Den textraden, av Håkan, minns jag att jag en gång relaterade till. Heartbroken över mitt ex som försökt få mig att uppskatta Proust (utan att helt lyckas) tyckte jag väl att raderna “talade till mig”, eller nåt. Well idag skulle jag kunna redigera den texten till “öppnar aldrig timehop igen för ända fram till “five years ago” gör för ont i mig (men six går däremot bra, då hade vi inte ens träffats och jag var förmodligen (okej inte förmodligen, jag VAR) heartbroken över Proust-mannen igen och firade jul med kusinerna såhär:

Slut på parentes. Med detta ville jag ha sagt att det är jobbigt att kolla på timehop och att fem och ett halvt år ändå är en lång, lång tid.

Ibland tittar jag dock på bilder från för sex år sedan och tänker titta där, där är allt precis som vanligt, där är jag en tjej som inte har träffat han som skulle bli far till mitt barn och sedan dö, där är jag inte ens i närheten av alla de där erfarenheterna. Kolla! Om det någonsin har varit “före” betyder det rimligtvis att jag någon gång kommer, på riktigt, känna mig “efter” hela den här grejen.

Äsch, lite flummigt kanske. Återgår till att försöka piffa till min annons på Lägenhetsbyte då.

Slutade amma i förrgår. Idag är första natten jag sover bredvid Ivan. Bra ljudmatta ändå, att lägga Ivan första gången ensam i spjälsängen, med cirka en triljard fyrverkeri-JÄVLAR i bakgrunden som lyste upp sovrummet och gjorde att en viss liten en hade ganska svårt att koppla av. Tog väl tjugo, trettio minuter och sedan somnade han ändå. Utan gråt. En hel del kastande fram och tillbaka i sängen. Själv fann jag mig själv INTENSIVT hatande nyår och alla smällar i luften. Kan vi inte bara bestämma att det är förbjudet nån gång. Med vänlig hälsning, djurens vän (och de lättväckta barnens)

Räknar nu med hundra uppvak inatt.

För övrigt vann jag inget på himla Bingolotto.

2014, du kan dra nu.

Jo och i avdelningen “brev du inte trodde du skulle få” kan jag idag addera brevet som berättar att nu har askan strötts över minneslunden på Skogskyrkogården. Snyft.

Jag tror att jag just nu står och trampar i lite av ett ingenting-läge, eller kanske är mittemellan-läge är ett bättre ord. Jag är mittemellan faser i sorgen, tror jag. Mitt emellan att vara chockad och undantagstillståndsledsen och förvirrad, och att börja anpassa mig till mitt nya liv. Det är som att jag inte riktigt bestämt mig för om jag tänker acceptera att det blivit som det har blivit ännu, och därför står alldeles stilla. Rådvill och dröjande, i väntan på att det hela ska klarna för mig.

Besökarna kommer inte längre i en strid ström och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan skönt – det är inte alltid det är härligt att umgås med människor oavsett hur underbara de är eller hur mycket jag älskar dem. Ibland vill jag bara vara ensam. Å andra sidan är ensamheten skrämmande, läskig, ekande och tom och vissa kvällar smyger minuterna efter klockan åtta då Ivan lägger sig verkligen fram i snigelfart. Det är som att jag inte ännu är redo att kalla mitt och Ivans liv för… ja men komplett? Det saknas fortfarande någon. Det är fortfarande halvt här hemma.

Jag kan inte ägna mig åt saker jag förr brukade ägna vardagskvällarna åt, serier eller att läsa eller chatta eller kolla tv eller surfa eller ja ni vet, sånt där en gör. Jag kan inte koncentrera mig eller uppbåda tillräckligt intresse för att fastna i vare sig en serie eller bok eller film. Allt som är trivialt är provocerande. Men försöker jag mig på berättelser som jag kan relatera till får jag sådan ångest och blir så ledsen att det inte heller fungerar. Igår var jag dum nog att börja lyssna på boken När livet stannar, en berättelse om en kvinna som förlorar sin make och två av sina barn i tsunamin. En berättelse om ren och skär helvetessorg, med andra ord. Jag fick hjärtklappning i mörkret bredvid Ivan, det gick inte att lyssna vidare efter ett tag. Och så låg jag där – vaken och timmarna gick. Mittemellan det som var förr och det som kommer komma sedan.

