21.30 och godnatt

by | Jan 4, 2015 | Uncategorized

Hej från sängen klockan halv tio *high life* men alltså vad ska en gööööra uppe då? Undrar trött moder på 36 jordsnurr som förmodligen fortfarande går igenom något slags hormonrace i samband med amningsavslutet. Herregud jag är så trött och tycker det känns så himla lyxigt att krypa ned ensam i sängen och ha huvudändan mot Ivans spjälsäng. Ligga och lyssna på honom snusa (alltså andas hallå ej snusa som i snusa) och ändå kunna sträcka ut min egen arma kropp åt det håll den behagar ligga. Carpe noctum liksom.

Men det är såklart inte hela sanningen, det här njutiga som jag beskriver. En annan halva av sanningen är att denna änka till bebismorsa går och lägger sig 21.30 för att hon just inte har något att göra, just inte vet om natten kommer bli en sådan då hon får sova eller en sådan då bebisen tänker vara vaken en himla massa, för att hon fortfarande har svårigheter med att “ta tillbaka livet” och fylla egentiden som kvällarna ändå skulle kunna bjuda på med något som betyder något.

De kvällar då ingen är här blir det mest att jag tassar omkring typ en timme efter att ivan somnat. Vågar inte göra ljud, knappt spola i kranen i köket, kommer inte till ro, ger upp och smyger in till ivan i stället för att läsa bok/se på serie/ringa en vän/vad man nu gör på kvällarna. I en kombination av sömnstress aka “jag behöver vila och vet inte om jag kommer få pga är ensam med 11-månaders” och livstrots aka “det var inte såhär det skulle bli, jag tänker inte börja göra det här till något annat än ett undantagstillstånd så kanske det visar sig att det är det”. Eller nåt. Inte som att jag på ett rationellt plan inte fattar att det här är DET, det här är mitt liv nu och jag kan välja mellan att sura och tjura över det, eller att göra det bästa av det. Jag fattar det och jag fattar vad rätt val i ekvationen är. Men ändå, är liksom inte helt redo. Måste få tjura lite till tror jag. Låtsas att jag inte är säker på att jag tänker gå med på att det var såhär det blev, för mig. För oss. Som att jag hade ett val. Som att det skulle göra någon skillnad.

Kvällarna känns så jävla ensliga fortfarande. Men med besök hos oss är jag också rastlös och vill gärna gå och lägga mig tidigt. Det är ingen ordning i skallen, helt enkelt. Men jag jobbar på det. Not to worry, folks.

Läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

by | Jan 3, 2015 | Uncategorized

Den textraden, av Håkan, minns jag att jag en gång relaterade till. Heartbroken över mitt ex som försökt få mig att uppskatta Proust (utan att helt lyckas) tyckte jag väl att raderna “talade till mig”, eller nåt. Well idag skulle jag kunna redigera den texten till “öppnar aldrig timehop igen för ända fram till “five years ago” gör för ont i mig (men six går däremot bra, då hade vi inte ens träffats och jag var förmodligen (okej inte förmodligen, jag VAR) heartbroken över Proust-mannen igen och firade jul med kusinerna såhär:

Slut på parentes. Med detta ville jag ha sagt att det är jobbigt att kolla på timehop och att fem och ett halvt år ändå är en lång, lång tid.

Ibland tittar jag dock på bilder från för sex år sedan och tänker titta där, där är allt precis som vanligt, där är jag en tjej som inte har träffat han som skulle bli far till mitt barn och sedan dö, där är jag inte ens i närheten av alla de där erfarenheterna. Kolla! Om det någonsin har varit “före” betyder det rimligtvis att jag någon gång kommer, på riktigt, känna mig “efter” hela den här grejen.

Äsch, lite flummigt kanske. Återgår till att försöka piffa till min annons på Lägenhetsbyte då.