Åter i Stockholm sedan, vad är det nu, två dagar och det kryper lite i mig av ENSLIGHETEN här just nu. Alla är bortresta och de ytterst få som är hemma jobbar, och det går åt rätt mycket energi att fylla dagarna med Ivan och vädret som pågår. En sak jag noterade när vi umgicks i två dygn med två andra ettåringar var att Ivan i princip inte trivs, och därmed inte fungerar, så bra inomhus. Det regnade en eftermiddag och de andra barnen var helt okej med att leka inne, lägga något pussel eller titta på bamse eller krypa runt eller you name it, men Ivan gick snabbt in i sitt berömda gnäll-and-destroy-mode och det var lika bra att slänga på sig alla regnkläderna och gå ut i hällregnet. Hellre det än att springa och försöka rädda möbler och lådors innehåll inomhus, liksom. Nåväl. Stockholm alltså. Ett tomt sådant. Igår lekte han med sin farmor några timmar och idag blev det Rum för barn på förmiddagen. Vad vi ska hitta på i eftermiddag (och kväll) har jag ännu ingen aning om men solen börjar titta fram och regnet från imorse har lättat så det är ju alltid något. Tänker positivt här.

En annan bra grej är att jag verkligen tycker att han blir roligare och roligare att umgås med. Om en nu får säga så? Men liksom, vi har mer och mer gemensamma skratt och skämt (okej “skämt” är kanske att ta i men liksom interna lekar och sånger och grejer som får honom, och sedan mig, att skratta) och han känns mer och mer som min polare och mindre och mindre som ett litet knyte som jag måste ha hand om. Älskade spralliga varelse.

Jag funderade på hur jag skulle svara på din gulliga kommentar angående att jag verkar ha så många (fina) vänner och tips på hur en kan göra, anonym. Har fått den kommentaren mycket på senaste tiden, i verkligheten och här i bloggen, och har inte vetat hur jag borde svara. Typ: tack? Eller ja, det stämmer. Många är de. Fina också. Och jag vet inte riktigt hur det blivit så, spontant i alla fall. Men tankarna flög iväg och bara i skallen blev det långt och rörigt och längre än en kommentar så jag kör här i stället. Tema vänskap alltså.

Jo, jag har massor av fina vänner. Massor och fler än jag många gånger tycker och tyckt att jag hinner och hunnit med att ha. Några har kommit via jobb jag haft, några från barndomen, några från ex och andra från stallet. Jag har nog genomgående under livet plockat russin ur olika sammanhang och liksom försökt se till att behålla dem. Inte alla har stannat såklart, det vore fysiskt omöjligt med ett dygn på 24 timmar och en vecka på 7 dagar, men många har det. Stannat kvar. Och jag ska försöka lista vad jag tror är orsaken.

En viktig faktor, som i alla andra sammanhang, är bakgrund och barndom och sånt. Jag har inte bott i närheten av min familj sedan jag fyllde 19 år och då dog för övrigt min pappa i cancer och under många år redan då hade jag och min styvmamma (alltså Ivans ena mormor, som jag är supertight med idag, bör tilläggas) bråkat intensivt. Kanske hade jag och min mamma på den tiden inte världens tightaste relation heller, och jag flyttade till England direkt efter studenten för att sedan inte bo hemma någonsin igen. Tror redan på den tiden att jag någonstans insåg att jag ville göra en familj av mina vänner, bygga på något självvalt och lite mer flexibelt än den familj som kom med blodet och sådär. Där har vi, i breda penseldrag, bakgrunden.

Sedan en annan viktig faktor: alla flyttarna. Några år i Gävle och ni vet, studentliv. Många träffar vänner för livet under studieåren och så även jag. Frugan Frida och Monkan är några exempel från den tiden. Vi bodde i samma hus, för övrigt. I Stockholm i början av 2000-talet började jag jobba på Pocket Shop och träffade några fler russin-personer. Att jobba med Ladyfest STHLM 2003 adderade människor, några otroligt grymma kvinnor jag än idag är vän med. Och via jobbet på Nöjesguiden kom någon till, på Live Nation kom Lill-Frida, på Natur & Kultur kom Anton och David, och ja… Så har det fortsatt. Med andra ord: att röra på sig jobbmässigt och att ha en hobby (som min ridning) tycks göra underverk om en vill skaffa ett stort nätverk av vänner. Det gäller att identifiera dem du verkligen gillar och våga bjuda ut på kompisdejter eller liksom hänga på när tillfällen utanför jobb/hobby uppenbarar sig.