Jag förstår rent rationellt att nyckeln kommer att vara att jag, så att säga, “väljer livet” och aktivt väljer att bygga något fint och bra och mysigt för mig och Ivan. Accepterar att nu är det såhär och slutar tänka på det som något halvt och tyst och tomt. Det är bara det att jag inte är där ännu. Så fort Ivan somnat vandrar mina tankar alldeles för långt från den stig jag har bestämt att de ska hålla sig på och jag ältar och sörjer och känner mig pytteliten och liksom osäker på hur jag ska ro den här tvåmannaskutan vidare framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att det på något sätt kommer att gå, men jag oroar mig. Vet inte konkret för vad jag oroar mig? Att inte orka? Att inte komma ur sorgen? Att resten av livet ska kännas grått och svårt? Att ansvarsbördan i föräldrabiten ska vara mig övermäktig? Kanske lite av varje. Förmodligen. Inte vet väl jag hur det är tänkt att en ska sörja och när det är dags att borsta av knäna och börja äga livet igen, så att säga.

Så jag mailade i alla fall Sorgmottagningen, som någon tipsade här om på bloggen, och sedan ringde jag dem. Och sedan ringde de mig. Och nu har jag fått det stora privilegiet att få möjlighet att gå i terapi, sorgebearbetning, hos dem. Börjar i januari. Är tacksam och glad, för jag vill ha stöd i att hitta framåt i min egen sorg och kanske ännu mer, läkning. Jag är så ivrig att få börja läka men när kvällarna blir tysta och Ivan har lagt sig och ingen familj eller vän är på besök och jag ligger vaken i mörkret och väntar på hans nattskräck är det så tydligt att jag inte är där än.

Det har gått sju och en halv vecka nu. Ivan har fördubblat sitt antal tänder sedan det hände. Jag har överlevt hans första magsjuka. Han har trillat ur sängen för första gången. Han har stått några sekunder utan att hålla i sig i något. Han har börjat göra nya ljud. Jag gråter inte varje dag, inte ens varannan, men det jävla mörkret ligger kvar över mig och känslan av att vara halv består, blir nästan starkare nu när vardagen är här. Tittar över gatan på huset mittemot och alla, jo men faktiskt alla, är två med sina ungar. Jag vill inte vara en med min. Jag måste det och jag måste hitta ett sätt att acceptera att det kommer att vara så, men det känns ganska fjärran just nu.

Idag kom vi tillbaka till Stockholm från Uppsala och ganska omgående efteråt åkte vi tillsammans med Frida till mina svärföräldrar för att äta lunch och putsa lite på bilen, som ju ska säljas inom alldeles kort. Det var fint och mysigt, men jag blev så himla ledsen. På ett sätt jag inte hade förberett mig på. Tomrummet har aldrig känts så stort och tydligt som där, hos hans föräldrar, dit jag aldrig varit utan honom. Aldrig har jag gått på vägarna utan honom vid min sida och när jag idag skulle ta en promenad på de isiga vägarna för att söva en trött Ivan, stod det så tydligt igen. Han är verkligen inte här, han är borta borta borta borta och kommer aldrig mer komma tillbaka. De här gatorna är hans, hans hemväg från skolan, hans grannar från barndomen, och här går jag med hans och mitt barn och han är inte med. Fy helvete så brutalt. När jag kom in igen från promenaden och Ivan sov tryggt och varmt i vagnen utanför brast det för mig och så satt jag där och grät under resten av middagen.

Jag har tagit inspiration av en kvinna jag blivit vän med på Facebook som bildat en grupp/nätverk för föräldrar till barn som förlorat sin andre förälder. Hon verkar så bra på att be om hjälp? Helt öppet på Fejjan ba “halloj halloj, vill någon byta till vinterdäck på min bil på söndag?” och jag vet inte varför men jag skäms något alldeles innerligt när jag läser det. Tanken på att göra detsamma själv gör lite ont?

Men folk vill ju så gärna hjälpa till. Direkt hade hon flera svar typ “jag, jag kan, jag vill” och jag tänkte att det där borde jag – måste jag – lära mig av. Våga tro på det som alla säger: att man blir glad av att få något konkret att sätta tänderna i som är till stor hjälp för någon annan? Så i morse bara gjorde jag det, tjongade ut en Facebookstatus där jag frågade om någon kunde tänka sig att ta med sig mig och Ivan på storhandling i veckan. Det börjar bli lite tomt i förråden, så att säga. Och mycket riktigt, inom bara en kvart hade jag en rad vänliga och generösa erbjudanden om hjälp. Jag tackade ja till Mari och nu slutade det med att hon själv åker och handlar hela min lista (alltså JAG SKÄMS IHJÄL) eftersom det blir enklare med tanke på bilstolar och två bebisar. Gah, så onaturligt konstigt detta känns. Så generad och tacksam på samma gång. Men försöker att bara känna att det är okej. Nåväl. Detta kommer jag få kämpa med, och vill verkligen göra det för jag kommer kanske inte orka driva hela det här skeppet helt utan hjälp?

