Nu frågade ju Egon i en kommentar nedan, och jag tycker det är rätt vanligt med frågor på temat även i riktiga livet, så jag tänkte bjuda på en post på tema barnvakter. Eftersom vi ju har en del erfarenhet i frågan.

För det allra första vill jag säga att det är guld värt och underbart att komma till punkten med en barnvakt att det känns 100% lugnt när den har hand om ens barn. Alltså det är bland det finaste jag har i mitt liv, att veta att mitt barn har det toppen utan mig och då kunna pusta ut och få vara jag utan barn ett tag. Vare sig det gäller jobba senare en dag i veckan (händer ofta), eller om jag vill göra något utanför hemmet en kväll eller helgdag (händer sällan, pga sjukdom och logistik senaste 4 månaderna). Det är helt ovärdeligt och förbättrar mitt liv med 10000000 procent ungefär. Nu är ju jag en ensamstående förälder utan en annan förälder att turas om med, varför vi fått liv att börja med barnvakter lite tidigare än jag upplever att många sk “kärnfamiljer” gör. Förmodligen för att ni får ihop er logistik ändå. Men också, om jag känner er och mig rätt, för att det är en jävla uppförsbacke att ta tag i det där. En främling som ska börja ta hand om ens barn liksom. Något en gärna skjuter framför sig och tänker “vi tar det lite senare, när hen är lite äldre” kring. Jag tror säkert att jag hade resonerar likadant om vi fortfarande vore två föräldrar, tanken känns väldigt lätt att relatera till. Jag har också känt ett himla motstånd varje gång det varit dags att “skola in” en ny person i Ivans liv. Skjutit på det in i det sista och försökt pussla med far- och morföräldrar, men insett att jag har större behov än så. Far- och morföräldrar blir nämligen sjuka ibland. Speciellt om de hänger ofta med ditt barn och dess dagisbaciller. Och far- och morföräldrar bor inte alltid i samma stad. Eller har fullt upp med sina egna liv. Och det kan till slut kännas som att en aldrig får möjlighet att komma iväg eller vara lite flexibel med planer eftersom ja, en inte får tag i barnvakt så enkelt. Och det är jobbigt att börja från ruta ett med en ny. Så här kommer mina fem cent i frågan.

Jag får ofta frågan om jag kan rekommendera en viss förmedling eller en viss ålder eller ställe att leta på. Det kan jag tyvärr inte. Min erfarenhet är att det är helt och hållet baserat på personkemi, barnet och den vuxne emellan. Jag har alltid resonerat så att så länge mitt barn är såhär liten så vill jag att han ska ha vuxna barnvakter, och de ska också ha utbildning i första hjälpen för små barn. Det har alla i de stora förmedlingarna. I övrigt har jag gått på känsla.

Jag har haft fyra barnvakter som jag tyckt funkat bra med Ivan. En var en dotter till en kollega som visade sig vara värsta baby-whisperern. Kanske 22 år, underbar med Ivan, hade hand om honom då och då när han var mellan 10 och 17 månader. Det var på den tiden jag var övertygad om att ingen annan kunde lägga honom, och en dag fick jag ett sms vid sju då jag var på väg hem som lörd typ “han var lite trött så jag lade honom, nu sover han, hoppas ok”. Blev SÅ överraskad och glad då. Henne hade jag så ofta jag hade möjlighet och Ivan verkligen sken när hon kom. OBS: bra tecken, om barnet börjar tindra när personen kommer. Hon fick tyvärr ett jobb sen som gjorde att hon inte hade tid att ta honom, och därför fick vi bryta och jag saknade henne jättemycket.

