Influensa

Ivan har influensa nu. Oj vad han har influensa. Natten mellan onsdag och torsdag kände jag på honom (i vanlig ordning, tror jag sträcker ut handen och känner på honom i snitt några gånger varje natt, alla nätter) och han var plötsligt skållhet. Flämtande liksom. Vaknade tidigt på torsdagen och grät i princip från första minuten. Klagade på ont i magen och var superynklig. Så jag sjukanmälde mig (eller nej, jag anmälde vab om vi ska vara noga) och placerade oss i soffan. Där har vi blivit sedan dess. Utan ljusglimtar. Nu var det tre vintrar sedan han sist hade influensa och detta är en ny erfarenhet för mig. Mest eftersom han kan prata. Och gnälla. Och gny. Och klaga på magsmärtor och ont i huvudet. Jag får inte lämna hans sida ens en minut så detta innebär att jag är en ganska ofräsch person precis just nu. Luktar inte hallon, om en säger. Och Ivans feber består. Fjärde dygnet nu. Jag är sååå rastlös och otålig, varje kväll vi lägger oss tänker jag IMORRN, då vaknar han feberfri. Och så blir det inte. Hör berättelser om andras barn som haft feber i tio dagar i sträck och fattar inte hur de orkat ta sig igenom allt. Sån hemsk mix av oro, försök att få i vätska, försök att truga med glassar och mackor och ibland en shot febernedsättande. Idag, fjärde dagen, skiner solen och jag funderar på om det är bad parenting att packa ned honom i en vagn med filtar och kuddar och låta honom sova en stund i friska luften. Han verkar inte helt opeppad på idén. Vi har sett precis allt på barnkanalen och Netflix vid det här laget. Det enda som får honom att le pyttelite i ena mungipan är det faktum att det är Melodifestivalen ikväll. Vågar inte paja hans leende med information om att han förmodligen kommer sova då.

Nästa vecka kommer min bok ut i handeln. Delade känslor inför detta, men på ett sätt bra med sjukt barn. Hinner inte våndas så mycket.

Fyra år

Idag fyller han fyra år, mitt livs lilla/stora kärlek. Igår lade han sig raklång över mattan i vardagsrummet och grät eftersom han just fått klart för sig att det var den sista dagen som treåring han levde. Kommer jag ALDRIG få bli tre igen, grät han, och jag kunde inte ljuga. Då grät han ännu mer och kved mamma, säg att det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, sade jag, men han trodde mig inte. När han väcktes med ballonger och presenter imorse följde samma typ av sorg. Han vill INTE separeras från siffran tre, mitt barn. Han vill INTE fylla år. Han ville inte ens öppna sina paket eftersom de betydde att han blir äldre. Efter en stunds resonerande bestämde han sig lyckligtvis för att ta saken i egna händer och fortsätta vara tre år men få presenter ändå.

Sån är han, Ivan. Hatar att separera från både fysiska och världsliga ting. Klipper jag hans lugg tycker han att det är jobbigt med hårstråna som faktiskt måste slängas. Går en ballong sönder är det jobbigt att den inte kan lagas. Om jag berättar att jag har sagt upp mig och ska sluta jobba på mitt jobb (för det har jag, och det ska jag) blir han ledsen och säger att han vill att jag ska fortsätta där för alltid. Inte för att han älskar mitt jobb, men för att något kommer att ändras. När jag säger att det kommer ändras till det bättre – jag kommer ha MER tid att umgås med honom, så hjälper det bara lite. Han behöver reagera på förändringar.

Fyra år idag, sedan han kom. Älskade, underbara barn. Ikväll äter vi tårta och låtsas att inget är särskilt med den här dagen förutom att man får presenter och tårta.

Sibille Attar läser in min ljudbok (snyft)

”Jag vill att någon läser som Sibille Attar sjunger.” Det var min första reaktion när jag fick veta att min bok också kommer att ges ut som ljudbok och fick frågan vad jag tänkte kring inläsare, spontant. Vad jag menade fattade väl kanske ingen just då, men skam den som ger sig, så jag fortsatte: Det ska inte kännas som en skådespelare på Dramaten, absolut inte högtidligt, absolut inte pretentiöst, tänk liksom avskalat och rent och ärligt, enkelt och direkt, inte sentimentalt men ändå nära inpå huden? Naket och på riktigt, alltså som Sibille Attars röst och melodier och texter? Fattar ni?

