Jahopp. Kvällens läggning klockade in på 90 goa minuter och en kvart efter han somnat – läs: kl 21.45 – satte en hemsk hosta igång. Han är förkyld lite till och från sedan förskolestarten för terminen och hostan tycks komma och gå, mest beroende på om det sitter slem liksom “bakom näsan” och stör andningen eller ej. Det låter hemskt. Som att han håller på att kvävas, varpå en hostattack som låter farligt nära kräks tar vid, och sen rosslar det ett tag. Idag tyckte jag för övrigt knappt han var förkyld, så ja, det är ett ständigt gissel detta.

Ibland kan jag bli ledsen när jag tänker på att jag längtar framåt så mycket. Till han blir större. Visst har jag tjatat om det tidigare här? Att det känns hemskt att jag har en sådan fin och underbar och magisk liten unge, men själv längtar jag så ofta framåt. Framåt, tills immunförsvaret blir lite bättre. Framåt, tills vi kan prata lite mer och förklara saker för varann. Framåt, tills jag inte känner mig så utsatt och osäker och trött så ofta. Framåt, tills ja… Jag vet inte? Tills nätterna är bättre och läggningarna inte tar två timmar. Tills jag får vara lite mer egen igen, tills han blir lite större. Jag tänker att jag lägger en massa konstigt ansvar på honom i den längtan. Att han inte får vara barn fullt ut för hans mamma är trött och längtar framåt? När jag tänker på det blir jag asledsen. Ger mig fan på att försöka vara lite mer i nuet och att uppskatta honom och oss för precis det vi är. Vi själva med timslånga läggningar och ingen egentid och hostattacker genom nätterna. Det kunde vara värre. Så mycket värre. Ju. Jag och min dumma längtan.

I alla fall. Jag tror att jag pratar med förskolan om begränsad dagvila imorgon bitti. Det här har pågått sedan december allra minst, men nu eskalerat till något helt vansinnigt. Han kan inte fortsätta att somna tio om kvällarna när han ska upp halv åtta senast på morgnarna. Jag kan inte fortsätta att lägga all den här tiden på att vara oöverens med honom om att det är dags att sova. Jag tänker att om han pallar att bara vaken till tio nu, så kommer han klara sig till halv åtta sedan, om de klipper i dagsömnen. Men jag är osäker på var man börjar. Han verkar sova allt ifrån 45 minuter till 1,5 timme där, beroende på dagsform. Hur ska jag säga? Alltid 45 minuter från och med nu? Även om han tex sovit dåligt pga hosta en natt? Eller verkar trött? Eller 45 minuter en “normal dag” och annars fritt spelrum? OBS att även de mest trötta eftermiddagar, då jag känt mig säker på att han kommer slockna före åtta, har han på något vis ändå lyckats jiddra runt till tio de sista veckorna. Minns inte ens när han somnade före nio senast.

Har ni tips så gör ni som vanligt, okej? Kommentarsfältet är ert.

Jag jobbar ju inte med nyårslöften men om jag gjorde det och om det var så enkelt som att ge sig själv ett löfte så skulle årets vara: jag ska sluta oroa mig så himla mycket. För Ivan. För oss. För mig. För jag har lagt så himla mycket energi på oro under året som gick. Ibland känns det som att ju mer jag “läker”, ju mer jag “hinner ifatt”, ju mer jag återgår till ett “vanligt liv”, desto mer utrymme lämnas åt att oroa sig. På något märkligt sätt. Det är liksom så sjukt läskigt att hela jävla tiden vara medveten om hur snabbt allt kan vara förlorat. Så fort det har varit bra ett litet tag, och så ruckas det, får jag panik. En feber är aldrig en feber, en magsjuka aldrig en magsjuka, en gnällig och trött unge aldrig en gnällig och trött unge. Nej, i min värld lurar farorna överallt och så fort något är bara lite out of the ordinary, oroar jag mig. Det vore så himla skönt att slippa göra det. Men jag tror tyvärr att även detta är en del av läkningsprocessen. Att landa i det som finns kvar, att hela tiden påminnas om det där gamla ärret en går och bär på. Jag tror min oro är en del av hur jag bearbetar, fortfarande, det som hänt mig, jag tror att min oro är en väsentlig del av vem jag egentligen alltid har varit (men aldrig såhär mycket, när det har handlat om bara mig har jag ändå känt en viss kontroll och egen hypokondri har jag aldrig riktigt upplevt), jag tror att min oro till viss del delas av massor av andra föräldrar och att det till viss del kommer vara såhär nu. Men den är så energikrävande. Det är så jobbigt att oroa sig för magsjuka om han ätit dålig en dag och verkat grinig på kvällen. Eller oroa sig för diabetes (det går i familjen!) när han druckit massor en dag. Eller för kroniska magsjukdomar när magsjukan inte går över på fyra dygn. Eller feberkramper om han får feber. Eller för, ptjaaaa, det allra mesta. Jag är så trött på att känna mig sårbar och ensam och utsatt som förälder. Att alltid kämpa mitt yttersta och att nästan alltid vara så trött att jag inte orkar tillgodose mig själv. Kommer det alltid att kännas såhär?