Vi har också en dam i 60-års-åldern som jag hittade via en förmedling. Henne har vi fortfarande tre timmar i veckan. Det var den andra jag träffade genom den förmedlingen, den första kändes lite mer som en dam som hellre satt stilla och läste sagor med barnen = inte Ivans stil. Den vi har nu är en riktig friluftsperson som inte drar sig för att hoppa ned på golvet med Ivan, ta långs utomhusutflykter och “titta på tåg” eller “mata änderna” eller göra annat som de hittar på helt utan min inblandning. Hon är underbar. Ivan tycker jättemycket om henne. Har haft hand om honom sen han var 10 månader och fortfarande, alltså. Problemet med henne är att hon har ett jobb och har vikt en eftermiddag i veckan med Ivan och inte är så flex med andra tider, dvs om det dyker upp en annan dag än vår utsatta då jag behöver hjälp så kan hon sällan ställa upp. Vilket gör henne perfekt för sitt ändamål men vilket också gör att jag behövt flera. Men hon är Ivans “tisdagshämtare” och de har alltid jätteroligt. Ivans stora sång-intresse kommer delvis från henne tror jag, de har i alla tider sjungit väldigt mycket tillsammans.

Ett tag hade vi en förskolepersonal som jobbade extra på förskolan som vikare och annars var student och hade en del tid över. Det var guld för att hon redan kände Ivan när vi började: hon hade redan sett honom in action, ätit och vilat och lagt honom och sådär. Hon var också toppen, men rätt dyr, och dessutom drog typ alla föräldrar på förskolan i henne. Till slut började hon vara så uppbokad att det kändes som det blev för sällan och för svårt, så där kan man nog säga att vi avslutat. Ivan träffar henne på förskolan ibland men tror inte hon kommer vara barnvakt så mycket mer. Jag kan inte riktigt tävla mot de som har två inkomster i hennes timpenning heller. Men det är annars ett tips: om er förskola har en vikarie som verkar gullig så kanske hen också tar pass vid sidan om.

Den person vi just skolat in och som känns helt perfekt kontaktade faktiskt mig här, genom bloggen. Ska inte lämna ut några detaljer men känslan är så HIMLA bra, även detta en person som Ivan liksom tindrade med redan från början.

Med det sagt alltså: gå på känsla. Det är helt okej att träffas två gånger tillsammans innan och liksom fika eller gå ut i en park och titta på hur personen agerar med just ditt barn. Sitter en på en stol och mest tittar på barnet? Står med armarna i kors i parken och gör ingen ansats till att krypa ned på barnets nivå? Ja, det passar i alla fall inte mitt barn så bra. Pratar hen direkt till barnet och får en kommunikation? Det är toppen. Och viktigt. Sen tror jag man ska veta att det inte förrän man kör “skarpt” som det liksom blir tillfälle för barnet och personen att bonda på riktigt, när en förälder är med kommer barnet alltid att välja föräldern i första hand. Så lite mod och lite tålamod rekommenderas, också.

Jag har alltså testat ett antal personer som vi valt bort också. Damen från förmedlingen berättade jag om, och när jag annonserade på min bostadsrättsförenings hemsida på Facebook träffade jag två grannar som förvisso hade passat utmärkt rent logistiskt, men det klickade inte med Ivan. Genom grannar.se har jag också provat några, samma grej där. Två gånger har jag bestämt träff med folk som sedan inte dykt upp på avtalat ställe. Så ja, det är ett gissel och en uppförsbacke i början. När en håller på och testar och letar. Och det tar tid.

MEN! När det väl sitter där det ska så är det helt underbart. Jag tror att kontinuitet är bra också, i alla fall för mitt barn, så jag har valt bort personer som sagt att de typ “ska ut och resa om några månader”. Har inte känts värt det. Ivan har förlorat tillräckligt många viktiga personer nu och jag är noga med att de vi satsar på ändå har tänkt att bli kvar en stund i hans liv.

Min laguppställning nu är alltså damen från förmedlingen, tjejen jag träffat härigenom, farmor och farfar som gärna tar en hämtning i veckan när de och Ivan är friska, och det är det. Lagom mycket för den här åldern och hans lynne, tycker jag, men jag har lösa planer på att addera in en kille i hans gäng snart också. En kusin till honom som jobbar på förskola och verkar underbar med barn. Det får bli nästa projekt.