Jahopp. Där hade det kanske kunnat stanna, men det gjorde det inte. För jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på det. I flera veckor. Kanske var det månader? Och sedan kunde jag inte låta bli att börja tänka att jag verkligen, verkligen ville att Sibille skulle få testa att göra en inläsning. Så jag sms:ade henne, lätt ursäktande för jag visste inte om det var något hon var sugen på överhuvudtaget, och hörde om hon kanske rent av skulle vara sugen att prova. En testinspelning bara? Och sen, när hon sade ja (med versaler och utropstecken!), kunde jag inte låta bli att säga till ljudboksförlaget att jag gärna skulle se att Sibille fick testa. Lovade att inte lägga mig i mer, låta dem göra sin grej liksom, funkar det inte så funkar det inte och det fattar både jag och Sibille, men bara ett test.

Ja och the rest är history för sedan testade Sibille och det blev så himla himla fint och NU ÄR DET SIBILLE ATTAR SOM KOMMER ATT LÄSA IN MIN BOK och jag är så himla tacksam över den här gamla magkänslan som sade att jag ville att någon skulle läsa den som Sibille den där dagen i höstas.

SibilleAttar

En liten intervju (TT)

Jag träffade TT strax innan jul. Näsan rann, ögonen rann, jag kände på mig att jag skulle se oerhört sjuk och ledsen ut på bilderna och jajjemen, det gör jag. Men skitsamma. Artikeln är väl tänkt att vara en puff för boken, som kommer den 10 mars, och i den pratar jag lite om sorg och ilska och bitterhet och terapi och skuld. Har en känsla av att jag kommer att prata rätt mycket om skuld det närmaste halvåret. I alla fall, man kan läsa den här (Sala Allehanda) eller här (Metro) eller här (Västerbottenskuriren) eller här (Sydsvenskan).

Obs: det är samma artikel så det finns ingen anledning att klicka på alla. Välj din favoritregion av Sverige helt enkelt bara and support your local lokaltidning.

Carolina_Setterwall_Sala_Allehanda

Sala Allehanda. Som jag drömde om att få jobba där i mina tonår!

Hörde jag jullov?

Skrev detta på min FB-vägg häromdagen och har tänkt på det rätt mycket sedan dess.

“Det finns två typer av föräldrar (ok hemmasnickrad teori men): de som tycker det är softast att vara inomhus på lediga dagar och överser med barnens klätter på väggar och riv av lgh osv; och de som hellre går ut och går, vartsomhelst, för att barn på rull skänker mest ro. Ofta är typ 1 ihop med typ 2.”

Fick en del kommentarer i stil med att typ 2 (den som alltid vill gå ut, göra utflykter osv) stör ihjäl sig på när typ 1:s anhängare påpekar att det är VIKTIGT för barn att ha tråkigt, samt att många tidigare typ 1:or blivit mer av typ 2:or sedan de fick barn. Och så var det en förälder som var ensam 2:a i en familj fylld av 1:or, också frustrerande. 1:orna tänker gärna “åh kan vi inte bara ta det lugnt och stanna inne” medan 2:orna ba “eh ursäkta sa du ta det lugnt? det går inte inne? vi har BARN?”.

Själv är jag solklar 2:a och det har väl i princip inte en enda gång sedan Ivan kommit (och typ inte innan heller, hängde ju i stallet på ledig tid då) varit inomhus mer än en timme här och där. Känns det som. Jag får fullständig panik av barn som river fram, härjar, stökar ned, har sönder, är rastlösa, gnäller, vänder upp och ned, springer runt inom alldeles för tighta väggar, och hundratals gånger har jag bara gått ut för att liksom… få andas lite. Även om det känts pissjobbigt att gå ut för kroppen värkt efter vila har den där inomhusvistelsen mest gett stressutslag. Under min föräldraledighet var jag så himla TRÖTT hela tiden, trött på att gå och trött på att aldrig riktigt kunna landa, och fick många råd att bara försöka “slappna av” och “lära Ivan ha lite tråkigt” och så vidare. Men grejen var ju: JAG fick ingen himla ro av att sitta inne. Hur trött jag än var gick jag ut. Varje dag. Promenader, parker, muséer osv. Sedan kom förskolan och då blev det lättare. De gjorde ett ovärderligt jobb i att stimulera och trötta ut (heh) och det har de senaste åren blivit lättare att åtminstone på vardagar gå hem och köra sin rutin med middag och lek och sedan (evighetslånga) läggningar.