Undrar en som åkt från Blidö till Uppsala där hon nu ligger i en säng bredvid sin son som fortfarande inte känns som vanligt efter magsjukan för snart två veckor sedan. Lätt ledsen, lätt otrygg, mycket mammig, dålig aptit, regelbundna klagosånger över ont i magen och märkliga gråtiga utbrott. Men normala blöjor trots sämre aptit än vanligt. Fan också. Önskar jag kunde vara en sån där chillad förälder. Det löööser sig. Osv. I stället ligger jag och tänker på alla utredningar vi måste göra med Ivan snart. Gluten diabetes förstoppning laktos. Allra minst. Och oroar mig för att jag inte heller nästa vecka kommer kunna ta mig tillbaka till jobbet. Så trött på att vara jag idag. God natt.

Varje julhelg i jag vet inte ens hur många år har den gått på repeat i min skalle. Soon after christmas med Stina Nordenstam. Så fin så fin så alltid med under helgerna.

Om 13 minuter: julafton. Midnatt. Ska alldeles snart försöka sova efter en fin dag med tusen ärenden med min bror och Ivan. Tänkte att vi skulle kört framgångssagan med ingen dagsömn – superbra nattsömn igen men det ville sig inte. Vid två somnade han och vid kvart i tre väckte jag. Och det blev kaos. Fortfarande, fast jag anser honom som “frisk” nu, får han något slags magkramper någon gång om dagen och kvider ont i magen och sedan kommer en blöja efter en stund. Idag var det panisk gråt efter väckning. Ont i mage ont i mage ont i mage. Det är nu tio dagar sedan han insjuknade. Jag har för mig att någon doktor sagt att det kan göra ont i tarmarna efter en lång magsjuka. Att det kan ta tid att komma tillbaka. Något med tarmflora eller hmm jag minns inte prick. Vägrar ringa 1177 för allt de gör nu för tiden är att säga “åk in” och varje gång man åker in säger lökarna att det inte finns något att göra än att vänta ut det. Men det är lite (mycket) jobbigt att se honom ha så ont. Han sprattlar som en fisk i panik i min famn och även om det bara varar en lite stund när det händer blir jag liksom ledsen och lite orolig. Kan han inte få må bra nu? Kan han inte slippa få ha ont? Aptiten är det inget fel på men eftersom fet enda mönstret jag hittar är att han ätit välling en tid innan det hänt får jag nog lov att plocka bort den ur hans kost ett tag. Han äter bara fullkornsvälling. Tycker inte om andra varianter. Så vi kämpar på med fiskbullar och ris dag ut och dag in. Och “väntar ut det”. Snart två veckor.

Men men. Ska försöka ha is i magen. De flesta stunder av dagen är han sprudlande glad och pigg och förutom att han skyr sömnen som pesten, är det härligt att vara med honom. Och min bror. Min efterlängtade, fina, snälla bror. Som bor hundra mil bort, typ.

Ikväll har vi griljerat en skinka, slagit in lite julklappar (till barnen) och försökt oss på att rimma. Otroligt mycket barnsångstema i rimmen i år, på förekommen anledning. Ivan somnade 22.00 och imorgon beger vi oss till Täby och min syster med familj. Det blir nog mysigt. Allra mest önskar jag mig en helt frisk Ivan utan smärtor eller knasig mage nu. Det vore den allra bästa julklappen.

Tills vi hörs igen: god jul på er! Hoppas ni får en väldigt fin helg.