Har jag glömt att tipsa om nåt nu? Fråga gärna i så fall. Pris kanske förresten? Genom förmedlingar kostar barnvakterna mellan 140 och 190 i timmen efter Rut. Beroende på erfarenhet och ålder. På grannar.se har jag noterat att folk vill ha mellan 90 och 120. För oss blir det en rätt stor kaka av min inkomst, av förklarliga skäl, men det är ju som det är med den saken så jag försöker att inte ynka så mycket över det.

Det nästan sämsta med att hamna i sådana här svackor, som min senaste tid ändå får sägas ha varit, är att jag liksom SER HUR OFFERKOFTAN slinker på och känner igen tankegångarna som EXAKT det jag stör ihjäl mig på rent allmänt i livet – ni vet när en förlägger ansvaret på ens liv och lycka på omvärlden och blir passiv och tycker synd om sig själv och blir bitter och tjurig och inte gör något för att förändra situationen osv. Jag HATAR den inställningen, den får mig att se rött (av orsaker vi inte ska gå in på här men såklart har det med personliga erfarenheter och med närstående att göra) och jag är generellt så himla anti den inställningen och synsättet på livet att mitt ex en gång (okej fler än en) sade att jag hade “förakt för svaghet”. Det vill jag inte alls hålla med om, men jo ett visst förakt för passivitet och offermentalitet har jag väl kanske då. Vilket gör det dubbelt jobbigt att hamna där själv. För jag SER vad det är som håller på att hänga, jag kan verkligen se hur mina tankar går åt ett håll som jag på ett rationellt plan inte alls är överens med dem om, men det bara händer. När det blivit för mycket, liksom.

Till exempel jag jag identifiera en ilska gentemot mina familjemedlemmar som av olika orsaker inte riktigt kan ställa upp just nu. De bor på andra orter, har annat för sig eller är sjuka själva. Eller orkar/prioriterar inte just det här, just nu. Jag har slagits mellan två känslor där den ena är ilska och nästan RASERI (men för i helvete, varför avbryter ni inte exakt allt i era liv och bara kommer och HJÄLPER mig, det är KRIS här), och den andra är det jag rationellt egentligen tänker (det här är inte deras problem, de måste leva sina liv, de gör så gott de kan, det är ingen idé att lägga energi på att vara sur och ledsen, man kan inte skälla på rönnbär för att de är sura osv) vilket är lite mer, tja, att vara tacksam för den hjälp jag får och försöka att styra upp resten på egen hand.

Jag märker hur jag i tider av extrem påfrestning (jo men jag vill nästan kalla senaste månaden för det, vet inte om det går att fatta intensiteten i att ta hand om barn själv när barnet är sjukt mest hela tiden, man själv är sjuk mellan varven, alltså det är så sjuuuuukt vansinnigt och ingen rast ingen paus ingen vila osv, alltså det stängs aldrig av ens för en stund, det bara pågår och pågår och pågår) slutar vara rationell och börjar tycka att allt är alla andras fel. Blir skitsur på folk på instagram som har det så jävla kul och bra. OCH ÄR TVÅ föräldrar till CHILLADE barn hallå! Dumma er. Dumma alla. Dumma den som inte gjorde si eller dumma den som inte gjorde så. Och nu gick telefonen sönder också – SÅ TYPISKT, allt händer mig. Ser mönster av negativa saker och känner mig så jävla utsatt.

Samtidigt som jag SER vad det här är för ocharmigt, depressivt, irrationellt tjafs och FÖRAKTAR varenda liten en av de där konspiratoriska tankarna. Hallå, ingen är ute efter mig? Telefoner går sönder? Folk får vara ihop och ha det bra? Vänner får ha roligt utan ens närvaro? De måste inte tänka på en varje dag? Man blir dubbelsjuka ibland? Folk har tagit hand om barn ensamstående i alla tider? Osv.

Ja. Vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Kanske säga att jag har en viss självdistans också, eller försöker att ha, även nu när allt suger ganska hårt.

Och när jag och Ivan är friska igen ska jag försöka ta och plocka av mig den här gamla koftan ganska så snabbt. Den är så obekväm.

Kämpar RÄTT SÅ hårt med att inte vara bitter ikväll. Men misslyckas.

