Nu verkar det ju lite orimligt att Ivan kommer minnas sin tvåårsdag när han blir stor, och det kanske är lika bra. Tänker jag nu.
Missförstå mig rätt: vi gjorde så gott vi kunde och när vi lade oss vid 21.30 (ja han är BANANASPIGG om kvällarna efter sjukan) och gick igenom allt som varit roligt med dagen var vi överens om att det varit roligt att gunga, roligt att fika och dricka smoothie, roligt att träffa Bill i parken, roligt att Frida och Frans kom och hälsade på, roligt att mormor kom på besök, roligt att åka vagnen (?), roligt att bada badkar, roligt med ballongerna och paketen, roligt att prata i telefon med mormor och farmor och farfar och Lena. Och morbror. Roligt. Så jo, det var ju en del.
Men den där biten om att öron-ontet skulle komma tillbaka under natten och att en skulle behöva spendera sin tvåårsdag på närakuten och bli ganska bryskt undersökt i öronen varav det ena konstaterades vara “mycket rött” och troligen också mycket ömt av döma de ÄNDLÖSA skrik som följde på undersökningen, ja men det var väl kanske inte så roligt. Inte heller roligt att få de utskrivna dropparna droppade i öronen av dumma, dumma mamma. “Ivan är LESSEN” ljöd det mellan väggarna, varvat med “GÖR ONT”. Troligen så grannarna hörde. Jag kände mig som att jag misshandlade honom pga fick lov att hålla jävligt hårt när han försökte komma ur greppet för att inte riskera att råka sticka honom i öronen med pipen på droppflaskan. HU, detta ska alltså göras 2-3 gånger de närmaste dagarna nu. Hoppas det gör mindre ont snart. Glad att slippa penicillin är jag i alla fall. Och hoppfull om bättring snart.
I alla fall. Nu är han två!
Recent Comments