Idag avslutade vi vår gemensamma terapi, jag och Ivan. Det var så sorgligt och fint. Jag har inte räknat, men fick veta idag att vi träffats 38 gånger och att vi sågs för första gången när Ivan var åtta veckor gammal. Det är i princip hela mitt liv som förälder, som Helena funnits vid vår sida. Vi skulle egentligen ha avslutat terapin ungefär när Ivans pappa dog, men när det hände satte vi igång igen för jag var i desperat behov att stöd i krisen som jag genomgick och den hade väldigt mycket att göra med min nya roll som ensamstående förälder, och eftersom hon kände oss och jag älskade henne redan då, för ett år sedan drygt, gick vi kvar. Men månaderna gick och från att ha träffats varannan vecka glesade vi ut det till en gång i månaden och idag tog det slut. Det har jag vetat ända sedan i våras, att vi skulle trappa ned under hösten för att avsluta till årsskiftet, och idag hände det.

Jag har gått i ganska många olika typer av terapier under de senaste tio åren. Individualterapi med psykoterapi-inriktning, parterapi, korttidsterapi och KBT-dito. Från att ha varit en person som tänkte att man behövde vara riktigt trasig för att behöva terapi har jag utvecklats till en som tycker att det finns ett helt unikt värde och som inte drar mig för att söka hjälp om jag anser att det behövs. Men en sak som är både tråkig och fin, beroende på ur vilket perspektiv man tittar, är att jag inte tyckt att just någon av de andra terapier jag gått i gett speciellt mycket. Det har nästan alltid slutat med att jag känt att jag gått dit för att fullfölja min plikt, att göra det som krävs av mig, att se tiden an och att inte vara en quitter. Jag har sällan upplevt att jag fått speciellt mycket hjälp. Kanske för att jag ändå haft ett nära nätverk att dryfta mina tankar och bekymmer med? Kanske för att de terpeuter jag träffat innan inte passat mig speciellt bra? Det handlar ju ändå om personkemi. Att vara exakt den kombination av lösningsorienterad, icke-daltande, utmanande och to the point som just jag behöver och trivs med för att utvecklas, har ingen terapeut jag träffat varit. Förrän jag träffade Helena.

Hon tror att det beror på att i en föräldrasituation måste man möta sina demoner vare sig man vill eller inte. Det klär av en så många lager av skydd och alla impulser att fly när det är svårt eller att stänga sig inom sig själv fungerar inte längre. Man är naken vare sig man vill det eller inte, och det är en gynnsam situation att träffa en terapeut i. Jag vet inte, jag. Jag vill ändå hävda att hon hade det där som jag behöver. Men det spelar ju ingen roll. Poängen är att hon varit en följeslagare till mig och Ivan i snart två och och jag vet inte om jag lyckats vara den förälder jag ändå anser att jag varit och blivit, utan henne. Faktiskt inte. Jag är så HIMLA glad och tacksam att hon finns och funnits där.

När jag började handlade det, för den som minns och följde oss då, om att jag inte klarade av att “härbärgera” (psykologterm) speciellt bra när Ivan grät hysteriskt, just då handlade det om kvällarna. Han hade ju någon form av mini-kolik, med tretimmarsgråt nästan varje kväll. Jag kände att jag inte klarade av att göra mitt jobb som förälder, att jag inte kunde behålla lugnet och tro på att det inte var mitt fel, kände någonstans att det var helt stört att inte jag lyckades trösta mitt eget barn, och jag hade utvecklat någon slags ångest inför min föräldraroll rent generellt. Den var så kompromisslös och defintiv på något sätt. Omöjlig att pausa ifrån. Jag kände mig som en idiot som inte kunnat fatta det innan han kom. Jag kände att allt ansvar låg på mig som den ammande föräldern och att jag misslyckades. Ja, det var i början det.

Helena identifierade ganska snabbt saker om mig själv i nära relationer som jag inte ens sett innan, att jag alltid skapat en distans i nära relationer fram tills Ivan kom (genom val av partner som själv höll/krävde olika typer av distans eller att, tidigare i livet, själv dra när det blivit för intimt) och att jag brottades med den här distanslösheten i relation till Ivan. Att älska och att inte kunna stänga av, försvinna bort, sträcka ut bandet mellan oss, var skitsvårt i början. Och hela tiden hade jag henne där som höll min hand och liksom uppmuntrade mig att våga hänga med på resan. Övertalade mig att det jag gjorde var gott nog, att jag var en fantastisk förälder, att barn kommer med olika temperament från början och att det inte var jag som skapade hans känslosamhet vare sig under kolik-perioden eller senare när han hade nattskräck eller timslånga utbrott kring bilåkning eller vagnåkning eller allt det där som vi brottades med i början. Hon kunde titta på mig när jag fastnade i en mening och sökte efter ord som skulle tona ned det jag egentligen kände och säga “nu ser det ut som du tänker på något som gör dig ledsen” och jag liksom köpte det, berättade vad det var, började gråta, sket i att rama in allt det där som snurrade inuti med formuleringar och ett sammanhang.