Det står allt tydligare att vi kommer att behöva prata om döden ganska snart, jag och Ivan. I takt med att han pratar och ställer frågor och gör sig förstådd så växer ju även vår dialog till en där vi båda är sändare och mottagare på ett lite mer… uttalat sätt, än tidigare. Minst sagt. Ivan berättar med ord vad han tänker på nu för tiden, vad han drömmer om och vad de har gjort på förskolan. Vad han är rädd för, vad som gjort ont, vad som hände sen. Vad han vill och vad han inte vill. Han ställer frågor som “var är gröna bilen då” och andra, fortfarande ganska basic frågor som inte sällan handlar om var något eller någon befinner sig.

Men jag märker hur han allt oftare vill prata om pappor. Han vill läsa de sagor som har pappor i sig (dvs jävligt många) och han vill prata om vilka av sina kompisars pappor som har hämtat på förskolan. Han vill sjunga Evert Taubes “Brevet från Lillan” (dvs pappa kom hem, ni vet) och ja, det finns ett visst intresse för det här med pappor. Ofta tar han upp ämnet med lite av en frågande ton. Det kommer handla om veckor innan han ställer frågan rakt ut: var är Ivans pappa då? Jag vet precis hur det kommer låta. Jag vet precis hur han kommer se ut. Men jag vet inte vad jag ska svara.

Att säga att pappa är död är en sak, det går väl an. Men resten då? Det går inte att prata i abstrakta termer med en tvååring. Jag kan inte börja yra om en himmel eller pappa bor i stjärnorna. Jag kan inte säga att pappa var sjuk och dog men att det gör nästan inga andra, så du ska inte vara orolig för mamma eller oss andra som finns kvar. Det är too much information och han kommer inte begripa. Så, hur säger jag att pappa är död utan att lägga en jävla massa värderingar i det, lägger MIN sorg över att HAN inte får växa upp med en pappa på honom? Jag tror han är ganska… osentimental i frågan, eftersom han var åtta månader när hans pappa gick bort. Han minns inte det han inte har kvar, och han vet hittills bara att han inte har en, till skillnad från många av hans vänner.

I mitt bakhuvud har jag gått och marinerat vinkeln att familjer ser ut på alla möjliga sätt och den familjen har till exempel två mammor och den har tre föräldrar och den ser ut si och den ser ut så. Jag har tänkt att vi ska inkludera farbror och farmor och farfar, som han ändå träffar varje vecka, i hans begrepp av “familj” och sedan såklart även prata om de han träffar lite mer sällan men som ändå tillhör familjen: mormor, andra mormor, moster, morbror. Men det är liksom lite för rörigt resonemang för honom redan nu, tror jag, och dessutom besvarar den inte den allra enklaste frågan.

Var är Ivans pappa då?

Jag borde hitta något att läsa på om sånt här. Och jag borde hitta någon som kan förklara för mig hur man pratar med en som fortfarande bara är två år i hjärnan men i mångt och mycket kan prata som en treåring. Det behöver väl inte betyda att den kan FÖRSTÅ lika mycket som ett äldre barn, bara för att den behärskar språket lite i förväg? Så, hur säger jag det.

Pappa är död. Han… tog slut? Ivan fattar att saker tar slut. Glassen till exempel. Eller paketen under granen. Kan man säga att en person tar slut? Är det konkret nog? Jag vill inte säga att pappa var sjuk och sen dog han och sen fanns han inte mer, blir inte det konstigt med tanke på att Ivan (och jag, och farmor och farfar) alltid är sjuka detta helvetes första år på förskolan? Fattar han skillnad mellan “sjuk” och “sjuk” liksom? För honom är “sjuk” att man är snorig eller har feber och inte går till förskolan.

Tips på bra läsning om detta får gärna lämnas i kommentarsfältet. Ska ägna kvällen åt att googla lite på ämnet.

Nu blir det rätt mkt länkande till hejhejvardag här men hon skrev så bra om kroppsnojor idag så det blir två på samma dag, skitsamma:

Har jag inga kroppsnojor?

