Jag hatar alla hjärtans dag. Jag hatar den i år och förra året och det kanske låter som en helt rimlig reaktion från någon som inte längre har en partner att “fira” dagen med, men sanningen är att jag hatar den varje år. Den är så onödig. Exakt som Brita skriver på Elle idag (men jag skriver som vanligt från mobilen i sängen och orkar inte länka så kolla in det själva om ni känner att min referens behöver en kontroll, heh) är dagen dum av massor av anlednlngar. Den jag stör mig mest på är konsumtion. Den manar till konsumtion och vår värld behöver inte mer onödig konsumtion, den gör faktiskt inte det. Och sen är det det där med par-normen och hur det liksom ska vara en dag då de som lever i relationer tävlar i att blygsamt skryta om hur fantastiska partners just de har (“den här är inte bara X till mitt barn och världens snyggaste och roligaste utan faktiskt min bästa vän också” osv osv osv i all oändlighet på alla sociala medier). Alltså KUL FÖR ALLA som lever i fina relationer men ärligt, vem bryr sig? Vad ska vi andra göra med infon om hur himla rätt just du träffat i din partner? Är det i själva verket dig själv du behöver övertyga? Okej det var lite hårt kanske. Det är ju härligt med kärlek och så. I en mörk värld där så många tycks hata och glömma bort varandra. Men liksom, kom på nåt nytt? Kärleksnormen är så himla öppna dörrar att slå in och de som i slutändan gynnas av alla rosor och nallar och krämer och presenter vi ger varandra är knappast vi själva, våra partners eller någon annan. Utom företagen vars produkter vi köper.
Minns med förskräckelse de här vidriga momenten i högstadiet när alla skulle få rosor (på LEKTIONSTID!) av hemliga beundrare också. Skräcken i att vara den enda som inte fick någon. Eller den enda i gänget. Att vara den där som ingen var hemligt kär i, tydligen. Att låtsas att man sket i det. Att gå hem och ba jahopp. Thanks for making it official.
Back in the good old day när jag levde med en som också levde var vi rörande överens om meningslösheten i denna dag. Det var skönt. När jag gick sex dagar över tiden kände jag ett visst mått av panik inför det faktum att Ivan kanske skulle tvingas fira sin födelsedag på Alla hjärtans dag i resten av sitt liv. Nu slipper han det, för han kom den 13:e. Ett mycket ballare datum om ni frågar mig.
På alla hjärtans dag 2014 ösregnade det precis hela dagen och vi låg på patienthotellet på Sös och jag lärde mig amma och det var fredag och grått som tusan men varmt inuti och på tv visades På spåret på kvällen. Min kille sprang varv efter varv ned till huvudentrén och den Pressbyrå som var öppen hela dagarna. Köpte godis och frukt. Fan, det var en härlig dag ändå. Men inte berodde det på några hjärtans dagar exakt. Det var gott nog att vi fanns och att Ivan mådde bra och att samtliga i gängets hjärtan slog.
Recent Comments