Utanför jobb/hobby händer det ibland att vänskapskärlek uppstår och det hände mig och Lina runt 2006, och med Lina kom ett stort gäng varav i alla fall tre fyra är mina närmaste idag. Våga bli uppbjuden alltså. Jag anser mig vara relativt blyg och OTROLIGT dålig på kallprat och mingel, för övrigt. Fungerar bäst i mindre sammanhang. Så jag vill inte tro att sociala skills är överhängande viktigt här.

Men en grej som är ÄR viktig och det är jag helt säker på, är att orka lägga tiden. Att orka och ta sig tid att se sina vänskaper som något prioriterat. Även när det regnar och du är nykär och det känns jobbigt och segt att ta sig ut. Eller när du inte har tid att svara på sms och tänker “jag gör det sen”. GÖR DET BARA. Jag tror verkligen på det här med att en relation ÄR inte bara, den byggs. Och det kostar på. Som jag nämnde i början har det funnits många perioder i mitt liv då jag inte känt att jag räcker till, framför allt när jag varit ihop. Jag har inte pallat att både vara kompisen och tjejen och stallpersonen och dottern och systern och den anställde samtidigt. Men jag har gjort så gott jag kunnat och jag kan ärligt säga att jag försökt hela tiden. Alla tycker inte att jag räckt till och vissa vänskaper har jag medvetet låtit rinna ut i sanden men de jag velat hålla i närmaste cirkeln har jag fan kämpat för. Jag har funnits vid deras sida vid aborter och kriser och kärleksdwellande och de vid min. Mer eller mindre, naturligtvis. Gemensamt för de första av mina många (och fina) vänner är nog för övrigt att de kanske inte heller har sina ursprungsfamiljer på nära håll, geografiskt eller psykologiskt. Jag tycker mig ana att vi outtalat har blivit varandras.

Ja och så det här med krisen jag själv gått igenom senaste året. Den är ju av något, ska vi kalla det EPISKA, mått. Då ställa vänskaper på prov vill jag lova. Och nya vänner dyker upp! Så mycket välvilja och kärlek jag mött alltså, det skulle räcka för flera personer och flera liv känns det som. Inte för att jag kan tipsa någon om att gå igenom megakriser av mitt slag, men det har ärligt talat inte precis gjort att vännerna blivit färre. Jag är på något sätt extra välkommen nu. Man vill ta hand om mig. Och jag tackar och tar emot så mycket jag kan och vågar.

Ett sista tips som ju inte alls är ett tips men som jag i alla fall tror spelar in är: stadga dig sent i livet. Pojkvänner, flickvänner, sambos och barn gör som bekant inte underverk för vänskapstiden. Det blir mindre över. Men om du är där, med sambo och barn och hund och sånt, så är mitt heta tips kort och gott: ta dig tiden. Investera. Du får förmodligen tusenfalt tillbaka, det är så det verkar fungera. I alla fall enligt mig.

Jag drömde om dig inatt. Jag och Ivan passerade en bar i en källare och där stod du och dansade, du som aldrig dansade, du stod och dansade. Hade en t-shirt med bandtryck och Wille var med och ni var fulla, du kunde knappt stå. Men du var glad och fin och ditt hår var långt för att vara ditt och du vinkade till mig där jag stod i dörrhålet och tittade in. Min impuls var att bli arg för att du stod där och knappt kunde gå och dansade i stället för att vara med oss, din lilla familj, men precis när jag tänkte göra en sur gest som hade startat ett av våra sedvanliga fyllegräl så liksom slog det mig. Du är inte vår längre. Du tillhör något annat, någon annanstans och det spelar ingen roll i världen om du dansar och är full. Du kommer ändå inte att följa med oss hem idag. Så jag ändrade känsla, och min, och jag vinkade till dig och log. Du log tillbaka och vinkade igen, du med. Sedan gick jag vidare hemåt, med Ivan i vagnen. Det var som det skulle vara med allt, fast det gjorde ont.