Jag håller så himla mycket med henne här. Och resonerar precis som hon, att vi borde prata mindre kropp och utseende generellt. Till och med när det gäller komplimanger, vilket kan tyckas trist, men jag tror verkligen det fyller ett syfte. Jag pratar inte heller speciellt ofta om min kropp eller det jag tycker är mindre bra med mitt utseende, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Troligen med Emelie någon gång då vi slängde fram våra extremt minimala pattar (ursäkta franskan) för varann och tävlade i hur jäkla… tomma de var. Men det är en grej mellan oss, ett slags fnissande åt kroppen mer än hatande av den? Eller?

I alla fall. Kroppen. Jag tänker att om jag inte bidrar till att göda mer utseendefixering hos kvinnor framförallt, och om jag inte bidrar till att vare sig minska eller öka kvinnors värde i relation till deras (eller mitt) yttre, så kanske jag bidrar pyttepyttepyttelite till att vi liksom får chilla lite mer kring det där. Sluta lägga så mycket tid och pengar och fokus på något som vi kanske kunde få ägna åt annat. Inte vet jag, skapande? Kreativitet? Annat?

Jag är där ibland såklart, självklart slinker det ett “åh, fin” eller “snygging” eller andra utseenderelaterade kommentarer även ur min mun (på tex instagram), men faktiskt vanligtvis inte. Hellre ful än fåfäng, myntade Lina (tror jag det var) en gång för länge sedan, och jag älskar det uttrycket. Jag vill våga vara “ful” (läs: sliten finnig dålig hårdag osminkad ojämn vikt eller vad som helst som råkar vara fallet) och ha en maxad personlighet snarare än orolig att inte vara fin på ytan. Jag vill också fake it til I make it. Ska jag någonsin bli älskad av en partner igen (hallå SKA JAG DET?) så kommer det få vara för annat. This person is medelålders och behöver få vara det.

En sak som jag tror underlättar – även om det låter konstigt och kanske som att jag håvar nu men tro mig, jag menar inte så – är att jag aldrig känt mig snygg. Inte som barn (hallå, fick jag inga utseendekommentarer av vuxna ens då? Jo? Eller?), inte i mellanstadiet, inte i högstadiet, inte i gymnasiet eller sedan jag blev vuxen. Jag har i hela mitt liv förlikat mig med att inte vara “en av de snygga” och har därmed, i olika faser och med olika fokus i olika perioder, fått hitta något annat att vara. Ett tag var jag “estet” eller kanske lite mer “flummig person som spelar gitarr och har långt svart rakt hår”. Ett tag identifierade jag mig extremt mycket med britpopen och typ Jarvis och Brett och dom. Det var iofs inte helt befriat från utseendefixering, alla “subkulturer” kommer ju med sina koder såklart. Men att vara snygg, söt eller vacker var liksom aldrig min lott. Jag tror att jag bestämde mig för att det var så baserat på en utebliven bekräftelse från killar när jag var liten. Okej DET är fan sorgligt. Men så var det.

I mellanstadiet var jag bästis med den snyggaste och roligaste (i min mening – kan inte svara för hur verkligheten såg ut på ett objektivt plan här) tjejen som alla tuffa killar ville hänga med eller vara ihop med. Hej Cissi förresten, om du läser här. Hoppas det är okej att jag använder dig som exempel även om du kanske inte håller med om min bild. I alla fall. Hon var centrum, jag och killarna kretsade runt i något slags omlopp där jag ville vara hon, och killarna vara med henne. Vi var polare allihopa och jag antar att jag drömde och drömde om att få bli den där de ville vara ihop med, men det verkade inte stå i mina stjärnor så att säga. Slutsatsen var att jag inte var snygg, helt rimligt tänkt eller hur? På ett sätt ändå bättre än slutsatsen att jag var tråkig och meningslös som människa.

