Vi kommer att läsa en dikt av Bodil Malmsten på hans begravning. Några rader ur den lyder:
Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.
Jag började gråta första gången jag läste dikten, det där om evigheten efteråt tog hårt i maggropen. Det är verkligen så det känns. Det är en evighet vi ska leva vidare, och allt som var innan gick så fort, alldeles för fort. Ändå har en månad gått idag, precis en månad har passerat och det är väl en milstolpe om något. En av många månader som ska passera framöver. En pyttedel i evigheten.
Jag pratar med honom och skriver mentala brev till honom fast jag inte tror att jag tror på en himmel eller andar eller så. Han finns liksom inuti mig ändå, vare sig jag vill det eller inte. Jag hör honom och hans åsikter kring begravningstalet. Jag vet vad han skulle sagt om bilden vi väljer att trycka i programmet. Jag känner honom i mig så himla starkt fortfarande. Fast det har gått en månad. På ett sätt känns det som det var igår han försvann, men omständigheter i min vardag skvallrar om att det ändå förflutit lite tid. Igår kunde jag gå upp på vinden till exempel. Först sneglande på hans kartonger, de med hans kläder i, sen öppnade jag en. Doftade lite på en skjorta. Plockade faktiskt fram hans förra vinterjacka, en jacka vi hade ett oerhört fånigt tjafs om i och med att han inte ville låna ut den till mig när jag kände för att glida runt i en oversized boyfriendjacka. Det tyckte han var fånigt, minsann. Och ville för övrigt eventuellt använda jackan några säsonger till, själv. Igår på vinden fanns där inga hinder längre. Nu du älskling, tänkte jag, nu tar jag din jacka vare sig du vill eller inte. Vissa saker får du inte bestämma över i din frånvaro. Sedan tog jag en lång promenad med Ivan och Ivans mormor i den och det kändes bra på flera sätt.
En månad. Jag fortsätter skriva mentala brev. Jag fortsätter att nästan inte sova alls om nätterna. Men det går framåt på flera sätt. Jag har inte lika mycket minnesluckor nu, jag vet när jag lägger mig på kvällen vad som står i kalendern nästa dag. Idag ska jag hälsa på ett dagis som jag hoppas vill erbjuda Ivan en plats redan i vår, på deltid. Jag kan öppna breven som kommer till oss som det står hans namn och sedan “dödsbo” på. Jag kan sortera bland hans arbetsgrejer, alla externa hårddiskar som snart måste få åka tillbaka till de företag de tillhör.
En trötthet har kommit över mig som jag nästan aldrig har upplevt förut. Det dunkar i huvudet och jag mår lätt illa mest hela tiden. Om nätterna sover jag ändå inte bra. Men jag har inte lika mycket ångest som i början, det är mer som att jag behöver ensamtiden i mörkret för att hinna tänka. Det är svårt att hinna tänka när jag tar hand om Ivan på dagarna. Eller när jag har besök hela tiden. Jag har inte längre besök hela tiden. Jag tränar på att lämna bort Ivan för små stunder också. Just nu är han till exempel i en park och gungar med sin farmor. Så jag sitter här och skriver mina mentala små anteckningar till honom.
Det är så mycket som har hänt redan, som jag skulle vilja prata med honom om. I nybyggda huset mittemot vårt vardagsrum fick alla nyinflyttare tillträde igår. Vi har väntat på den dagen och tittat på när först spisarna, sedan kylarna och frysarna levererats och stått uppradade på trottoaren för några veckor sedan. Igår kom människorna, och jag stod där med Ivan i famnen spanade på alla nya grannarna och deras flyttkartonger och jag fantiserade om deras nya liv som skulle börja nu.
Jag hade velat att han skulle hunnit få reda på att inte bara en, utan två av hans bästa och äldsta vänner faktiskt nu väntar barn till slut. Det var lite av en grej för honom och framför allt den närmaste vännen. De var tveksamma till projektet ihop och min sambo var först ut, så att säga. I veckan fick jag reda på att även bästisen följt med på tåget. Det var alltså därför han jagade på om att träffas så ihärdigt, då, för några veckor sedan när vi var upptagna av flytten och livets måsten och deadlines och han sköt det framför sig. Han fick aldrig veta. Jag tror han hade blivit glad. Känt samhörighet.
En annan av dikterna vi ska läsa på begravningen vet jag inte vem som skrivit, det är officienten som har föreslagit den och lagt i manus och det står inget namn under den. Den har också fastnat hos mig. Den lyder:
Nu, när det är natt,
Inte bara i yttre utan också i inre mening
Går det inte att tvinga livet.
Nu återstår bara att låta tomhet
Vara tomhet
Och saknad vara saknad.
I väntan på ljuset!
Så ja. Jag väntar vidare. Låter tiden rusa och krypa fram samtidigt här i min bubbla. Låter den första månadsdagen passera, göra lite ondare än den igår och den i förrgår om jag känner efter. Vänta på Ivan som ska komma hem från lekparken med farmor. Låta tomhet vara tomhet.
Recent Comments