De senaste dygnen – aka JULLOV – har jag dock påmints, på det jobbiga sättet, av hur extremt superdålig jag är på att chilla inomhus. Och Ivan med för den delen. Det hänger säkert ihop på något vis. Efter närmare en veckas jullov och lite VAB innan dess är liksom ALLT jobbigt hemma. Allt är stökigt. Allt är överallt. Tvätten tar aldrig slut, grovsoporna tornar upp sig på balkongen, diskmaskinen hinner knappt plockas ur förrän den ska fyllas igen. Alla (nya) leksaker är tydligen (redan) tråkiga och en ständig ljudmatta av “mamma LEK med mig” eller “mamma vilken gubbe vill DU vara i leken” pågår varje vaken sekund. Säger jag nej: ljudmatta av gnäll och gärna lite inslag av gråt. Precis som vid varje tillfälle en pryl tillfälligt tappats bort eller gått sönder. Säger jag att lego SKA gå sönder, det är meningen, man får bygga upp det igen: ny gråt. Mamma är DUM. Han fräser och grinar och gnäller på mig. Jag fräser och har dåligt samvete och försöker kompensera om vartannat. De sista 24 timmarna har jag lagt mig förbannad eftersom läggningarna tagit närmare två timmar och slutat i osams och tårar. Jag har svurit åt avsaknad av egentid, åt tvätt och städ och disk och OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN har jag eventuellt väst också. Så härlig jullovsperson här.

Så häromdagen gjorde jag det jag tydligen alltid gör nu för tiden så fort vi är lediga mer än över en helg. Jag hyrde en bil. Och började googla som en besatt på barnvänliga hotell (gärna med pool inomhus) som hade rum lediga i dessa jullovstider (gick åt skogen tyvärr). Och bokade en barnvisning på Sala Silvergruva imorgon. Och körde okynnesturer till lite alla möjliga ställen. 2017 är det nya “ut och rulla med vagnen” tydligen “ut och rulla med bilen”. Där blir det lite paus från härjet. Där kan ingen stöka till pga alla är fastspända och på väg någonstans.

Nu återstår bara… låt mig räkna. Tio dagar av jullovet? Eller blir det elva eftersom förskolan har planeringsdag den 8 januari? Något ditåt. Önska mig lycka till.

 

 

Luciavåndan

Okej, nu har vi försökt det här med Luciatåg på förskolan i tre år och nu känner jag mig till slut erfaren nog att säga att nej, det funkar inte för alla barn. Det funkar definitivt inte för mitt barn. Och det känns lite pressigt att vara den där föräldern med det där nästan enda barnet som konsekvent vägrar att delta i allt vad luciatåg inför applåderande storgrupp föräldrar heter. Kände det på mig redan när inbjudan kom i mailen tidigare i höstas. Kände det ännu mer på mig när Ivan upprepade gånger den senaste veckan deklarerat att han inte tycker om (nej förresten, han säger “hatar”) att öva på sångerna på förskolan och verkligen inte har för avsikt att framföra dem inför publik. Men tja, det var ju liksom ett happening, alla föräldrar var bjudna, en del skulle ta med sig far- och morföräldrar också, och jag hade inte hjärta att låta Ivan vara den enda i gruppen som inte hade föräldrar där eller utklädningskläder redo i lådan i förskolehallen, så vi körde på. Jag sprang från jobbet och anlände i tid. På förskolegården ett femtiotal föräldrar. Kanske fler. Fem minuter innan det var dags för barnen att tåga ut öppnas dörren till hallen där 30 barn stod samlade och kämpade på med att forma ett tåg, stack en pedagog ut huvudet och vinkade till mig. Ivans mamma, gestikulerade hon, och jag vinkade tillbaka. Mellan hennes ben i dörren slinker då en stressad Ivan ut. Gråtande med en för liten (fail på mig) tomtemössa över huvudet. Han kastar sig i min famn och slutar gråta men vägrar gå in igen. Och snart kommer tåget ut. Jag gör ett halvhjärtat försök att ansluta i tåget med Ivan i handen, men han vill inte vara där. Han vill sitta vid sidan av och ser mycket olycklig ut under den kvart hans kompisar sjunger för sina föräldrar.