På promenad i Tanto, halv nio en söndagsmorgon. Tittade i Hitta Vänner alldeles nyss och blev så himla ledsen för att jag aldrig mer kommer se hans namn och position där. Passade på att vara ledsen för att idag när vi tar bussen ut till hans föräldrar och går den 20 minuter långa promenaden till deras hus så gör vi det utan honom. Hade betalt allt jag har för att få gå där tillsammans. Höra honom berätta att där stod det minsann inte ett hus när han växte upp och där bodde en knäpp granne och där lade han sig att vila en gång på väg hem från fest och där det och där det. Lyssnade oftast bara med ett halv öra då, nu vill jag höra det igen och igen. Anteckna allt så det aldrig försvinner. Som han gjorde.

Gårdagens väder alltså. I Stockholm. Hällregn från morgon till kväll? Inte ens iklädd massor av regnkläder kunde Ivan tänka sig att vistas mer än några minuter i parken nedanför. Det sprang råttor där. Helt obrydda av oss två människor. Nej fy.

Gårdagen spenderades således inomhus. Vilket är en pärs för både mor och son i denna familj. Förmiddagen hos Digge med hennes två barn. Sedan vila. Sedan kom min bror, svägerska och mamma på midsommarmiddag. Otroligt trevligt under de regniga omständigheterna får jag ändå säga. Efter “middagen” (den intogs fyra så vetefan om det inte var en sen lunch ändå) testade vi att gå ut i regnet en sväng till. Mamma hade köpt såpbubblor och det dög väl hjälpligt för en halvtimme utomhus i regn. Såhär såg det ut:

Men det var en kortvarig förströelse och sedan gick vi in igen. Emelie och ante och Josef tittade förbi. Barnen härjade inomhus en timme till. Sedan var det äntligen – dagarna blir så LÅNGA med ettåring i ösregn – okej att börja lägga Ivan. Han somnade utan knussel, vi har en mycket bra period gällande både läggningar och nätter nu, och jag lade mig strax därefter. Det tar på krafterna att ha en 16-månaders i ösregn kan jag berätta.

Dag nummer ett av det evighetslånga lågtrycket är nu nästan över och jag överlevde. Tackar högre makter för att regnet bara duggade under Ivans 1,5 timme långa sovpaus mitt på dagen, samt för uppfinningarna regnskydd till vagn, regnkläder till barn samt Graninges allvädersstövlar (ridstövlar egentligen men de är PERFEKTA på så många sätt, typ alla jag känner äger ett par och de gör ingen besviken, tror de har slutat tillverkas men om du hittar ett par så SLÅ TILL, du kommer aldrig någonsin ångra dig). Nu återstår bara fyra eller fem till, om jag förstår väderleksrapporterna rätt? Suck.

Anledningen att vi rullade runt mellan Farsta och Hökarängen idag var att vi hade tid hos min och Ivans barnpsykolog Helena, en underbar kvinna vars namn Ivan idag briljerade med att säga (eller okej, han sa “Lina” eller “Lena” högst troligen eftersom han känner en av varje och brukar säga deras namn men skitsamma, det passerade som Helena idag också) och som därmed blev mycket glad och talade länge och väl om hur otroligt snabbt han utvecklas och att han är en sådan verbal liten typ. Det är han ju också. En verbal och musikalisk liten klätterget, närmare bestämt. Ingen rast och ingen ro.

På dagens meny, samtalsmässigt, stod det här med att som vuxen hjälpa ett barn att reglera när barnet inte klarar av att göra det själv. I mitt fall, specifikt, så handlar det inte så sällan om att hjälpa Ivan att hitta stunder av vila och avkoppling i dagarna eftersom han helt enkelt inte fattar att han behöver det. Jag ville prata om det idag, eftersom jag upplevt en viss bitterhet på sistone. Eller kanske inte bitterhet, men jag har undrat om jag tar i för hårt, är för anal – i brist på bättre ord.