On a different note så kom pappren från Skatteverket idag och Ivan har nu i andranamn fått sin fars förstanamn, det vill säga Aksel. Världens längsta namn har han därmed, med tanke på tre förnamn, ett mellannamn och ett efternamn. Men ska det vara så ska det vara, tänkte jag. Det trillar också in en himla massa brev från Hjärt- och lungfonden, dit vänner till oss skänkt pengar och skrivit små meddelanden. Så vackert att jag måste gråta lite.

Ögonblick jag återkommer till i tanken. Vi är på Ica, samma kväll som begravningen, jag är så trött att mår illa och det värker cirka överallt. Vi funderar på middag, jag och min syster och styvmamma, och kommer fram till att ingen orkar laga, vi köper takeout på vägen hem. Vid frysdiskarna står “skön kille” och bjuder på glass, lejonet och björnen har visst några nya smaker. Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på himla saffransglass, men pratsamma styvmor stannar och provar. Skön Kille ropar hej, tjejen därborta, och jag tänker åh nej. Drar luvan djupare över pannan. Hej tjejen får det lov att vara lite glass, ropar Skön Kille. Jag säger nej tack. Ger honom en blick ca 3 sekunder, det får räcka. Han snackar vidare med mln styvmor. Jag tar Ivan och vagnen och rullar mot kassorna. Skön Kille säger, och detta hör jag inte men får återberättat, “den där söta tjejen med luvan, brukar hon alltid vara så sur eller”. Styvmor svarar “du, hon har all anledning, hon begravde sin man idag”, och går sedan.

I fantasin: inzoomning på Skön Kille som skäms och aldrig mer tänker ifrågasätta varför en kvinna inte ler och är glad mot inom. Inser att detta ej är hans mänskliga rättighet som penisinnehavare. Slut på fantasi. Slut på anekdot.

Vet inte ens vad jag tänker om den, men jag tänker på den rätt ofta. In your face, dumma sköna kille med glassproverna.

Jag ligger här i soffan iklädd den Onepiece jag köpte i gravidpsykos för ganska exakt ett år sedan. Dagen idag var… Vacker. Brutal. Smärtsam. Jag tror inte jag kan formulera mig kring den ännu. Det var liksom för mycket att ta in, för många smällar i maggropen, för många paradoxer att hantera. Så mycket kärlek och så avsaknaden av min person, min största kärlek, mitt i det. Så mycket brutalitet i att samlas runt en urna med hans stoft i. Det är så svindlade att tänka på! Han finns inte mer och hans kropp, världens vackraste himla människa, är bränd och askad och ligger däri. Så ensamt att sitta där längst fram, alldeles ensam i inre och yttre bemärkelse, samtidigt som sammanhanget var fyllt av gemenskap och värme. Äsch, jag ska inte ens försöka. Jag är så trött nu. Urholkad och ledsen och mindre lättad än jag trodde igår att jag skulle vara vid den här tidpunkten idag. Lättnaden fanns där en stund på lunchen efter ceremonin men nu ekar det liksom tomt igen och jag känner mig liten och omyndig, oförberedd på en framtid som jag ska styra över alldeles själv. Men det behöver jag inte tänka på riktigt ännu.

Nu är klockan strax efter åtta och Idolfinalen pågår. Bryr mig inte ett dyft. Blir provocerad av allt som är trivialt idag. Lika bra, måste ändå gå och lägga Ivan nu. Vi hörs en annan dag tror jag bestämt. Tack för alla fina kommentarer, igen.

Fem veckor och fyra dagar fick vi vänta innan kapellet på Skogskyrkogården hade plats. Normalt är att man har begravningar inom 30 dagar från dödsfallet, men i de fall den döde är kremerad redan vid begravningen går det bra att dröja lite längre. Detta, i kombination med att något i anslutning till kapellet håller på att renoveras, gjorde att vi fick vänta så länge. När damen på begravningsbyrån berättade det för oss, den där måndagen för snart fem veckor sedan, kunde ingen av oss tänka riktigt. Vad bra, tror jag till och med att vi sade, då hinner det här smälta in lite.