Det blev ju bättre ganska fort och jag tror att jag började landa i allt redan kring Ivans 6-månadersdag, någonstans kring slutet på sommaren förra året. Vi höll på att glesa ut och avrunda och så pang – Ivans pappa dog i sömnen. Jag fattade ingenting och jag fattade absolut inte hur jag skulle palla det nya livet som jag insåg låg framför mig, och så började vi om igen. När jag kom till Helena första gången efter att Aksel dog var det utan Ivan, det hade bara gått en vecka. Jag var troligen fortfarande i stor chock. Jag tror att det var första gången jag rörde mig utanför hemmet. Hon slängde om sina bokningar och så satt jag där igen och hon grät tillsammans med mig den där gången. Och så körde vi på igen. Nytt fokus var hur jag skulle klara det här alldeles ensam, hade jag verkligen den styrkan inom mig? Kan jag vara någons förälder utan en annan förälder att dela allt med? Kan jag ro hela den här skutan i land, kommer jag orka? Hur gör vi med mig mitt i allt det här? Vem ska jag vara, vem ska jag bli? Vi har jobbat med det, jag och Helena, ständigt med Ivan i fokus. Jag minns inte hälften av alla gånger jag suttit där men vi har avhandlat det mesta som rör sig runt sorg och föräldraroll och sömnbrist och nattskräck och att våga vara svag ibland och att hitta ett liv som fungerar och ibland har det varit roligt och ibland har det varit tungt. Ibland har jag fått ringa henne för att konsultera vissa frågor, ibland har det mest varit småprat. Men hon har alltid varit i vårt lag och nästan varje gång har jag gått ifrån våra sessioner styrkt och med nya infallsvinklar på problem jag tyckt att jag kört fast i. Hon har verkligen, verkligen, verkligen alltid trott på mig som förälder och på Ivan som individ. Alltid fått mig att känna att jag är så jävla stark och kompetent och bekräftat oss som förälder/barn och att vi är på rätt väg.

När jag började jobba igen och mer och mer kände att jag började hitta tillbaka till en vardag och ett sammanhang visste jag att det är dags. Jag kan inte hålla på att ta upp timmar som någon annan behöver mer än jag – det är ju ändå “samhället” som betalar – i en situation där jag allt oftare vill bolla småfrågor som pedagogik, trots och sömn och sådant en faktiskt kanske kan klara sig utan en “egen” psykolog för. Så idag var det slut. Slut och över och troligen ses vi aldrig mer.

Jag vågade vara öppenhjärtig även den här sista gången. Säga till henne att jag tycker så otroligt mycket om henne och det hon gjort för oss, att hon har stuckit ut i mängden av psykologer jag träffat hittills, att jag idag är så himla stolt över den förälder jag är och det barn jag har, och att jag VET att hon är att tacka för mycket av den känslan. Jag vet att hon bara har gjort sitt jobb, och jag vet att för oss har det verkligen hjälpt. Jag frågade om hon tyckte om sitt jobb och hon sade att när hon jobbar med oss gör hon det. Det var ett värdigt men varmt avsked. Vi kramades inte när vi skildes åt, men hon såg ut som att hon blinkade tårar bakom sina glasögon och när Ivan sade “hejdå lena” när vi rullade ned i den långa korridoren för sista gången kändes allt väldigt tungt och väldigt rätt på samma gång. En sorg och saknad och, framförallt, en stor tacksamhet trängdes i mitt bröst.

Tack Helena för att du funnits, tack BUP för att ni finns, tack för att jag fått möjlighet att ta del av allt det här. Det har verkligen varit värdefullt för mig.

