Hej från Uppsala. Kroppen har sagt sitt igen, tror jag, för jag orkar typ inte vara upprätt. Det började för kanske två veckor sedan då Ivan hade rätt mycket nattskräck några nätter och jag var trött och hade ont i huvudet och magen sade ifrån och jag tänkte oj har jag pollen, och så vilade jag med honom på dagarna några dagar för det funkade logistiskt och så var jag ovanför ytan igen. Men så kom en konstig vecka till när jag inte pallade sova hemma för varje gång jag försökte blev det nattskräck och jag utvecklade något slags förväntansångest och lät mig dessutom känna hur mycket jag hatade vår lägenhet nu när det närmade sig flytt. Så jag bodde i någons gästrum några nätter, sov hos en annan vän någon annan natt, nu är jag i Uppsala som sagt, och är så trött så trött så trött att jag knappt kommer ihåg vad saker heter och hur man pratar. Lite säkert, för att vi just nu saknar bas. Det är inte lätt med rutiner när en inte vill vara hemma mer än absolut nödvändigt. Vet inte varför denna känsla vuxit sig så stark på sistone, men nu är det så och jag vet ju att vi snart har ett nytt hem. Ett jag vill landa i på riktigt, bygga bo, hitta lugn och sånt. Men två veckor känns länge. Det känns länge att vänta två dagar. Nå, det ska göras på något vis. Landar här hos Ivans mormor (som jobbar extremt mycket skift och därmed har svårt att få loss tid, det var någon som undrade kring det tidigare) till imorgon, och ska sedan göra ett seriöst ryck med att planera för mer avlastning i min vardag (men tanken gör mig svimfärdig av trötthet, dumt nog). Eventuellt blir det så att jag går tillbaka till jobbet en dag i veckan från mitten av maj, låter Ivan vara mer med sin gulliga nanny, som han avgudar. Mer om det senare. Nu ska jag återgå till min ljudbok och att ligga raklång en stund till innan Ivan och mormor och moster kommer hem från sin utflykt.