Med månaderna som gått har jag blivit relativt bra på att läsa av honom och förhoppningsvis fånga honom innan det brinner i hela den lilla skallen och det blir övertrötthet och nattskräck och allt det där som kommer när det blir too much för Ivan. Det är därför vi varvar parklekarna med promenader då han varvar ned och sitter och sjunger och småpratar. Det är därför jag är rätt noga med att han ska sova vid samma tid varje dag och lägga sig i samma rum efter samma kvällsprocedur varje kväll om möjligt. Det är det som händer när jag sticker tidigare från en bröllopsmiddag (som i lördags) eller lämnar en till synes mycket lycklig stund (för Ivan) i sällskap av två spralliga fyraåringar som under flera timmar leker vilt med honom (som idag). Det är egentligen inget konstigt att göra det, jag tror att alla föräldrar på sina egna sätt hjälper barnen att reglera där det behövs, men i mitt fall känns det som att det alltid blir så mycket av den varan. Varför fattar inte Ivan när han behöver vila själv, undrade jag. Varför känner han inte när det blir för mycket? Kommer det alltid vara såhär? Är det ett problem för honom eller bara för mig? Sådana frågor ville jag dryfta idag, och det fick jag.

Sammanfattningsvis var beskedet att olika barn har olika intensitet och “tar in” olika mycket av sin omgivning samtidigt. Hon jämförde hur Ivan är i terapirummet (han hinner leka med nästan alla de massvis av leksaker som rummet innehåller på vår timme där: ett dockhus och brioklossar och en dockvagn och bilar och en madrass att kasta sig runt på och göra konster mot en spegel, en soffa att klättra i, en miniservis och ett barnkök osv osv osv) med andra barn som sätter sig med en leksak och liksom pillar på den i en kvart och sedan sakta rör sig mot nästa. Vissa barn, menar hon, nöjer sig med att fördjupa sig i en pryl medan andra vill hinna med allt samtidigt. Ivan hör till den senare kategorin och detsamma gäller för honom världen runt honom. Så har han varit så länge han haft en saying i olika frågor: aldrig inåt i selen, aldrig liggande i vagnen, aldrig stilla i parken osv. Det är bara sådan han är, han tar in mycket samtidigt och det medför både positiva och negativa saker.

Positivt är hans nyfikenhet och vilja att lära, hur han utvecklas snabbt och har roligt och liksom vill sluka hela livet och världen där utanför. Negativt är att han omöjligen kan sluka hela världen utan att varva ned och vila och liksom hämta andan och processa, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir ju liksom min uppgift att lösa det. Vilket jag gör. Men det kostar på.

Vi pratade om den avund jag kan känna inför de föräldrapar jag känner omkring oss som både är två (ja, de flesta PAR är två, I get that men orkar inte formulera om mig) och som har lite lugnare barn som själva inser att oj, nu är jag sugen på en tupplur här. Eller oj, nu kände jag för att vara lite ensam och gå undan en stund. En dålig dag är det ren och skär bitterhet jag känner, det kan jag väl erkänna såhär kvällen innan midsommar, eftersom jag har en stark känsla av att min unge bara ÄR sån här. Föräldrarna till lugnare barn däremot (och nu tolkar jag rätt fritt, ingen har exakt sagt detta till mig men kommentarer som “ta det lugnt, han äter när han är hungrig och sover när han är trött” får mig ändå att misstänka att de liksom har en annan bild), verkar tänka att det är en inställningsfråga. Om jag chillar lite mer så ska jag nog se att Ivan också börjar chilla. Om jag slutar att gå hem klockan sju varje kväll så ska jag nog se att han “lär sig” att sova lite var som helst. Om jag bara skaffar mig en lite mer relaxed inställning till hela föräldraskapsbiten så kommer också mitt barn att bli mer relaxed. Jag tror egentligen att det enda jag behövde få svar på idag var: stämmer detta? Kan det vara JAG som skapar hans intensitet genom att inte vara så himla chill?

