Då var det klart. Äntligen äntligen äntligen klart. Ett halvår av ångest i lägenheten jag aldrig ville bo i är ÖVER och flyttveckan, den sjukaste i mannaminne, är ÖVER och jag ligger nu mitt i natten i min alldeles nya säng i min alldeles nya lägenhet och längtar efter Ivan som är i Uppsala med sin mormor, men är så himla trött och lättad och liksom… Ja men trött. Och lättad. Nämnde jag trött?

Natten som ledde till idag var Emelie världens gulligaste och kom och sov hos oss, vi drack två glas vin och pratade och sedan sov jag knappt alls för Ivan hostade så hemskt och det rosslade och lät slemmigt och det kändes som att det kom en hostattack var femte minut precis hela natten. Att lägga världens snurrigaste barn lite uppåtriktad är helt omöjligt. Han sover åt hundra olika håll i sängen varje natt. “Huvudända” är ett koncept han inte fattar vitsen med. Så jag sov nästan inget för jag låg och lyssnade och oroade mig att han inte fick luft eller att det skulle komma kräks och allt möjligt oroade jag mig för. Men så blev klockan 06.30 och Ivan hade nog tröttnat på att hosta hela tiden, så vi gick upp. Min tankenom att jag nog bara hade en timmes packning kvar stämde inte riktigt. Men inte brydde sig Ivan om det. Klockan åtta var vi ute i parkerna och det var sol och varmt och vi kollade på blommorna och jag försökte att yogaandas och inte tänka för mycket på vilket skick vårt hem var i samt det faktum att flytten nu bara var ynka tre timmar bort.

Klockan halv tio kom Ivans farmor och farbror och Ivan packades glad och nöjd in i bilen och jag gick upp i tusen varv per minut ungefär. Vän efter vän trillade in och så började vi flytta. Jävlar vad vi flyttade. Här går första lasset med Håkan och Wille i framsätet med mig:

Sedan bar vi. Och bar och bar och bar och bar. Två fulla lastbilar á 17 kvadrat fyllde vi. Samtidigt skruvade ett gäng på de nya möblerna i det rummet som så sent som igår kväll fick sin heltäckningsmatta och i torsdags sina ny tapeter. Oj oj oj vad det har hänt mycket på kort tid. Här är en halv sängstomme med förvaring. Hejdå till dagarna då sängen stod på golvet samt intryckt i ett hörn för att den vilda bebin inte ska trilla ut. När en inte har ett medföljande förråd till lägenheten gäller det att maxa förvaringen.

Någonstans i mitten av dagen var andra lasset uppe och då kom Anna med tjugo hamburgare. Projekt uppackning tog vid. Och fortsatte hela dagen och halva natten. Samtidigt som några skruvade upp en garderob på två gånger två meter.

Timmarna rusade och vi jobbade på på på på, deadline är vid fyra imorgon då Ivan kommer hem. Pga olika orsaker vill jag verkligen ha det färdigt och mysigt och barnsäkrat när han anländer. Så vi kämpade på. Med några små små mikropauser. Här testar jag sängen lite, eller nåt.

Vid åtta var det pizzadags och vid halv tio var garderoben äntligen uppe. Då var alla så trötta att vi knappt kunde prata ordentligt, men vi gjorde naturligtvis några tappra försök över lite bubbel och rödvin. Lägenheten började mer och mer kännas som ett hem.

Och nu, strax efter ett, är jag så slut att jag ska sova och imorgon fortsätter vi med att röja. Det är verkligen inte lätt att inte ha förråd ska jag säga er. Man är så van att kunna stoppa undan saker på en vind eller källare, nu går inte det och jag har dessutom använt det förråd som finns i lägenheten till att sätta in en ny dörr mot mitt sovrum och heltäckningsmatta på golvet och tja, det är ett ivanrum nu. På bekostnad av förvaring. Men jag tror det löser sig. Imorgon ska jag komma på fler smarta lösningar (och har verkligen gjort mig av med MASSOR och mer lär det bli), sätta upp tavlor, gå till grovsopen, skänka bort en Malmbyrå, kanske också få upp em stringhylla. Men först: sömn. Så tudelad känsla inför tanken på lilla hostande Ivan i Uppsala nu. Längtar å ena sidan halvt ihjäl mig, å andra sidan njuter jag så hört av att ha honom någon annanstans ön här min första natt i nya hemmet. Jag Bill liksom sova, och det ägnar vi oss som bekant inte så mycket åt i min familj. Och så vill jag hinna göra det så bra det får för honom innan han kommer. Så han ska trivas. Det här är hans hem nu. Jag hoppas så att vi ska trivas här, att vår nya framtid ska inledas och att allt som stormar ska lugna sig lite och att vi bara ska få ha rutiner och vara… Ja, men HEMMA till slut. Det är vi värda.