Samtidigt som några skruvade upp en garderob på två gånger två meter.

Timmarna rusade och vi jobbade på på på på, deadline är vid fyra imorgon då Ivan kommer hem. Pga olika orsaker vill jag verkligen ha det färdigt och mysigt och barnsäkrat när han anländer. Så vi kämpade på. Med några små små mikropauser. Här testar jag sängen lite, eller nåt.

Vid åtta var det pizzadags och vid halv tio var garderoben äntligen uppe. Då var alla så trötta att vi knappt kunde prata ordentligt, men vi gjorde naturligtvis några tappra försök över lite bubbel och rödvin. Lägenheten började mer och mer kännas som ett hem.

Och nu, strax efter ett, är jag så slut att jag ska sova och imorgon fortsätter vi med att röja. Det är verkligen inte lätt att inte ha förråd ska jag säga er. Man är så van att kunna stoppa undan saker på en vind eller källare, nu går inte det och jag har dessutom använt det förråd som finns i lägenheten till att sätta in en ny dörr mot mitt sovrum och heltäckningsmatta på golvet och tja, det är ett ivanrum nu. På bekostnad av förvaring. Men jag tror det löser sig. Imorgon ska jag komma på fler smarta lösningar (och har verkligen gjort mig av med MASSOR och mer lär det bli), sätta upp tavlor, gå till grovsopen, skänka bort en Malmbyrå, kanske också få upp em stringhylla. Men först: sömn. Så tudelad känsla inför tanken på lilla hostande Ivan i Uppsala nu. Längtar å ena sidan halvt ihjäl mig, å andra sidan njuter jag så hört av att ha honom någon annanstans ön här min första natt i nya hemmet. Jag Bill liksom sova, och det ägnar vi oss som bekant inte så mycket åt i min familj. Och så vill jag hinna göra det så bra det får för honom innan han kommer. Så han ska trivas. Det här är hans hem nu. Jag hoppas så att vi ska trivas här, att vår nya framtid ska inledas och att allt som stormar ska lugna sig lite och att vi bara ska få ha rutiner och vara… Ja, men HEMMA till slut. Det är vi värda.

Snabb uppdatering dårå: Ivan är till slut, efter typ tre dygn av intensiv sjuka (och tre dygn av feber innan den bröt ut) bättre. Igår behöll han ingen mat och jag var på väg in till barnakuten en andra vända, men så kom kvällen och ett strålande humör och god aptit och mycket lugnare i blöjorna (skojar tyvärr ej om detta: bytte 15 blöjor på 1,5 timme igår, sprang som ett jagat djur efter honom med blöjor, inotyol och vätskeersättning som skulle i var femte minut, började själv känna mig mer och mer sänkt m, grät desperat i luren med både vårdguiden, familj och vänner, “hjälp jag går under” typ). Frida kom och hjälpte mig med Ivan och i takt med att jag själv sjuknade in så tillfrisknade han. De sjöng och spelade och lekte och han var på stålande humör hela kvällen. Själv fick jag feber och frossa och orkade absolut ingenting alls. Grät och bad Frida om ursäkt för att jag utsatte henne för det här, hon sade att det är okej, att i ens värsta stunder i livet ska en inte vara ensam. Jag sov i gästrummet (med feber och konstiga drömmar och kortare avbrott för hantering av ett litet utbrott av mardröm/nattskräck) i natt och Frida sov med Ivan. Hon, stackarn, vaknade i ren chock över hur “stökigt han sover”. Hon bara “såhär många gånger ska man inte behöva bli väckt om natten, det kan aldrig vara bra”. Nä jag vet. Men vad göra. I alla fall. Jag fick tillbaka lite energi och nu pågår tvätt av alla textiler här hemma, vi packar alla tavlor, Ivan sover på balkongen, jag är lite piggare, snart kommer Erika och löser av Frida, och sedan kommer Lina ikväll. Jag får hjälp genom det här, verkligen, men det var så läskigt igår att känna paniken inför att jag själv höll på att insjukna samtidigt som Ivan krävde något slags intensiv hemmavård. Usch. Jaja.

Viruset med feber ni vet, det placerade sig i magen inatt. Det förekom kräks på ett badrumsgolv. Det har förekommit kräks på en handduk efter morgonvällingen. Det har förekommit cirka 30 blöjbyten sedan 04 inatt. Jag klagade på att jag var utmattad härom dagen? Ja nej men nu är det bara… Bortom allt. Springer runt och försöker hantera detta här hemma nu. Blöjbyte inotyol nytt blöjbyte och iPad och lite vätskeersättning och lite gråtutbrott och så andra typer av utbrott (i blöjan) och ja. Jag räknar minuter och tänker att varje som passerar tar mig närmare tidpunkten då detta är förbi.

Hej från Uppsala. Kroppen har sagt sitt igen, tror jag, för jag orkar typ inte vara upprätt. Det började för kanske två veckor sedan då Ivan hade rätt mycket nattskräck några nätter och jag var trött och hade ont i huvudet och magen sade ifrån och jag tänkte oj har jag pollen, och så vilade jag med honom på dagarna några dagar för det funkade logistiskt och så var jag ovanför ytan igen. Men så kom en konstig vecka till när jag inte pallade sova hemma för varje gång jag försökte blev det nattskräck och jag utvecklade något slags förväntansångest och lät mig dessutom känna hur mycket jag hatade vår lägenhet nu när det närmade sig flytt. Så jag bodde i någons gästrum några nätter, sov hos en annan vän någon annan natt, nu är jag i Uppsala som sagt, och är så trött så trött så trött att jag knappt kommer ihåg vad saker heter och hur man pratar. Lite säkert, för att vi just nu saknar bas. Det är inte lätt med rutiner när en inte vill vara hemma mer än absolut nödvändigt. Vet inte varför denna känsla vuxit sig så stark på sistone, men nu är det så och jag vet ju att vi snart har ett nytt hem. Ett jag vill landa i på riktigt, bygga bo, hitta lugn och sånt. Men två veckor känns länge. Det känns länge att vänta två dagar. Nå, det ska göras på något vis. Landar här hos Ivans mormor (som jobbar extremt mycket skift och därmed har svårt att få loss tid, det var någon som undrade kring det tidigare) till imorgon, och ska sedan göra ett seriöst ryck med att planera för mer avlastning i min vardag (men tanken gör mig svimfärdig av trötthet, dumt nog). Eventuellt blir det så att jag går tillbaka till jobbet en dag i veckan från mitten av maj, låter Ivan vara mer med sin gulliga nanny, som han avgudar. Mer om det senare. Nu ska jag återgå till min ljudbok och att ligga raklång en stund till innan Ivan och mormor och moster kommer hem från sin utflykt.

Sex månader igår, ett halv år har passerat, är det inte sjukt så säg. Det var ju så nyss. Det var ju så länge sen. Det var allt utom ett fånigt halvår sedan.

Idag, nästan sex månader efter att han gick bort, fick vi ett slags besked efter de undersökningar som gjorts av rättsmedicin kring hans dödsorsak, min sambo som somnade en natt och aldrig vaknade mer. Det har varit en lång höst och vinter.

Nu måste jag bara säga att vi hade en sådan underbar natt, jag och Ivan. Frida sov här och jag tänkte vid läggningen som tog typ en timme, att det här kan nog gå lite hur som helst. Och så gick det jättebra! Alltså han vaknade och grät lite två gånger och kom över till min säng halv sex men SOV TILL HALVÅTTA OCH INGEN NATTSKRÄCK.