Och så får det väl vara. Det är väl okej. Luciatåg och publika framträdanden passar inte alla barn. Det vore omänskligt att tvinga honom att stå där. Men det är inte utan att det kniper lite i hjärtat varje gång det händer, det är något med ett slags utanförskap (som förmodligen speglar mina egna känslor och värderingar) och att inför allmän beskådan behöva vara den där som inte vill, inte vågar, den som blir ledsen och springer iväg. Vet inte ens om Ivan tänkte på det. Det kanske bara var jag. Oh well. Ett år till nästa vända!

Tips på collagetjänster hitåt!

Okej nu är jag på god väg att beställa tre fotocollage à 300 kr från Printasquare, tror det är första gången någonsin som en Instagramannons verkligen fungerat på mig. Har beställt tre 70×100-tavlor med typ 24 eller 36 instagramcollage på varje. Tänker: perfekt julklapp till en mormor, farmor etc. Men! Precis när jag skulle trycka “betala” kände jag att 950 spänn KANSKE var lite saftigt för tre tavlor (utan ram). Eller så är det inte det. You tell me. Och har du tips på andra som du provat och blivit nöjd med så hojta gärna ganska snart. Önskar hon som inte pallar gå i butiker inför den stundande julhelgen.

Printcollage

Gästspelar som resebloggare!

Efter ett kortare (eller längre, vad jämför ni med?) uppehåll tänkte jag testa på livet som resebloggare eftersom jag i förrgår natt kom hem från en ljuvlig vecka på Teneriffa som jag tycker att fler borde få kunna njuta av i framtiden. Kanske är det så att jag redan nu gör mig underkänd som resebloggare eftersom jag inte bloggade från resan utan i efterhand, men strunt samma. Allt med denna resa var så perfekt att det vore synd att inte tipsa andra. Inte för att det behöver sägas (tror jag?) men jag gör nu inte reklam för något som någon betalar mig för. Detta är helt och hållet mina egna åsikter och hela resan har bekostats i form av generös persons plånbok eftersom det var en gemensam födelsedagspresent till mig och ovan nämnda persons mamma (samt person + två barn).

Vi var alltså totalt fem personer som reste, tre vuxna och två barn, vilket gjorde själva bokningen ganska besvärlig. I alla fall om en letade resor på TUI och Ving, vilket jag gjorde. Mitt första minus går ut till användarvänligheten på dessa företags webbokningar, för det var sannerligen inte lätt att ha specialönskemål i form av, säg, ett enkelrum och ett rum för fyra personer. Alternativt en lägenhet med plats för tre vuxna och två barn. Men men. Med lite telefonsamtal till kundtjänst och åtskilliga timmar framför diverse hemsidor (som GIVETVIS kompletterades med lusläsning av recensioner på Tripadvisor, bildgranskning på Hotels och Booking) landade jag till slut i det jag trodde skulle bli det allra mest perfekta alternativet för oss. Och då föll lotten på Ving. Värt att nämna redan nu är att jag jämförde mellan såååå många andra hotell inklusive barnmeckan och familjehotell med Bamseklubbar och you name it och det var faktiskt inte så hemskt mycket dyrare med detta i slutändan).

Nu paus för en stämningsbild från solnedgången tagen från vår lilla (stora) terrass. Havet finns till höger utanför bild men det kommer ni se längre ned i posten.

feelingbaobabsuites

Våra premisser var alltså: lite udda antal resenärer i form av en extra farmor utöver den klassiska kärnfamiljen à la 2 vuxna och 2 barn. Vi ville ha så mycket lugn och ro i kombination med avslappnad typ av lyx det bara gick att få, men barn behövde vara välkomna (vilket gjorde att somliga “lyxigare” ställen föll bort eftersom de inte välkomnade barn) på hotellet. Vi ville absolut INTE bo på ett alltför barnorienterat hotell eftersom åtminstone ett av barnen i fråga (mitt, närmare bestämt) är mycket kränkt och oroad i miljöer med för många andra barn, tänk sådana som tränger sig i en kö eller slänger sig framför ens ansikte i pool etc. Såg framför mig en vecka av tröstande och springande runt med ledsen unge i famnen då och det hade EJ känts som semester för undertecknad. Men det var viktigt att stället vi valde skulle ha vissa barnfaciliteter såsom barnpool, gärna en lite ohärjigare variant av barnlekyta, barnalternativ på menyer etc.

