Dagbok från en långhelg

Fredag: jag jobbade sista dagen på mitt jobb. Sjukt. Eftersom jag hade avtackning en vecka tidigare var det dock ingen stor grej, jag liksom bara avslutade grej efter grej, rensade ur den gamla telefonen, slängde iväg en hejdå-post i personalens slutna Facebook-grupp, satte på ett autoreply på jobbmejlen, och… gick hem! Så märklig känsla mitt i all anspråkslöshet ändå? Senare på kvällen gick jag ur ovan nämnda personalgrupp på Facebook, tog bort mig som admin på lite olika sociala kanaler, och så var det med det. Hemma skålade vi i champagne för det kändes som en grej man ändå gör när man fattat ett stort beslut om sitt liv, sedan lektes det med barn och så regnade det en stund precis när jag lovat samma barn att få ta en liten kvällspromenad. Alla blev blöta och sen sov vi.

Lördag: jag ville så gärna åka till Artipelag. Känns som att jag har velat det i ett år ungefär, men vi har aldrig riktigt kommit till skott. Men i lördags skulle det så ske. Hade lånat en bil, var på vippen att dra, skulle bara titta på hemsidan att det fanns någon typ av lunch som en kräsen unge (läs: ivan) också kunde äta. Fick smärre chock när jag insåg att bara luncherna skulle gå på typ 1200 kronor. Och så inträde 300 på det. Alltså, jag tappade lusten? En barnbuffé för 175 spänn går liksom inte. Inte nu när jag är arbetslös, eller vad jag nu är. Konsult kanske. Frilansare utan uppdrag. Nervöst kollade jag min internetbank och beslutade att den där utgiften kunde jag faktiskt inte godkänna. Nu när jag är min egen arbetsgivare. Chefen sade nej. Så vi drog till Siggesta gård i stället. Åt på McDonalds på vägen. Barnen härjade i äventyrsbanan i skogen, vi käkade glass och gick träsktrollens stig, lekte och glodde på hästar i hagen, allt var nästan perfekt. Och inte ens när vi åkte hem och passerade Gustavsberg för andra gången den dagen ångrade jag att jag inte heller denna helg lotsat oss till Artipelag. Det får bli en annan gång.

Söndag: fyraårskalas för Josef! Ivan var enda jämnåriga barnet på plats och de hade roligt och vi åt tårta och sedan for vi till Enskede och grillade hos några vänner, vars trädgård innehöll studsmatta och barnrum en minihamster. God stämning alltså. Tog en taxi hem kvart över nio och klockan tio sov barnen och sen minns jag inte vad vi gjorde.

Måndag: jag och Ivan åkte till Gudö till Ivans farmor och farfar. Åt pannkakor, bullar, pratade, Ivan och farfar njöt loss i verkstaden. Vet inte om det finns något som min unge älskar så innerligt som att få hålla i en riktig borrmaskin? Givetvis med hörselskydd på. Att ha en farfar som är hantverkslärare = bliss. Det borrades och spikades ganska länge. Sedan tog vi bussen tillbaka till stan. Barnen badade i slime, alltså ett pulver man lägger i badvattnet och plötsligt är hela badkaret grönt och extremt slemmigt. Köps på Ica Bea för den som bor i sthlm och har slime-frälsta barn. Varning för väldigt halt i badet.

Tisdag: jag och Ivan följde med Frida och Ava till Bounce i Kungens Kurva. Urmycket folk men ändå så välorganiserat? Ivan tyckte det var synd att han inte mätte 125 i rocken och därför inte fick vara i den delen som påminner om en äventyrsbana. Vi försökte smyga in en gång men då kom en snäll vakt med mätpinne och påpekade att det är för barnens säkerhet som inte de mindre får vara där. Synd, men bra antar jag. Ivan grät en kort skvätt och frågade hur länge han måste vara fyra år egentligen. Sen blev det bra.

Och nu är det tisdag kväll. Imorgon är första dagen då jag lämnar Ivan på förskolan och går tillbaka till… ingenting? Jag vet att detta är vad jag behöver och jag har lovat mig själv att åtminstone ge mig en vecka att vila lite på, men det kliar lite i mig redan. Att inte vara anställd. Att inte ha kollegor. Att inte hetsa till ett jobb efter lämning varje morgon. Hur GÖR man sånt? Ska bli intressant att undersöka.