Nu har massor av dagar och nätter – framförallt nätter, gud vad de varit långa – passerat och jag kan väl tycka såhär i efterhand att det var lite för lång tid att vänta. Även om begravningen bara är en dag i raden av dagar vi ska leva utan honom från och med nu, så blir den en sådan där typisk “före och efter-dag”. En så kallad milstolpe. Precis som dagen då han försvann, livet var på ett sätt före och på ett helt annat efter.

I sorgearbetet och i de små stapplande stegen tillbaka mot en ny typ av vardag har datumet för begravningen blivit ett slags “jag tar tag i det efteråt”. När jag ska börja sova själv i lägenheten? Hmm, jo men någon gång efter begravningen (nu blev det inte så eftersom Ivan behövde lugn och ro men det var så jag tänkte). När ska jag ta tag i frågan om Ivans dagisplats? Efter begravningen blir väl bra. När jag ska ta ställning till var och hur vi ska bo framöver? Efter begravningen.

Imorgon vid den här tiden är det alltså efter begravningen. Det är då det är över, den första etappen i det som kommer efteråt. Då ska en vardag börja och undantagstillståndet måste eventuellt sluta att gälla. Jag kan inte gömma mig bakom praktiska göromål inför begravningen. Vilket ska bli oerhört skönt, om jag tänker efter. Det jag har jobbat med de senaste veckorna, innehållet i en inbjudan och ett program och att leta dikter och låttexter och att korrigera officiantens manus inte bara en eller två utan kanske fyra, eller fem gånger, listan till minnesstunden efteråt, allt det är över imorgon vid den här tiden.

Imorgon vid den här tiden gissar jag på att jag kommer vara tröttare än jag varit någon gång sedan det hände. Jag gissar på att jag kommer vara uttorkad och ha huvudvärk och att Ivan kommer att ha somnat för ungefär en timme sedan. Det börjar därmed bli dags för hans första attack av nattskräck eller mardrömmar, kanske lägger jag mig hos honom redan då. Jag tror att jag kommer känna mig tom och ledsen, men på ett annat sätt lättad. Jag har väntat på att få ta farväl av honom i ett kapell, i ett officiellt sammanhang. Jag har väntat på att möta alla vännerna i ett ögonblick av ren och skär sorg. Jag har väntat på alla kramarna och att lyssna på låtarna vi ska spela i kapellet.

När det är över imorgon, tror jag att jag kommer känna en viss lättnad trots allt. Jag hoppas det. Det finns så mycket liv kvar för mig och Ivan att leva och under de här veckorna har jag inte riktigt orkat ta tag i just något alls. Det finns inget som säger att jag kommer orka det på måndag heller, i och för sig, men då är begravningen åtminstone förbi.

Nu är klockan halv tio och jag lägger mig i mörkret bredvid Ivan, som ännu inte vet om att vi imorgon begraver hans pappa. Jag har bett några vänner att fotografera så att vi kan titta på bilderna längre fram när han börjar förstå och undra.

Vi kommer att läsa en dikt av Bodil Malmsten på hans begravning. Några rader ur den lyder:

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

Jag började gråta första gången jag läste dikten, det där om evigheten efteråt tog hårt i maggropen. Det är verkligen så det känns. Det är en evighet vi ska leva vidare, och allt som var innan gick så fort, alldeles för fort. Ändå har en månad gått idag, precis en månad har passerat och det är väl en milstolpe om något. En av många månader som ska passera framöver. En pyttedel i evigheten.

Jag pratar med honom och skriver mentala brev till honom fast jag inte tror att jag tror på en himmel eller andar eller så. Han finns liksom inuti mig ändå, vare sig jag vill det eller inte. Jag hör honom och hans åsikter kring begravningstalet. Jag vet vad han skulle sagt om bilden vi väljer att trycka i programmet. Jag känner honom i mig så himla starkt fortfarande. Fast det har gått en månad. På ett sätt känns det som det var igår han försvann, men omständigheter i min vardag skvallrar om att det ändå förflutit lite tid. Igår kunde jag gå upp på vinden till exempel. Först sneglande på hans kartonger, de med hans kläder i, sen öppnade jag en. Doftade lite på en skjorta. Plockade faktiskt fram hans förra vinterjacka, en jacka vi hade ett oerhört fånigt tjafs om i och med att han inte ville låna ut den till mig när jag kände för att glida runt i en oversized boyfriendjacka. Det tyckte han var fånigt, minsann. Och ville för övrigt eventuellt använda jackan några säsonger till, själv. Igår på vinden fanns där inga hinder längre. Nu du älskling, tänkte jag, nu tar jag din jacka vare sig du vill eller inte. Vissa saker får du inte bestämma över i din frånvaro. Sedan tog jag en lång promenad med Ivan och Ivans mormor i den och det kändes bra på flera sätt.