Så. Valet föll på BAOBAB SUITES på Adejekusten, Teneriffa. Dels för att de hade allt jag beskriver ovan, dels för att de erbjöd en lägenhet av modell större (tänk närmare 100 kvadrat) där alla kunde få sova så privat man ville och i princip ha ett eget badrum (okej överdrift: det fanns tre badrum men det räckte mer än väl). Hotellet låg cirka 800 meter från stranden i brant nedförsbacke så ni kan ju själva räkna ut om det var svårt eller lätt att ta sig dig. Orkar ni inte räkna kan jag säga: lätt nedåt, svinjobbigt uppåt. På hotellet fanns en barnklubb av modell jättestor och fräsch som hade ett schema för varje dag. Förutom att gå dit och “leka av barnen” kunde vi alltså delta i allt från ansiktsmålning till piratjakt till ballonglekar och you name it. På barnklubben befann sig ungefär tre andra barn i snitt förutom våra egna. Det vill säga helt perfekt många för Ivans smak. Personalen där var underbar (och engesktalande) och det gick utmärkt att lämna in barn (som var lite modigare än Ivan) i någon timme eller två med full tillsyn och mycket aktiviteter. Här finns en bra bild på barnklubben, för dig som eventuellt är fixerad vid sådana. Jag älskade den! Brukade gå dit nån timme efter frukost och sitta och surfa/chilla i en soffa medan ungarna gjorde sitt.

Men! Det fina med det här hotellet var också att vi hade en egen pool och anlagd “strand” (eller okej sandmatta kanske är bättre ord) till vårt rum, på ett slags terrass som nog var lika stort som hela lägenheten. Denna pool var ungefär 90-100 djup så båda barnen kunde bottna och dessutom kunde de leka med en varsin uppblåst hund + rocka som vi köpte på stranden första dagen. Den var kanske 20-22 grader varm (nu gissar jag bara) och den var också det första och sista vi gjorde om dagarna. Älskade denna pool. Den hade också som ett slags bänk utmed ena långsidan så en kunde liksom sitta och läsa och dingla med benen i den. Eller ligga och läsa bredvid den. Mmm, ÄLSKADE denna lyx.

poolenbaobabsuites poolenbaobabsuites2

Hotellet erbjöd också SPA med massage och ansiktsbehandlingar om en ville ha sådant. Dessa kunde också beställas direkt till rummet, vilket vi aldrig gjorde. Där fanns även ett ganska stort gym och fitness center med ett digert schema av allt från yoga och pilates till personliga tränare och en URFRÄSCH lunchrestaurang med mest vegetariska alternativ. Här åt jag till exempel en pumpaburgare för första gången. Samt en underbar quinoasallad och vego-tortillas och mmmm, massa gott. Detta ställe hade också tennisbanor, squashbanor, beachvolleybanor och massa lekgrejer för barn. Tex klättervägg och studsmatta. Efter några dagar blev dagsrutinen sådan att vi inte lämnade hotellets ägor förrän tidig eftermiddag, eftersom vi åt lunch här och barnen lekte.

Vi hyrde förresten en varsin barnvagn (via hotellet, kan inte NOG understryka hur underbart allt på hotellet var!) till ungarna efter några dagar! SÅ mycket lättare att ta med lite soltrötta barn uppåt och nedåt i backarna mot stranden och strandpromenaderna på så sätt. Visst kan en tre- och femåring gå själva, men en ska inte underskatta hur mosiga de blir av sol och bad och inte heller hur sjuuuuuuukt jobbigt det är att gå en kilometer i brant uppförsbacke. Vagnarna kostade 40 euro per vecka och modellen var Babyjobber City Mini, dvs maxvikt någonstans över 20 kilo. Utmärkt att lasta i inköpt vatten och vin från supermarket nere på stranden också.