Nästa gång ska jag göra det bättre

Med exakt sju dagar kvar på det jobb jag haft i exakt sju år, har jag börjat städa i arkiven en smula. Och med arkiven menar jag en enorm mängd av oerhört röriga mappar på min dator, som har fungerat enligt den totalt ologiska logiken “skapa en mapp med allt skräp som du går igenom någon gång i framtiden, lägg mapp på skrivbord och döp Carolina 2011, Carolina 2013 etc” ungefär vartannat år. Well, nu när den där gången i framtiden verkligen kom så fanns inte riktigt tiden, eller orken, att gå igenom varenda mapp. Så jag gjorde lite stickprover. Klickade fram någon bild (med mystiskt namn såklart, herregud, jag döper väl inte mina bildfiler till vad bilderna illustrerar heller?) här och något märkligt worddokument där. Sedan slängde jag. Och slängde och slängde och slängde. Mitt kontor har hela förmiddagen rasslat av det där underbart befriande ljudet, ni vet, av att en Mac:s soptunna fylls upp. Den här kunde jag dock inte slänga så jag lägger den här så länge. Logikens moder, det är jag.

27 april. Håll ut till 27 april.

Det är väldigt mycket vakna och somna med snabbt klappande hjärta och springa genom tillvaron med kaninpuls och andan i halsen på mig just nu. Tusen saker samtidigt, precis hela tiden, och är det inte sjukt barn så är det orillräcklighet i än det ena (tex på jobbet), än det andra (tänk i privatlivet, sociala relationer) sammanhanget. Men men. Jag har bäddat min säng (obs ej bokstavligen ty har inte bäddat någon säng på väldigt länge ärligt talat) och nu får jag sova i den. De allra mest hetsiga dagarna tänker jag på allt jag ska göra när den 27:e april kommer. Det är nämligen dagen då jag jobbar min sista dag på mitt jobb. Mitt fina, kära gamla jobb som jag kom till under våren 2011. Det har hänt så mycket sedan dess att det känns som jag började där i ett annat liv. Ung och oförstörd, liksom, då. Sedan dess barn, familj, död, sorg, föräldraledighet, en miljard vabdagar, men alltid har jobbet varit ett slags konstant. De har varit så fina mot mig att jag blivit kvar av bara farten. Lite väl länge, kan tyckas. Så när jag vid jul och nyår insåg att det är nu eller aldrig, nu måste jag säga upp mig annars kommer jag aldrig göra något annat i resten av mina dagar (okej lätt dramatiskt, men det KÄNDES lite så) så var det liksom som en tanke som kändes rätt på en gång, och då var det bara att fullfölja. Nu nedräkning. Och jag gör listor i huvudet på det jag ska göra sen. Till exempel:

Ligga i soffan en hel vecka utan att göra ett endaste dugg. Se på serier och läsa böcker möjligtvis.

Gå på en dagbio eller två. Kanske tre.

Ta tag i röran runt dödsbo, överförmyndarnämnden, skatteverket, Ivans ärenden, dödsboets ärenden. Kanske anlita någon typ av hjälp med detta. Hinna ta reda på vilken typ av hjälp jag behöver.

Gå med återvinningen som nu står samlad på min balkong. Skulle behöva mindre lastbil för att få det gjort, men typ femtio vändor till miljöstugan kan också fungera. Kanske.

Fundera på sommaren. Fundera på framtiden.

Sova!

Ja det är väl ungefär det jag kommit fram till hittills. Men listan växer för varje dag som passerar och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längtar. Den 27 april. Håll ut till 27 april. Då kommer den. Tiden, pausen, hämta andan lite. Jag tror det behövs.

 

 

Mello och tio dygns sjuka

Jahopp hörni. Det var väl sisådär tio dygn sedan Ivan insjuknade och det känns som en evighet. Lagom till själva influensan börjande lägga sig anlände en mysig öroninflammation. Var hos läkaren i torsdags som konstaterade inflammerad trumhinna. Men ej bakteriellt, så ingen penicillin. Bara Ipren, vilket han redan gått on and off på i typ en vecka. Men tre dygn senare och fortfarande smärtor i örat och nu även diffust rinnande ur samma öra och vi gick till Närakuten. Som konstaterade var (?) och skrev ut antibiotika. Så härmed inledes Ivans allra första vända med Kåvepenin. Som sagt. Tio dagar. Känns som en evighet. Vi är så trötta på soffan, trötta på varann, trötta på Netflix och barnkanalen, trötta på att det aldrig går över, vid det här laget. Han är en jävla kämpe som snällt sväljer mediciner och visar upp smärtande öron för doktorer och jag tycker så synd om honom. Samtidigt som jag är så… Äeh jag vet inte. Trött på det här nu.

