Hade en sån stor low idag att det liknade ingenting. Tappade liksom sugen på allt. Vädret jobbet fritiden framtiden, allt. Mail från förskolan att allt fler i gruppen dukar under för vattkopporna och ser framför mig hur vi inte kommer iväg till Umeå i helgen. Deppigt att min bror bor där nu, deppigt att inte ha resten av familjen nära, tack gudarna för Ivans farföräldrar alltså. Regnet och mörkret består. Att roa sig efter förskolan är omöjligt. Och så Ivans… Trots. Eller vad en ska kalla det. Så sjukt arg när saker inte går hans väg och den som ska stå pall för alla dessa små (och lite större) utbrott är alltid jag jag jag. Kände typ olust inför att gå och hämta vid fyra idag. Kände även olust att vara kvar på jobbet så det jämnade ut sig. Lagade en tråkig middag bestående av vegobullar och makaroner och så satt vi där igen, jag och Ivan. I ett halvmörkt kök i en helmörk höst och bara… Usch. Hoppas han inte kommer minnas sin barndom som sjukt deppig? Sedan hade vi i och för sig en sjukt mysig kväll när vi var sams och glada och Ivan tittade på mamma mu och spelade lite gitarr och jag fick till och med chans att läsa säkert fem sidor i en bok. Fråga Malin, barnpsykologen ni vet. Lusläste alla frågor som handlade om viljestarka och energiska barn som tar in mycket och är tidiga med saker men också… En jäkla utmaning att mäkta med. Sån är ju han, min unge. Sedan dag ett. Och jag älskar honom så jag nästan går sönder men ibland är jag så himla utmattad, fortfarande. I perioder då jag måste sätta gränser och ta emot hans ilska och alla små tester han utsätter mig för. Han är så underbart smart och härlig, och kul humor har han också, men jag måste hela tiden orka vara stor. Orka vara den större. Ibland kostar det på. Typ idag.

En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande:

Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid?

Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju.

Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet.

Ska bara komma på hur man når dit egentligen.

Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då?