Detsamma hände, fast på ett lite annat sätt, i högstadiet. Alla var överens om att Linda var snyggast i klassen, alla jag visste. Det pratades en hel del utseende där i högstadiet. Listor gjordes. Rosor delades ut på alla hjärtans dag (se inlägg nedan, hashtag #bitter). Hon var min bästa vän i så himla många år (hej Linda) och här vet jag att vi troligen inte delar samma bild av hur det var. Men min var att hon var den åtråvärda och jag var kompisen till den åtråvärda. Vi hade så roligt och på fler än ett sätt är mina år mellan 14 och 20, då vi umgicks kanske varje dag, mina finaste. Jag lärde mig mycket om vänskap då. Om systerskap, liksom. Samt alkohol, ehe. Och äldre män. Men ja, en etablerad bild av att vara en snygging skaffade jag mig dock inte.

Jag tror att det som hände någonstans på vägen var att jag liksom förlikade mig, och bara “okej, nu har vi det här att jobba med, vad kan vi göra av det? Kan jag vara en bra och rolig kompis? Högst troligen. Kan jag bli älskad av en som inte sätter “snygghet” överst på listan av viktiga egenskaper? Jo men det låter rimligt. Kan jag skaffa mig en karaktär och humor och försöka att hanka mig fram på det? Tja, jag kan försöka”.

Och sån tror jag att jag blev. Jag hoppas detta inte framstår som en sorglig historia nu, då har jag berättat fel. Min poäng är att snygghet och utseendebekräftelse liksom inte är något jag saknar för det känns som något jag aldrig haft. Och att jag så himla länge liksom vetat att jag har andra värden och typ… Att det är okej? Eller TYP okej. Allra mest maxat hade naturligtvis varit att vara snygg också.

Har heller aldrig såvitt jag kan minnas tyckt att det varit något problem om utseendebekräftelse uteblivit i mina kärleksrelationer. Minns noll tillfällen då jag bett om att få höra att jag är fin, eller blivit sur/ledsen för kommentarer som sagts eller uteblivit eller så. Mina partners har såklart sagt det, och säkert haft en del grejer de gått igång på med mitt utseende, men det var aldrig grejen?

Gud vad jag tappar poängen och spårar iväg någonstans jag inte vet vart jag ska landa i nu. Men okej. Kroppsnojor var det ja. Jo! Jag tycker att det är hemskt och vidrigt och bortkastat och ett lopp vi fan aldrig kan vinna att slåss mot våra utseenden. Alla är äldre nu, sjöng Håkan. Och med åldern kommer, tja, ålderstecken. Och åååååh, jag vill inte behöva bry mig om det mer än jag redan gör? Därför vill jag inte prata om utseenden. Inte om andras och inte om mitt. Inte om jag är snygg och absolut inte det andra alternativet heller.

Nu verkar det ju lite orimligt att Ivan kommer minnas sin tvåårsdag när han blir stor, och det kanske är lika bra. Tänker jag nu.

Missförstå mig rätt: vi gjorde så gott vi kunde och när vi lade oss vid 21.30 (ja han är BANANASPIGG om kvällarna efter sjukan) och gick igenom allt som varit roligt med dagen var vi överens om att det varit roligt att gunga, roligt att fika och dricka smoothie, roligt att träffa Bill i parken, roligt att Frida och Frans kom och hälsade på, roligt att mormor kom på besök, roligt att åka vagnen (?), roligt att bada badkar, roligt med ballongerna och paketen, roligt att prata i telefon med mormor och farmor och farfar och Lena. Och morbror. Roligt. Så jo, det var ju en del.

Men den där biten om att öron-ontet skulle komma tillbaka under natten och att en skulle behöva spendera sin tvåårsdag på närakuten och bli ganska bryskt undersökt i öronen varav det ena konstaterades vara “mycket rött” och troligen också mycket ömt av döma de ÄNDLÖSA skrik som följde på undersökningen, ja men det var väl kanske inte så roligt. Inte heller roligt att få de utskrivna dropparna droppade i öronen av dumma, dumma mamma. “Ivan är LESSEN” ljöd det mellan väggarna, varvat med “GÖR ONT”. Troligen så grannarna hörde. Jag kände mig som att jag misshandlade honom pga fick lov att hålla jävligt hårt när han försökte komma ur greppet för att inte riskera att råka sticka honom i öronen med pipen på droppflaskan. HU, detta ska alltså göras 2-3 gånger de närmaste dagarna nu. Hoppas det gör mindre ont snart. Glad att slippa penicillin är jag i alla fall. Och hoppfull om bättring snart.