Under samma vecka har boken släppts. Ljudboken också. Det är bokrea. Den har sålts till Norge och Danmark. Jag har fått bläddra i mitt första egna exemplar. Alla frågar hur det känns och säger att det måste kännas så stort. Men jag vet inte riktigt. Det känns bisarrt och konstigt och jag vill mest ducka för allt? Ivan stör sig på att den ser trasig ut, boken, säger att någon har rivit sönder den. Jag förklarar att den ska se ut så, att det inte är en riktig reva. Han håller inte med. Så tjafsar vi en stund. Sen försöker jag få i honom något att äta. Han vägrar, säger att han har ont i magen. Jag trugar. En rostmacka är en succé. Ja men ni fattar säkert. Högt och lågt. Vardagen är större än det där abstrakta utanför. Ikväll såg vi mello och Ivan blev så glaaaaaaad när nån kille, vet inte ens vad han heter, gick vidare. Nån tråkig ballad om ni frågar mig. Bättre än allt om ni frågar honom.

Lång intervju i Svenska Dagbladet

Här finns nu en intervju i Svenska Dagbladet från igår. Det krävs tyvärr inlogg/prenumeration för att läsa artikeln, som är oerhört lång och kanske den emotionellt jobbigaste jag gjort hittills om min bok. Karin Thunberg är duktig och intim. Jag är ovan och skakig. Med anledning av denna, bland annat, kommer min bok nu finnas att köpa redan i mitten av veckan som kommer. Tänk runt den 1 mars. Redan idag går det bra på Adlibris.

Influensa

Ivan har influensa nu. Oj vad han har influensa. Natten mellan onsdag och torsdag kände jag på honom (i vanlig ordning, tror jag sträcker ut handen och känner på honom i snitt några gånger varje natt, alla nätter) och han var plötsligt skållhet. Flämtande liksom. Vaknade tidigt på torsdagen och grät i princip från första minuten. Klagade på ont i magen och var superynklig. Så jag sjukanmälde mig (eller nej, jag anmälde vab om vi ska vara noga) och placerade oss i soffan. Där har vi blivit sedan dess. Utan ljusglimtar. Nu var det tre vintrar sedan han sist hade influensa och detta är en ny erfarenhet för mig. Mest eftersom han kan prata. Och gnälla. Och gny. Och klaga på magsmärtor och ont i huvudet. Jag får inte lämna hans sida ens en minut så detta innebär att jag är en ganska ofräsch person precis just nu. Luktar inte hallon, om en säger. Och Ivans feber består. Fjärde dygnet nu. Jag är sååå rastlös och otålig, varje kväll vi lägger oss tänker jag IMORRN, då vaknar han feberfri. Och så blir det inte. Hör berättelser om andras barn som haft feber i tio dagar i sträck och fattar inte hur de orkat ta sig igenom allt. Sån hemsk mix av oro, försök att få i vätska, försök att truga med glassar och mackor och ibland en shot febernedsättande. Idag, fjärde dagen, skiner solen och jag funderar på om det är bad parenting att packa ned honom i en vagn med filtar och kuddar och låta honom sova en stund i friska luften. Han verkar inte helt opeppad på idén. Vi har sett precis allt på barnkanalen och Netflix vid det här laget. Det enda som får honom att le pyttelite i ena mungipan är det faktum att det är Melodifestivalen ikväll. Vågar inte paja hans leende med information om att han förmodligen kommer sova då.

Nästa vecka kommer min bok ut i handeln. Delade känslor inför detta, men på ett sätt bra med sjukt barn. Hinner inte våndas så mycket.