Ja, nu får man gissa helt fritt vad hon svarade. Facit i nästa stycke.

NEJ det stämmer inte. Han är precis exakt sådan som han är, för att han är det. Punkt. Barn är olika. Föräldrar också, naturligtvis, och vem vet hur jag hade känt inför att stanna längre på en middag med övertrött unge om jag haft någon att dela nattskräcken med. Det är klart att den biten måste med i beräkningarna. Vi är bara två och har därmed omöjligen samma typ av marginaler som de som är flera har. Men kontentan är att han är som han är och behöver det han behöver och det är hjälp att reglera kring nedvarvning, vila och att ta pauser. Hans grundläge är gasen i botten och han har inte lärt sig att det finns nyanser av gas. Han har ett läge (just nu) och det är plattan i mattan. Det får jag förhålla mig till.

Långt och babbligt, detta. Oklart om jag ens formulerat en enda sak som inte är självklart, känner jag nu när jag ser det? Hur som helst. Jag tror att den dag hans nattskräck avtar och inte är standard så fort han fått gasa på efter egen fri vilja, så kommer jag att våga släppa lite mer på det här reglaget. Alternativet är att jag börjar förhålla mig lite mer löst och ledigt till hans nattskräck. Men innan något av de alternativen inträffat så kommer jag förmodligen fortsätta att reglera, avbryta, gå hem tidigt och skapa mörka tysta sovrum åt honom att vila i. Speciellt kul tycker jag ju inte att det är hela tiden, nej. Men what’s a mom to do?

Det kommer väl fler somrar, soliga kvällar, bröllop och möhippor och baler på slott? Vi kan väl hoppas det.

Idag hälsade jag och Ivan på de 11 barn som kommer bli han förskolekompisar i höst, och deras föräldrar. Vi var på förskolans UNDERBARA innergård och Ivan njöt varje sekund. Det fanns så mycket kul att upptäcka. En kunde spela boll på en plan med låga basketkorgar utmed kanterna. En kunde klättra uppför artificiell kulle med rutschkana. En kunde leka med TUSEN sandlådegrejer. Och mycket annat. Vi var där en dryg timme och Ivan satt stilla noll sekunder för allt var så kul. Mest bollarna, han är verkligen inne i bollfas. De andra barnen kändes mindre och yngre och eftersom det bara var 2014-barn var ju en del av dem det också. Föräldrarna trevliga. Alla i par. Vid presentationsrundan berättade alla vem som var vems barn och partner. När det var min tur insåg jag att jag inte visste hur jag skulle preSentera min familj på två, så jag sade helt enkelt i tomrummet som uppstod då jag berättat vem Ivan var och vem jag var, att vi var ensamma. Sade inget om döden eller hans pappa, det kommer väl fram senare tänker jag. Just nu räckte det med att de fick veta att vi bara var två. Tänkte jag.

Förskolan verkar i alla fall mycket underbar. Ivan röjde mest av alla barn. Undrar om han någonsin kommer kunna sova i grupp alltså.

Hej från jobbet! Här sitter en annan och har stort hjärtsnörp över det faktum att Ivan börjat gråta vid överlämningar till hans två barnvakter. Han har ju tant Lena två dagar i veckan, och Amanda en kväll i veckan. Gillar dem båda massor, och han blir glad en minut efter att jag gått, men både förra veckan, igår och idag har det varit rent vidrigt att gå hemifrån. Han känner på sig vad som är på gång och börjar i princip att gråta och klänga på mig så fort de anländer. Så himla normal reaktion, säkert, och så himla icke-unik fråga/känsla jag går med här, men att genomleva det själv är ingen dans på rosor ska jag be att få berätta.

Igår kväll när Amanda skulle vara med honom över kvällen började han gråta och klänga sig fast vid mig så fort hon kom i i hallen. Jag var på vippen att ställa in hela kvällens planer för det gör så jävla ont att se honom ledsen. Går emot alla instinkter att lämna honom då. Kan knappt. Så jag stannade hemma lite längre än planerat, missade middagen, och först efter en dryg timme då han satt glatt och lekte med Amanda på golvet vågade jag gå.

