Jag har tagit inspiration av en kvinna jag blivit vän med på Facebook som bildat en grupp/nätverk för föräldrar till barn som förlorat sin andre förälder. Hon verkar så bra på att be om hjälp? Helt öppet på Fejjan ba “halloj halloj, vill någon byta till vinterdäck på min bil på söndag?” och jag vet inte varför men jag skäms något alldeles innerligt när jag läser det. Tanken på att göra detsamma själv gör lite ont?

Men folk vill ju så gärna hjälpa till. Direkt hade hon flera svar typ “jag, jag kan, jag vill” och jag tänkte att det där borde jag – måste jag – lära mig av. Våga tro på det som alla säger: att man blir glad av att få något konkret att sätta tänderna i som är till stor hjälp för någon annan? Så i morse bara gjorde jag det, tjongade ut en Facebookstatus där jag frågade om någon kunde tänka sig att ta med sig mig och Ivan på storhandling i veckan. Det börjar bli lite tomt i förråden, så att säga. Och mycket riktigt, inom bara en kvart hade jag en rad vänliga och generösa erbjudanden om hjälp. Jag tackade ja till Mari och nu slutade det med att hon själv åker och handlar hela min lista (alltså JAG SKÄMS IHJÄL) eftersom det blir enklare med tanke på bilstolar och två bebisar. Gah, så onaturligt konstigt detta känns. Så generad och tacksam på samma gång. Men försöker att bara känna att det är okej. Nåväl. Detta kommer jag få kämpa med, och vill verkligen göra det för jag kommer kanske inte orka driva hela det här skeppet helt utan hjälp?

On a different note så kom pappren från Skatteverket idag och Ivan har nu i andranamn fått sin fars förstanamn, det vill säga Aksel. Världens längsta namn har han därmed, med tanke på tre förnamn, ett mellannamn och ett efternamn. Men ska det vara så ska det vara, tänkte jag. Det trillar också in en himla massa brev från Hjärt- och lungfonden, dit vänner till oss skänkt pengar och skrivit små meddelanden. Så vackert att jag måste gråta lite.