Okej, nu har två extremt intensiva dygn i London passerat och såhär nyss hemkommen kan jag tänka att jag ändå kunde unnat mig en timme på stan åtminstone en av dagarna, eller tid för en liten liten promenad och känna in att jag var någon annanstans, men nej. Här var det raka vägen in i jobbdimma och raka vägen hem igen i morse, så jag har inte sett något alls av London förutom tunnelbanan mellan Heathrow och King’s Cross, och några kvarter runt ovan nämnda Cross, och så flygplatsen. Men skitsamma. Det var ändå jättehärligt. Härligt att lämna en nyligen vabbad men nu frisk Ivan med sin älskade, ofta saknade mormor, han vinkade glatt av mig på flygplatsen och jag kände mig trygg och lugn i att de skulle ha det toppen (till skillnad från när jag satte mig på planet till New York och i princip fick äta lugnande för att jag var ett sådant vrak i att lämna honom mitt i inskolningen och för första gången osv). Härligt att komma fram och äta en middag som var god och serverades med rätt mycket gott vin tillsammans med min chef och en branschkollega i onsdags kväll. Härligt (nåja, inte superhärligt men helt okej) att vakna fem dagen därpå och känna mig peppad att gå på konferensen. Härligt att vara där (förutom att stolarna var gjorda av typ… betong?) och att suga in så mycket information och inspiration jag bara kunde under nio timmar i sträck. Härlig bonus att min gamla studievän Anders som bor i Nottingham råkade passera London precis när jag var färdig på mässan och var på väg hem till hotellet, så att vi kunde äta middag och prata intensivt i två timmar innan han behövde åka vidare. Härligt att gå runt på Boots klockan tio på kvällen igår kväll och leta efter konstiga krämer och köpa ett orange nagellack som jag målade på hotellet, inte för att det var snyggt utan för att mitt barn älskar orange och jag skulle få träffa honom dagen därpå. Härligt att vakna imorse (också klockan fem, alltså vad är det MED mig) och veta att nu jäklar drar jag hem igen. Och härligt att komma hem till världens gladaste och underbaraste lilla person som blev så lycklig att se mig och mina orangea naglar att hela hjärtat rann ut över hallgolvet.

Nu sover han och jag har jobbat ikapp allt jag inte hunnit med de senaste dagarna och nu ska jag gå och lägga mig. Pust.

Det kom en söndag och det kom ännu mera regn. Ivan hatade att leka inomhus trots våra allra bästa försök och intentioner, så vi drog ned på stan. Vid tio. Och eftersom allt öppnar elva på söndagar hann vi både röja runt i en ej öppen Galleria (“fikade” på café och härjade i alla spännande öppna ytor) och titta på marknaden på Sergels torg innan vi klev – först på plats – in på Rum för barn på kulturhuset. Trots att jag sovit okej i två nätter nu är det som att jag och min kropp inte riktigt kommer ifatt från sömnbristen och alla bilder som illustrerar mitt ansikte framifrån gör mig bestört. Så här är en där vi ligger ned lite. Skönt för kroppen, mysigt med stjärnor i taket. Sedan fick Ivan en hamburgare till lunch, vi vinkade av Bea vid tåget och åkte hem. Ivan somnade.

Hade en sån stor low idag att det liknade ingenting. Tappade liksom sugen på allt. Vädret jobbet fritiden framtiden, allt. Mail från förskolan att allt fler i gruppen dukar under för vattkopporna och ser framför mig hur vi inte kommer iväg till Umeå i helgen. Deppigt att min bror bor där nu, deppigt att inte ha resten av familjen nära, tack gudarna för Ivans farföräldrar alltså. Regnet och mörkret består. Att roa sig efter förskolan är omöjligt. Och så Ivans… Trots. Eller vad en ska kalla det. Så sjukt arg när saker inte går hans väg och den som ska stå pall för alla dessa små (och lite större) utbrott är alltid jag jag jag. Kände typ olust inför att gå och hämta vid fyra idag. Kände även olust att vara kvar på jobbet så det jämnade ut sig. Lagade en tråkig middag bestående av vegobullar och makaroner och så satt vi där igen, jag och Ivan. I ett halvmörkt kök i en helmörk höst och bara… Usch. Hoppas han inte kommer minnas sin barndom som sjukt deppig? Sedan hade vi i och för sig en sjukt mysig kväll när vi var sams och glada och Ivan tittade på mamma mu och spelade lite gitarr och jag fick till och med chans att läsa säkert fem sidor i en bok. Fråga Malin, barnpsykologen ni vet. Lusläste alla frågor som handlade om viljestarka och energiska barn som tar in mycket och är tidiga med saker men också… En jäkla utmaning att mäkta med. Sån är ju han, min unge. Sedan dag ett. Och jag älskar honom så jag nästan går sönder men ibland är jag så himla utmattad, fortfarande. I perioder då jag måste sätta gränser och ta emot hans ilska och alla små tester han utsätter mig för. Han är så underbart smart och härlig, och kul humor har han också, men jag måste hela tiden orka vara stor. Orka vara den större. Ibland kostar det på. Typ idag.

En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande:

Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid?

Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju.

Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet.

Ska bara komma på hur man når dit egentligen.

Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då?