Okej nu börjar jag tröttna på denna reseblogg. Men sammanfattningsvis kan sägas att vädret var toppen (om en gillar molnigt och varmt, det var cirka 25-30 grader i luften och sol och moln om vartannat och noll regn på hela veckan), resorna gick toppen, vi hann (valde aldrig) att göra några utflykter pga hade så underbart där vi var, det var säkert 25 grader i vattnet i havet, det var fina stränder (tips: Playa del Duque!) som våra barn tyvärr hatade pga hade roligare i poolen (samt blev rädda för vågorna en dag, tyvärr första), ingen blev sjuk, hotellets sängar var underbara, jag fick torrhosta av AC:n, flygen var i tid, vad mer brukar man rapportera om? Äsch, vi stannar där!

För den som eventuellt tycker att jag haft det lite FÖR härligt en vecka kan jag trösta er med att detta mötte mig vid lämningen i morse och därför är exakt all semesterfeeling borta och jag går nu runt i ångest deluxe. Hepp!

magsjuka

 

 

Att prata om den

Jag har ju egentligen inte pratat så mycket om boken som snart kommer att komma ut. Litegrann med vänner, och det är flera som har fått läsa den i olika versioner under tiden den har vuxit fram, men annars har jag skjutit på det så mycket det har gått. För att det känns så jobbigt, för att jag är nervös, för att jag inte tycker om att prata inför folk, för att jag tycker att boken kan få tala för sig själv när det är dags för den att komma ut. Vilket är i mars. Men i onsdags var det pressfrukost och jag intervjuades på en scen inför kanske…femtio? Sextio? Ännu fler? journalister av Jenny Strömstedt. Vi var sex “författare” (jo jag måste använda citattecken fortfarande för tycker liksom inte riktigt jag kvalificerar mig som författare ännu) och jag var fyra i raden. Hann titta på tre innan mig och bli ännu mer nervös. Men det gick ganska bra, i alla fall för att vara första gången, tror jag. Började inte gråta och skakade inte på rösten (tack gud för betablockerare), bara det kändes som en succé i sig. Kände det lite som att jag flöt iväg utanför kroppen och började prata om boken som en bok i sig, och inte mitt liv. Det kanske är så jag kommer att behöva förhålla mig till den. Vi får se. En kompis som är journalist satt i publiken och filmade ett litet klipp. Det kan man titta på här om man vill.

Nu är det fredag och Ivan har varit frisk hela veckan och jag städar undan det sista på skrivbordet och snart är det banne mig helg. Veckorna rusar fram. Jag hinner inte riktigt meeeeeeeeed. Men om en vecka drar vi till Teneriffa och jag längtar halvt ihjäl mig. Det var väl det, om det.

En helg modell tyngre

I helgen ramlade jag i mörkret i badrummet och slog i bakhuvudet mot handfatet. Det var oerhört fånigt, alltihop. Ivan hade vaknat ur en mardröm och var så hysterisk att jag behövde lyfta ut honom för att lugna sig en stund utan att väcka alla andra i rummet. Jag fick, sömndrucken och förvirrad, snilleblixten att sätta mig och vagga honom på toalettlocket (eftersom det är så oerhört lyhört mellan vardagsrum och sovrum hos mig). Tyckte också att det var en fin idé att inte tända i taket i badrummet utan att med honom vilt fäktande i mitt knä slå mig ned på toalettlocket. Det var bara det att i mörkret låg liksom inte toaletten exakt där jag trodde. Så ned på golvet for vi. Slog i bakhuvudet så det blixtrade framför ögonen gjorde jag. Sedan utbröt mer panik hos Ivan, som nu blev klarvaken, och en viss oro, hos mig. För det gjorde så jävla ont. Och en bula började bukta ut där bak. Somnade om efter en eller om det var två (!) timmars härj och sedan sov både jag och Ivan till tio på morgonen. Och jag vaknade med nackspärren från helvetet. Måste slagit i någon nerv eller så i fallet. Eller om jag sträckte mig. Bra i ryggen kändes det i alla fall inte. Idag, två dygn senare, är det lite bättre. Men helgen har ändå varit hemsk på ganska många sätt.