I alla fall. Nu är han två!

Jag hatar alla hjärtans dag. Jag hatar den i år och förra året och det kanske låter som en helt rimlig reaktion från någon som inte längre har en partner att “fira” dagen med, men sanningen är att jag hatar den varje år. Den är så onödig. Exakt som Brita skriver på Elle idag (men jag skriver som vanligt från mobilen i sängen och orkar inte länka så kolla in det själva om ni känner att min referens behöver en kontroll, heh) är dagen dum av massor av anlednlngar. Den jag stör mig mest på är konsumtion. Den manar till konsumtion och vår värld behöver inte mer onödig konsumtion, den gör faktiskt inte det. Och sen är det det där med par-normen och hur det liksom ska vara en dag då de som lever i relationer tävlar i att blygsamt skryta om hur fantastiska partners just de har (“den här är inte bara X till mitt barn och världens snyggaste och roligaste utan faktiskt min bästa vän också” osv osv osv i all oändlighet på alla sociala medier). Alltså KUL FÖR ALLA som lever i fina relationer men ärligt, vem bryr sig? Vad ska vi andra göra med infon om hur himla rätt just du träffat i din partner? Är det i själva verket dig själv du behöver övertyga? Okej det var lite hårt kanske. Det är ju härligt med kärlek och så. I en mörk värld där så många tycks hata och glömma bort varandra. Men liksom, kom på nåt nytt? Kärleksnormen är så himla öppna dörrar att slå in och de som i slutändan gynnas av alla rosor och nallar och krämer och presenter vi ger varandra är knappast vi själva, våra partners eller någon annan. Utom företagen vars produkter vi köper.

Minns med förskräckelse de här vidriga momenten i högstadiet när alla skulle få rosor (på LEKTIONSTID!) av hemliga beundrare också. Skräcken i att vara den enda som inte fick någon. Eller den enda i gänget. Att vara den där som ingen var hemligt kär i, tydligen. Att låtsas att man sket i det. Att gå hem och ba jahopp. Thanks for making it official.

Back in the good old day när jag levde med en som också levde var vi rörande överens om meningslösheten i denna dag. Det var skönt. När jag gick sex dagar över tiden kände jag ett visst mått av panik inför det faktum att Ivan kanske skulle tvingas fira sin födelsedag på Alla hjärtans dag i resten av sitt liv. Nu slipper han det, för han kom den 13:e. Ett mycket ballare datum om ni frågar mig.

På alla hjärtans dag 2014 ösregnade det precis hela dagen och vi låg på patienthotellet på Sös och jag lärde mig amma och det var fredag och grått som tusan men varmt inuti och på tv visades På spåret på kvällen. Min kille sprang varv efter varv ned till huvudentrén och den Pressbyrå som var öppen hela dagarna. Köpte godis och frukt. Fan, det var en härlig dag ändå. Men inte berodde det på några hjärtans dagar exakt. Det var gott nog att vi fanns och att Ivan mådde bra och att samtliga i gängets hjärtan slog.

Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir.

Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu.

Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika.

Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss.

Men jag saknar er. For what it’s worth.