En månad. Jag fortsätter skriva mentala brev. Jag fortsätter att nästan inte sova alls om nätterna. Men det går framåt på flera sätt. Jag har inte lika mycket minnesluckor nu, jag vet när jag lägger mig på kvällen vad som står i kalendern nästa dag. Idag ska jag hälsa på ett dagis som jag hoppas vill erbjuda Ivan en plats redan i vår, på deltid. Jag kan öppna breven som kommer till oss som det står hans namn och sedan “dödsbo” på. Jag kan sortera bland hans arbetsgrejer, alla externa hårddiskar som snart måste få åka tillbaka till de företag de tillhör.

En trötthet har kommit över mig som jag nästan aldrig har upplevt förut. Det dunkar i huvudet och jag mår lätt illa mest hela tiden. Om nätterna sover jag ändå inte bra. Men jag har inte lika mycket ångest som i början, det är mer som att jag behöver ensamtiden i mörkret för att hinna tänka. Det är svårt att hinna tänka när jag tar hand om Ivan på dagarna. Eller när jag har besök hela tiden. Jag har inte längre besök hela tiden. Jag tränar på att lämna bort Ivan för små stunder också. Just nu är han till exempel i en park och gungar med sin farmor. Så jag sitter här och skriver mina mentala små anteckningar till honom.

Det är så mycket som har hänt redan, som jag skulle vilja prata med honom om. I nybyggda huset mittemot vårt vardagsrum fick alla nyinflyttare tillträde igår. Vi har väntat på den dagen och tittat på när först spisarna, sedan kylarna och frysarna levererats och stått uppradade på trottoaren för några veckor sedan. Igår kom människorna, och jag stod där med Ivan i famnen spanade på alla nya grannarna och deras flyttkartonger och jag fantiserade om deras nya liv som skulle börja nu.

Jag hade velat att han skulle hunnit få reda på att inte bara en, utan två av hans bästa och äldsta vänner faktiskt nu väntar barn till slut. Det var lite av en grej för honom och framför allt den närmaste vännen. De var tveksamma till projektet ihop och min sambo var först ut, så att säga. I veckan fick jag reda på att även bästisen följt med på tåget. Det var alltså därför han jagade på om att träffas så ihärdigt, då, för några veckor sedan när vi var upptagna av flytten och livets måsten och deadlines och han sköt det framför sig. Han fick aldrig veta. Jag tror han hade blivit glad. Känt samhörighet.

En annan av dikterna vi ska läsa på begravningen vet jag inte vem som skrivit, det är officienten som har föreslagit den och lagt i manus och det står inget namn under den. Den har också fastnat hos mig. Den lyder:

Nu, när det är natt,
Inte bara i yttre utan också i inre mening
Går det inte att tvinga livet.
Nu återstår bara att låta tomhet
Vara tomhet
Och saknad vara saknad.
I väntan på ljuset!

Så ja. Jag väntar vidare. Låter tiden rusa och krypa fram samtidigt här i min bubbla. Låter den första månadsdagen passera, göra lite ondare än den igår och den i förrgår om jag känner efter. Vänta på Ivan som ska komma hem från lekparken med farmor. Låta tomhet vara tomhet.

Säger det igen (minns inte om jag sagt det exakt såhär tidigare): människors välvilja och godhet tar KNÄCKEN på mig, alltså hjärtat blir helt fuzzy av värme mitt i allt jobbigt. Idag till exempel, lämnade Erika sin egen 9-månaders hos en barnvakt för att komma och vara just barnvakt åt min 9-månaders när jag red en timme. Imorgon kommer min sambos bästa väns flickvän, tillika en frisör på den salong jag klipper mig på annars, och klipper mig i hemmamiljö eftersom jag inte orkat ta mig in till den tid jag hade förrförra veckan. På tisdag kommer en person jag inte känner men delar nätverk med, och ska fotografera Ivan (hon är alltså fotograf) i vår hemmamiljö (hej julklapp). Idag fick jag sms från en vän (ja det var du Diggobert) som fixat ett iTuneskonto åt mig med stålars på så jag kan titta på film/serie i stället för att bara prata och mala med tankarna hela tiden. Jag kan fortsätta listan länge till, men ni förstår. Kort sammanfattat är det två rörelser och insikter som liksom slåss i mitt huvud dessa dagar. Den ena handlar om livet grymhet och hur orättvist vidrigt det kan vara. Den andra om livets och vänskapens och människors godhet och hur oerhört vackert och stort det kan vara.