Fyra år

Idag fyller han fyra år, mitt livs lilla/stora kärlek. Igår lade han sig raklång över mattan i vardagsrummet och grät eftersom han just fått klart för sig att det var den sista dagen som treåring han levde. Kommer jag ALDRIG få bli tre igen, grät han, och jag kunde inte ljuga. Då grät han ännu mer och kved mamma, säg att det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, sade jag, men han trodde mig inte. När han väcktes med ballonger och presenter imorse följde samma typ av sorg. Han vill INTE separeras från siffran tre, mitt barn. Han vill INTE fylla år. Han ville inte ens öppna sina paket eftersom de betydde att han blir äldre. Efter en stunds resonerande bestämde han sig lyckligtvis för att ta saken i egna händer och fortsätta vara tre år men få presenter ändå.

Sån är han, Ivan. Hatar att separera från både fysiska och världsliga ting. Klipper jag hans lugg tycker han att det är jobbigt med hårstråna som faktiskt måste slängas. Går en ballong sönder är det jobbigt att den inte kan lagas. Om jag berättar att jag har sagt upp mig och ska sluta jobba på mitt jobb (för det har jag, och det ska jag) blir han ledsen och säger att han vill att jag ska fortsätta där för alltid. Inte för att han älskar mitt jobb, men för att något kommer att ändras. När jag säger att det kommer ändras till det bättre – jag kommer ha MER tid att umgås med honom, så hjälper det bara lite. Han behöver reagera på förändringar.

Fyra år idag, sedan han kom. Älskade, underbara barn. Ikväll äter vi tårta och låtsas att inget är särskilt med den här dagen förutom att man får presenter och tårta.

Sibille Attar läser in min ljudbok (snyft)

”Jag vill att någon läser som Sibille Attar sjunger.” Det var min första reaktion när jag fick veta att min bok också kommer att ges ut som ljudbok och fick frågan vad jag tänkte kring inläsare, spontant. Vad jag menade fattade väl kanske ingen just då, men skam den som ger sig, så jag fortsatte: Det ska inte kännas som en skådespelare på Dramaten, absolut inte högtidligt, absolut inte pretentiöst, tänk liksom avskalat och rent och ärligt, enkelt och direkt, inte sentimentalt men ändå nära inpå huden? Naket och på riktigt, alltså som Sibille Attars röst och melodier och texter? Fattar ni?

Jahopp. Där hade det kanske kunnat stanna, men det gjorde det inte. För jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på det. I flera veckor. Kanske var det månader? Och sedan kunde jag inte låta bli att börja tänka att jag verkligen, verkligen ville att Sibille skulle få testa att göra en inläsning. Så jag sms:ade henne, lätt ursäktande för jag visste inte om det var något hon var sugen på överhuvudtaget, och hörde om hon kanske rent av skulle vara sugen att prova. En testinspelning bara? Och sen, när hon sade ja (med versaler och utropstecken!), kunde jag inte låta bli att säga till ljudboksförlaget att jag gärna skulle se att Sibille fick testa. Lovade att inte lägga mig i mer, låta dem göra sin grej liksom, funkar det inte så funkar det inte och det fattar både jag och Sibille, men bara ett test.

Ja och the rest är history för sedan testade Sibille och det blev så himla himla fint och NU ÄR DET SIBILLE ATTAR SOM KOMMER ATT LÄSA IN MIN BOK och jag är så himla tacksam över den här gamla magkänslan som sade att jag ville att någon skulle läsa den som Sibille den där dagen i höstas.

SibilleAttar

En liten intervju (TT)

Jag träffade TT strax innan jul. Näsan rann, ögonen rann, jag kände på mig att jag skulle se oerhört sjuk och ledsen ut på bilderna och jajjemen, det gör jag. Men skitsamma. Artikeln är väl tänkt att vara en puff för boken, som kommer den 10 mars, och i den pratar jag lite om sorg och ilska och bitterhet och terapi och skuld. Har en känsla av att jag kommer att prata rätt mycket om skuld det närmaste halvåret. I alla fall, man kan läsa den här (Sala Allehanda) eller här (Metro) eller här (Västerbottenskuriren) eller här (Sydsvenskan).

Obs: det är samma artikel så det finns ingen anledning att klicka på alla. Välj din favoritregion av Sverige helt enkelt bara and support your local lokaltidning.

Carolina_Setterwall_Sala_Allehanda

Sala Allehanda. Som jag drömde om att få jobba där i mina tonår!

Hörde jag jullov?

Skrev detta på min FB-vägg häromdagen och har tänkt på det rätt mycket sedan dess.

