Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom… den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.

Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.

Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är “synd” om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.

Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?

Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.

Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!

WOHO! Dags för måndag! Första advent är avklarad och det löste vi genom en jävla massa inomhuslek. Pga monsterväder i Stockholm. Alltså, snön var liksom som spikar i allas fejs oavsett riktning man försökte gå åt. Vi tog en promenad till Ringen och Ivan grät och skrek “mamma snön gör ILLA mig” från vagnen. Jahopp. Mig också, om nån hade frågat men det skedde inte riktigt så ptja, vi gick hem. Jag var stark och pigg hela lördagen men generellt sur och trist hela söndagen. Så kan det gå. Gick runt och städade och muttrade och diskade och tyckte att det var störigt med alla höger av stök som liksom växte fram samtidigt som jag tog tag i en annan. Och läggningen tog en dryg timme och jag var skiiiitsur när den var över. Och idag vaknade Ivan 6.30 vilket iofs är en helt vanlig tid för de flesta barn men inte mitt. Trodde inte mina ögon! Men som vanligt betydde mina viskande argumenteringar om att det “fortfara är natt” ingenting så vi klev upp. Nu sitter jag och lyssnar på stormen utanför och ska snart gå till först förskola, sen jobb. Säsongen för att gå på tå med andan i halsen är som bekant här. Jag har exakt dyra veckor på mig att färdigställa första utkastet av manuset till min bok. Det kan gå, men det kan också gå. Beroende på vab och barnvakter som just nu inte kryllar ihjäl sig i vår tillvaro. Jo, i fredags fick jag förresten gå på en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Var ute till nio! Kom dit halv åtta! Fatta FESTLIGT liv ändå.

Äeh. Nog om detta. Om det inte skinit igenom cirka jättetydligt ovan så är jag lite ostimulerad i kombination med stressad just nu. Men sådana tider har vi ju tagit oss igenom cirka tusen andra gånger så jag räknar med att det kommer ske även denna gång. Hepp!

Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.

Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls.

Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so.

Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det.

Adjö för nu!

Det är lite ovant, det ska jag inte sticka under stol med, att vara ensam med Ivan igen. Jag hann vänja mig vid att inte behöva sysselsätta oss dygnet runt, att se honom roas och stimuleras av dygnet runt-sällskap av ett annat barn (fattar EXAKT aspekten med varför syskon är bra nu – de roar verkligen varandra på ett sätt en ensam förälder knappast kan tävla med) och så plötsligt är det tillbaka till hur det var alla dagar i veckan fram till cirka juni tidigare i år. Det är välbekant och inte speciellt svårt, men gudarna ska veta att det är så mycket mer intensivt. Det här med att vara sitt barns enda sällskap. Och eftersom jag glömt bort hur det var har jag den här helgen funnit mig överrumplad över att det, tja, blev helg och så var den plötsligt här. Med svinkalla grader utomhus och inga planer alls. Jag har smsat och jagat ungefär alla vänner jag har med barn, men det var liksom lite kört. Alla hade andra planer. Var borta. Och så vidare. Och Ivan deklarerade redan vid tio att han ville träffa sina vänner faktiskt. Jag frågade vilka vänner han menade och han gjorde klart för mig att det var ungefär vem som helst som var ett barn. Jag hade inte hjärta att säga att vi inte skulle träffa någon så vid elva begav vi oss ut, som vi gjort så många gånger förr, och pusslade ihop en dag fylld av små stunder då vi lyckades pricka in några möten mellan vänner riktiga planer, så att säga. Vi började med att följa med Anna på en powerwalk runt årstaviken. Därefter lekte vi i Bryggartäppan en stund. Sedan mötte vi Emelie och Josef på Nytorget men då ramlade Ivan och slog i huvudet så han ville gå hem. Jag lyckades locka honom hem till Emelie och Josef (med löfte om plåster) och där landade vi en halvtimme. Innan Josef skulle åka till sin farfar över natten och Emelie skulle ladda inför en fest ikväll. Då gick vi till McDonalds. Därefter Söderhallarna, nu hade jag lyckats locka ut två förskolevänner till Ivan med respektive mamma. Vi trodde att vi skulle ses på bibblan men den var visst stängd pga allhelgona. Så barnen fick leka en halvtimme i bofills båge. Till synes oberörda av kylan, till skillnad från undertecknad, som frös rumpan av sig. Efter detta började klockan närma sig halv fyra och jag såg en ände på denna långa pusseldag. Hittade på ett ärende på Ica för att dra ut på tiden, gick och köpte det här viktiga: salt. Gick hem. Ivan fick ett kinderägg. Sedan lekte vi omhand lekrum typ en timme. Han var doktor och gav mig samt alla gosedjur sprutor. Och lagade mat (tacos och broccoli) en god stund. Efter detta åt vi en mycket näringsriktig middag (laxbullar och ris ehe) och så var det nästan kväll. Lekte med lera en stund. Nu är klockan fem över åtta och Ivan, som vaknade 9.15 imorse, är inte riktigt trött ännu. Det är däremot jag. Det är så himla SLITIGT att hänga runt ensam utan planer med sin pigga snart treåring alltså! Hade glömt!