Anar att de här mörka helgerna som väntar några månader nu, kommer bli rätt tunga. Det bli så korta fönster av dagsljus och så lite tid att utomhus-aktivera sig när en har ett barn som fortfarande sover mitt på dagen (och som funkar absolut bäst utomhus pga är exemplar med högt behov av aktivering och stimulans och lätt klättrar på väggar inomhus). Igår när jag och Ruben och Bill vandrade i mörka parker mellan klockan tre och fem kände jag lite att näe, skjut mig, såhär kan vi inte ha det. Ruben har redan fattat det och bokat en månadslång resa till Los Angeles i december/januari, men en annan (läs jag) har inte varit så klok/rik/förutseende/vågad. Så vi kämpar väl på. I mörkret. I fyra månader till?

Oh well. Idag var det fars dag och i brist på egen sådan, eller levande far till mitt barn, drog vi till Ivans farfar och firade farfars dag.

Snabb paus mellan föreläsningar och seminarier på en Content Marketing-dag på World Trade Center i Stockholm, dit jag är utsänd å jobbets vägnar. Dagarna flyger förbi just nu, kanske lite på grund av att jag börjat hålla Ivan vaken till nio på kvällarna för att det inte ska bli lika brutalt när det är dags för vintertid på söndag. Förra helgen gick vi upp 05.45 båda dagarna och det skulle på söndag ge en härlig morgonstund utan guld i mund kl 04.45. Okar EJ detta. Kämpar på. Har därmed extremt korta kvällar kvar när jag kommer ut från läggningen.

Har i och för dig fått en lite speciell läxa från min KBT-terapeut, dit jag går en gång i veckan och försöker jobba med min kräkfobi och oro för att Ivan ska bli (kräk)sjuk. Vi har identifierat ett beteende jag har, som jag ska försöka sluta med, som relaterar till kontroll kring Ivans hälsa men som jag själv alltid tänkt var en grej jag gjorde för att fånga sömn. Nämligen att gå och lägga mig helt sjukt tidigt om kvällarna. Inte sällan går jag och lägger mig redan nio eller halv tio för att jag, som jag tänkt det, “behöver ta ifatt sömn” eftersom Ivan sover så random om nätterna. Det jag inte reflekterat allt för mycket över men som min terapeut och jag pratat om på sistone, är att jag faktiskt sällan kan somna innan åtminstone halv elva på kvällarna. Någonsin. Oavsett hur trött jag är. Vilket gör att nästan varje kväll, i flera timmar, ligger jag vaken i sängen i princip helt och hållet upptagen med att “feed the beast” = mata min oro. Hänger ni med? Jag tror jag gör något BRA för mig själv och för att koppla av, men i själva verket skapar jag en situation som bara matar mina orostendenser. Det kanske vore mycket bättre för mig att stanna uppe, ensam, i några timmar och läsa en bok eller titta på ett tv-program i stället för att lägga mig innan jag är riktigt trött?

Med denna, till synes enkla, läxa kommer utmaningar som säkerligen är nyttiga men som är nya för mig i det liv jag lever idag. Nämligen: vem är jag och vad vill jag när jag är ensam, alltså inte Ivans mamma och alltså inte mina kompisars kompis, vad tycker JAG är givande FÖR MIG att ägna tid åt? Så förvirrad kring detta just nu. Tv och serier känns meningslösa, böcker kan jag inte riktigt koncentrera mig på, jag märker hur mina tankar ändå rör sig åt Ivans håll och jag dras in till sovrummet där jag vill ligga nära honom och lyssna på hur han sover. Jag har nog glömt bort litegrann vem jag är och vad jag behöver på sistone. Det var närmare sju år sedan jag var en singelperson utan barn som hade egentid där en sambo eller livspartner INTE var i närheten. Jag måste börja om, och då menar jag förstås på ett större plan än att fylla två timmar om kvällarna med innehåll som bara är för mig. Men det är en bra början. Kanske. Eh, har fortfarande ingen aning och ingen lösning men där har ni vad jag sysslar med och tänker på i min lilla värld.

För övrigt: jobbet är superkul och givande och aldrig har jag väl uppskattat att sitta på en full tunnelbana in till City där jag ska jobba i sex eller sju timmar så mycket som den här hösten? Det senaste året har gett perspektiv, om en säger. Det är kul att vara min yrkesperson igen. Det är roligare att vara mamma när jag har den andra också. Nu ska vi väl bara addera en tredje sfär och det är min privata, som är borttappad, och sen är jag kanske komplett?