Jag fattar att alla föräldrar är olika och jag fattar att alla barn är (SJUKT JÄVLA) olika men jag fattar fattar fattar (!) inte hur en (eller två) kan orka att skaffa fler än ett barn. Nu kommer ni säga att det är inte dubbelt så jobbigt och de hjälper och roar varandra och ensambarn är liksom inte så kul för ungen faktiskt och du kanske inte fattar för du är ju ensamförälder och så vidare och så vidare och så vidare. Men jag vidhåller. Förstår inte hur man orkar. Idag efter lämningen stod jag en stund med en av Ivans förskolepolares mamma på gatan och vi pratade lite om de olika demoner som tycks ha studsat in i våra jämngamla kids hjärnor på sistone (deras hade tex fått ett affektanfall som gjorde att hen slutade andas och blev blå – alltså fatta skräcken) och hon verkar så klok och rolig och rar, men om mindre än en månad kommer deras andra barn. Deras första fyller alltså två ungefär samtidigt. Hallå det är ju vansinnigt! Hur VÅGAR de ens? Ettan som härjar i stil med Ivan om kvällarna och fortfarande vill bli buren och sitta i knät och sova mellan föräldrarna. Jag kunde typ inte sluta tänka på det under hela vårt samtal, att fy vad jag inte är där och gud vad jag skulle ha panik om jag snart skulle föda en liten bebis, ni vet en sån där med kolik och amma-hela-natten och inga nackmuskler och ja EN BEBIS. Mitt i detta vardagshärj! Så sjukt. Att folk orkar vill och vågar. Ville typ skrika MEN VI ÄR JU INTE REDO, det här är förhastat! Som att det vore min issue liksom.

Men ja. Nu är det ju inte jag som snart är där och tur är väl det för denna mamma klarar knappt av livet med en ynka unge. Nätt och jämnt.

I alla fall så insåg jag när vi stod där och pratade att hans sov-ångest sista dagarna påmint en del om hans lämnings-sorg i början av inskolningen. Vet inte varför jag tänker på den som sådan. Separation och liksom en ledsenhet jag inte kunnat råda bot på, som ju gått över till nästa gång vi ses (på morgonen) och som inte är farlig, bara obehaglig. Jag har tänkt att vi får rida ut den här ångesten för skiljas om natten ska vi ju. Undrar när vi ska börja sova isär förresten? Kanske vore ett projekt att bita tag i nån gång snart? Men äsch. Ingen brådska. Hatar inte att ha honom nära när han väl sover, om en säger.

Ett snabbt inlägg innan sömn. Ligger och lyssnar på honom andas fridfullt bredvid nu. Han sover så bra nu jämfört med tidigare, jämfört med så många månader i sträck av kass sömn.

Tänk att han fyller två alldeles snart förresten. Fy fan vad två år har gått snabbt. Och sakta. Jag minns inte ens vem jag var innan. All tid jag hade? All sömn jag fick? Allt jag inte visste. Allt jag trodde jag visste? Sån hybris jag gick in i föräldraskapet med, så snabbt den hybrisen grusades och jag väcktes upp till ett liv helt och hållet i någon annans – hans – våld? Och det här med kärleken. Att den är så kronisk? Så oavsett vad alltid närvarande? När jag hatar mitt liv så älskar jag honom. När jag hatar vår tillvaro så älskar jag honom. Allt jag kallat för kärlek fram tills dagen han kom är liksom något helt annat? Det här är liksom mer som en känsla som är en kroppsdel nu, något som aldrig går att klippa av. Så läskigt. Så stort.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Hade aldrig kunnat läsa mig till hur det här skulle bli. Han kom till världen alldeles helt och hållet med sin egna lilla special-personlighet och så har det fortsatt. Nu snart två år. Sjunger och pratar och älskar sina kompisar på förskolan och när jag hämtar honom och han inte ännu har sett mig, när han sitter vid nåt bord och leker med en lerklump eller pillar på några pärlor eller käkar en macka och snackar om något obegripligt (troligen relaterat till bussar) med sina små små vänner omkring sig, då kan jag liksom inte ens fatta att han finns. Tänk att han kom och sen blev han den där? Den där ljuvliga knasiga personen? Så full av energi och så intresserad av livet och människorna i det och fordon och pyssel? Att han skulle bli en unge som sjöng och spelade gitarr dagarna i ända? En som pratar och pratar och pratar?

Det kanske inte låter så här, för Gud vad jag använder bloggen till att öppna mig kring allt som är svårt och tungt och övermäktigt i vårt liv, men allt det där vägs hela tiden upp. Om jag inte vaknade till ännu en dag med honom, min ivan, skulle allt vara så grått och fattigt och jag bil aldrig ha en endaste millimeter av en annan unge än den jag har.