En vän dog i helgen. Jag har känt henne i femton år och tyckt oerhört mycket om henne lika länge. Vi har inte hunnit ses så mycket den sista tiden – hon för att hon haft två barn och en cancer att ta hand om. Jag för att… ja, det är väl det. Det är som att jag aldrig lär mig. Att samtidigt som tiden rinner iväg och jag försöker göra det bästa av varje dag, så pausar inte det där andra. Sjukdomar. Precis som alla andra gånger någon jag känner har dött så kommer beskedet så fruktansvärt plötsligt. Inte nu! Inte redan! Vi var inte färdiga! Det sista mellan oss är inte gjort! Vi har inte skrattat i en gemensam svart humor för sista gången. Vår sms-tråd skulle inte sluta här. Vi skulle ju ses mer, åtminstone en gång till, det här var inte planen. Har ägnat helgnätterna åt att gråta och förbanna mig själv som trots att jag borde veta bättre inte visste bättre. Nu har hon inte längre smärtor och hon slipper slåss mot en cancer som äter upp henne hur mycket hon än gör allt “rätt”. Men det är för jävligt och svartare än nattsvart. Det är det. Jag hatar döden. Jag är så trött på döden. Och i min skalle maler tankar på henne, på hennes man, på hennes barn, hela tiden.

En annan som hatar döden är Ivan. Just nu oroar han sig enormt mycket för att jag, eller han själv, ska dö. Först nu har han börjat fråga regelbundet: mamma, kommer jag dö? Och jag VET att det rätta här är att svara att ja, det kommer du, vi kommer alla att dö någon gång, så är det i livet. Men han blir så ledsen. Han gråter och blir knäckt och säger men jag VILL inte dö mamma! Jag vill inte att du ska dö! Och då vinner mitt kortsiktiga behov av att trösta honom så jag säger men inte nu, vi ska inte dö på länge. Jag hoppas att det är sant, förstås. Men det är en väldigt jobbig sak för Ivan att hantera just nu. Att alla kommer dö någon gång. Buuuuu.

IvanMamma

Att vara tre. Ej superlätt alla dagar.

Ibland känner jag mig så himla maktlös inför allt min son går igenom som jag inte kan lindra eller fixa snabbt. Att han har så mycket mardrömmar, till exempel. Att det som triggar honom i vardagen – att tappa saker, glömma saker (tex på förskolan) eller när saker går sönder – dyker upp i drömmarna och gör honom het förkrossad även där. Jag är fortfarande uppe två gånger per natt i snitt och nattar om honom. En nalle är borta bland alla kuddar och täcken och panik uppstår. En legogubbe är borta och han blir tröstlös. En bok går sönder och han kommer inte över det. Han tappar något i drömmen och hela sovrummet fylls av skrik och gråt. Samma saker händer i vaket tillstånd också och vi jobbar med det. Att saker går sönder ibland och då lagar man dem. Att man ibland glömmer sin favorittröja på förskolan men att man då kan hämta den dagen efter. Men han är känslostyrd, min unge och när han fastnar i sina känslor tar det tid att komma ur det. Jag hoppas så att det kommer att bli lättare för honom snart. Efter läggningen igår, då han grät både länge och väl för att det var dags för förskola igen (efter helgens paus), kom jag ut i vardagsrummet alldeles utpumpad. Ska det VARA såhär tungt, tänkte jag. Ska man behöva känna så där mycket jobbiga känslor inför att gå till förskolan om dagarna. (Obs: han har kul där. Men han hatar att gå dit. Han hatar att jag går och jobbar. Han vill vara med mig dygnet runt.)

Oh well. Nu till två barnrelaterade tips, eftersom helgen också innehållit några ljusa stunder. Anders Franzéns park i Hammarby sjöstad var UNDERBAR. Tänk ett Pettson och Findus-land eller Jan Lööf-värld med verkstäder och uppfinningar i ett barnvänligt “båtvarv” (vid sidan av alla vanliga parkgrejer som rutschkana och gungor och studsmattor osv). Och så Bergrummet på Skeppsholmen. Leksaks- och serieutställning. Så väl värd det relativt dyra inträdet (tror det kostasde 140 per vuxen men barn under 5 gick gratis). Fantastisk utställning för både stora och små. Ingen ville någonsin gå hem.