En otillfredställds klagosång

Idag är allt konflikter. Jag har noll tålamod med hans tjafs och skrik och motvallspersonlighet. Läggningarna stökigare än någonsin. Han snurrar, klättrar, brottas med kuddarna, rullar runt så han slår sig i skallen mot spjälsängens sidor och börjar gråta gång på gång. Ställer sig, försöker klättra upp. Är liksom andfådd av hetsighet. Jag vet att han är trött. VET. Jag vet att tröttheten kommer vinna. Han kommer ju att somna. Men faaaaaan vilket tjafs det är på vägen dit. Och vad sur och trött jag blir. Och vad mycket reservenergi hans lilla kropp rymmer. Är förbluffad. Vaken 2,5 timmar inatt och pallar ändå att hetsa runt inför dagvilan i 45 minuter. Åh. Det vänder ju snabbt sånt här men guuuud vilken dålig loop vi hamnat i han och jag precis just nu. Då blir jag bitter och gnällig (tänker tankar som “jag ger dig dygnet runt, unge, jag ger dig alla mina kvällar och nätter och nu snor du även min lilla paus på dagen eftersom jag behöver vila ikapp för att inte bli helt galen”) och trots att jag rationellt fattar att han inte gör något för att jävlas, herregud han är 16 månader och är menad att testa, prova, särskilja sin person från min, bli arg när det går fel och få uttrycka sin frustration, så tycker jag nånstans att det är så jävla taskigt. Orättvist. Som att rättvisa ens existerar. Det känns som att alla mina vänner som är två vuxna på ett barn har lugna barn som sover. Som ger dem massor av pauser i vardagen. OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN, typ. Ja nä men då ska jag väl blunda lite nu då. Arrrrghhhhh.