“Det finns två typer av föräldrar (ok hemmasnickrad teori men): de som tycker det är softast att vara inomhus på lediga dagar och överser med barnens klätter på väggar och riv av lgh osv; och de som hellre går ut och går, vartsomhelst, för att barn på rull skänker mest ro. Ofta är typ 1 ihop med typ 2.”

Fick en del kommentarer i stil med att typ 2 (den som alltid vill gå ut, göra utflykter osv) stör ihjäl sig på när typ 1:s anhängare påpekar att det är VIKTIGT för barn att ha tråkigt, samt att många tidigare typ 1:or blivit mer av typ 2:or sedan de fick barn. Och så var det en förälder som var ensam 2:a i en familj fylld av 1:or, också frustrerande. 1:orna tänker gärna “åh kan vi inte bara ta det lugnt och stanna inne” medan 2:orna ba “eh ursäkta sa du ta det lugnt? det går inte inne? vi har BARN?”.

Själv är jag solklar 2:a och det har väl i princip inte en enda gång sedan Ivan kommit (och typ inte innan heller, hängde ju i stallet på ledig tid då) varit inomhus mer än en timme här och där. Känns det som. Jag får fullständig panik av barn som river fram, härjar, stökar ned, har sönder, är rastlösa, gnäller, vänder upp och ned, springer runt inom alldeles för tighta väggar, och hundratals gånger har jag bara gått ut för att liksom… få andas lite. Även om det känts pissjobbigt att gå ut för kroppen värkt efter vila har den där inomhusvistelsen mest gett stressutslag. Under min föräldraledighet var jag så himla TRÖTT hela tiden, trött på att gå och trött på att aldrig riktigt kunna landa, och fick många råd att bara försöka “slappna av” och “lära Ivan ha lite tråkigt” och så vidare. Men grejen var ju: JAG fick ingen himla ro av att sitta inne. Hur trött jag än var gick jag ut. Varje dag. Promenader, parker, muséer osv. Sedan kom förskolan och då blev det lättare. De gjorde ett ovärderligt jobb i att stimulera och trötta ut (heh) och det har de senaste åren blivit lättare att åtminstone på vardagar gå hem och köra sin rutin med middag och lek och sedan (evighetslånga) läggningar.

De senaste dygnen – aka JULLOV – har jag dock påmints, på det jobbiga sättet, av hur extremt superdålig jag är på att chilla inomhus. Och Ivan med för den delen. Det hänger säkert ihop på något vis. Efter närmare en veckas jullov och lite VAB innan dess är liksom ALLT jobbigt hemma. Allt är stökigt. Allt är överallt. Tvätten tar aldrig slut, grovsoporna tornar upp sig på balkongen, diskmaskinen hinner knappt plockas ur förrän den ska fyllas igen. Alla (nya) leksaker är tydligen (redan) tråkiga och en ständig ljudmatta av “mamma LEK med mig” eller “mamma vilken gubbe vill DU vara i leken” pågår varje vaken sekund. Säger jag nej: ljudmatta av gnäll och gärna lite inslag av gråt. Precis som vid varje tillfälle en pryl tillfälligt tappats bort eller gått sönder. Säger jag att lego SKA gå sönder, det är meningen, man får bygga upp det igen: ny gråt. Mamma är DUM. Han fräser och grinar och gnäller på mig. Jag fräser och har dåligt samvete och försöker kompensera om vartannat. De sista 24 timmarna har jag lagt mig förbannad eftersom läggningarna tagit närmare två timmar och slutat i osams och tårar. Jag har svurit åt avsaknad av egentid, åt tvätt och städ och disk och OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN har jag eventuellt väst också. Så härlig jullovsperson här.

Så häromdagen gjorde jag det jag tydligen alltid gör nu för tiden så fort vi är lediga mer än över en helg. Jag hyrde en bil. Och började googla som en besatt på barnvänliga hotell (gärna med pool inomhus) som hade rum lediga i dessa jullovstider (gick åt skogen tyvärr). Och bokade en barnvisning på Sala Silvergruva imorgon. Och körde okynnesturer till lite alla möjliga ställen. 2017 är det nya “ut och rulla med vagnen” tydligen “ut och rulla med bilen”. Där blir det lite paus från härjet. Där kan ingen stöka till pga alla är fastspända och på väg någonstans.

Nu återstår bara… låt mig räkna. Tio dagar av jullovet? Eller blir det elva eftersom förskolan har planeringsdag den 8 januari? Något ditåt. Önska mig lycka till.