Allt gick för övrigt lysande så fort jag gick. Såklart. Både läggning och sovning med Amanda gick sedan som DANS (tror ni inte ungen sover HELA natten utan uppvak?) och själv sov jag i Frida och Frans gästrum, ett kvarter bort. För att få “sova ut”. Inte för att jag sov speciellt mycket alls. Hade druckit några glas vin igår, varit på konsert med vänner, gått hem elva och låg sedan och vred mig i våndor och oroade mig över hur Ivan och Amanda hade det (de låg tydligen och soooooov gott båda två) och väntade hela himla natten på att klockan skulle bli sju så att jag fick gå hem igen. Kom hem lagom tills de vaknade. Ivan utvilad och glad. Inte så mycket jag, heh, men får väl skylla mig själv.

Idag var det dags för Lena att vara med Ivan när jag skulle åka och jobba några timmar. Vi lekte i en park tills hon kom för att byta av, och han var superpeppad på livet tills Lena dök upp. Då: klänger på mig, gråter, säger “heddå heddå” till Lena för att visa att hon ska gå och jag ska stanna. Åh mitt arma hjärta. Jag vet att jag inte utsätter honom för något skadligt, jag vet att det är en gåva att ge honom tillit och möjlighet att bonda med flera vuxna än mig, jag vet att det här är ett beteende som många barn har, men ändå sätter det stora tvivel i mig innerst inne. Lämnar jag bort honom för mycket? Till för många olika? Det vill säga två personer? Är han inte redo att vara ifrån mig? Har det varit för mycket med flytt och annat och han behöver vara med mig mer? Men tänk om han hade gått på dagis, han är ändå 16 månader, då hade han blivit tvungen att lämnas bort varje dag. Och jag behöver jobba. Jag BEHÖVER komma bort små stunder varje vecka.

Så svårt dilemma. Så svårt att gå och jobba och vinka tillkämpat glatt åt en som gråter och skriker och vrider sig i famnen hos Lena. Fick sms om att han var glad igen en minut efter att jag gått, men ändå känns det i mig. Jag antar att det jag oroar mig mest för är att jag typ genom detta förstärker hans separationsångest genom att utsätta honom för separationer regelbundet. Men det måste väl vara normalt, allt det här, hur jag känner och hur han reagerar?

Trösta mig tack.

Idag är allt konflikter. Jag har noll tålamod med hans tjafs och skrik och motvallspersonlighet. Läggningarna stökigare än någonsin. Han snurrar, klättrar, brottas med kuddarna, rullar runt så han slår sig i skallen mot spjälsängens sidor och börjar gråta gång på gång. Ställer sig, försöker klättra upp. Är liksom andfådd av hetsighet. Jag vet att han är trött. VET. Jag vet att tröttheten kommer vinna. Han kommer ju att somna. Men faaaaaan vilket tjafs det är på vägen dit. Och vad sur och trött jag blir. Och vad mycket reservenergi hans lilla kropp rymmer. Är förbluffad. Vaken 2,5 timmar inatt och pallar ändå att hetsa runt inför dagvilan i 45 minuter. Åh. Det vänder ju snabbt sånt här men guuuud vilken dålig loop vi hamnat i han och jag precis just nu. Då blir jag bitter och gnällig (tänker tankar som “jag ger dig dygnet runt, unge, jag ger dig alla mina kvällar och nätter och nu snor du även min lilla paus på dagen eftersom jag behöver vila ikapp för att inte bli helt galen”) och trots att jag rationellt fattar att han inte gör något för att jävlas, herregud han är 16 månader och är menad att testa, prova, särskilja sin person från min, bli arg när det går fel och få uttrycka sin frustration, så tycker jag nånstans att det är så jävla taskigt. Orättvist. Som att rättvisa ens existerar. Det känns som att alla mina vänner som är två vuxna på ett barn har lugna barn som sover. Som ger dem massor av pauser i vardagen. OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN, typ. Ja nä men då ska jag väl blunda lite nu då. Arrrrghhhhh.