Nog om det. Nu är det bara en dag var på helgen och sedan får förskolan ta vid i kampen om att stimulera mitt barn. Puh.

Igår var det två år sedan Ivans pappa dog. Vi åkte till kyrkogården och tände två lyktor för honom, jag och Ivan och hans farbror och min vän Frida. Det var fint. Det känns som att de senaste två åren gått oerhört fort och makalöst sakta på en och samma gång. Tittar jag på Ivan ser jag en helt annan person än den som förlorade sin pappa. Då pratade han inte, gick inte, kröp omkring och hade ungefär två tänder. Idag är han… så mycket mer än det. Han är min kompis och min motståndare i argumentationer, min förhandlingspartner och min stora kärlek. Han växer så det knakar och är en tidsmarkör över att tid verkligen förflutit. Själv känner jag mig å ena sidan precis som förr i tiden, å andra sidan som någon helt ny, annorlunda, annan än då. Det är svårt att förklara. Men det var en fin stund på kyrkogården i alla fall.

Resten av tillvaron är lite upp och ned, kan man säga. Det är svårt att beskriva den senaste tidens skeenden i vårt privatliv utan att bli väldigt… privat, och det kan jag inte bli utan att utelämna en eller flera andra personer. Vilket jag inte vill eller har rätt att göra. Så jag fattar mig kort tills vidare.

Vi träffar inte längre den andra familjen, den där som vi träffat sedan i början av sommaren ungefär. Ivan har inte längre någon bonussyster och jag är ingens bonusförälder. Sedan en kort tid tillbaka är det åter jag och Ivan, vi som är familjen, vi som tar oss fram genom tillvaron (i sällskap av våra vänner, familj och nätverk såklart) på egen hand igen. Det är både smärtsamt, sorgligt, svårt, nytt och ofattbart, men samtidigt det enda vi kan göra i det läge som har uppstått.

Ibland uppstår ett läge i en relation där allt blir absolut, ställs på sin spets. Där kan ett par antingen stå enade eller, som i vårt fall, med sorg i sinnen identifiera att våra liv, tempon, drömmar, planer och riktningar vill sig åt lite för olika håll. Och när det väl är uttalat, identifierat, bekräftat, vissa val har gjorts, så är det ganska svårt att ta sig tillbaka till den där dagen innan allt ställdes på sin spets.

Där har vi nu hamnat och i det läget har vi valt att gå isär. Eller, valt och valt förresten. Det kändes nog inte som ett val för någon av oss. Vi ville få det att fungera. Men det fanns liksom inget annat alternativ. I alla fall inte exakt just nu.

Tydligare än så kan jag inte beskriva vad som har hänt. Jag kanske återkommer i frågan, eller så gör jag inte det, men då vet ni i alla fall hur landet ligger precis just nu.

Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.

Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).

För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.

Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?

Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.

Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så… stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också.

Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig… sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.

Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så… mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It’s a lot, man.

Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.

Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.

Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.

Så kom då hösten och med den, sjukdomarna. Nytt för HT16 är att det är jag som föll offer för den första, inte Ivan (ännu). Så här ligger jag med låg feber och värk i kroppen och enorma svettningar och andfåddhet vid minsta rörelse och lätt frossa vid stillasittande. Plus en värkande, skärande känsla i halsen. Mmmmm, mysigt med höst hörni. Det finns dock några positiva aspekter av nuvarande tillstånd och det är att jag är sjuk ensam, det vill säga jag behöver inte samtidigt ta hand om en trött och gnällig liten en om dagarna. En annan positiv grej är att Ivan ju sover mer eller mindre hela nätterna (standarddygn: han sover 20.30-07.30) och det därmed blir ganska mycket tid över till att göra det jag orkar, vilket är ligga i en soffa eller säng. Och småfrysa. Och titta på serier. Den här sommaren har jag sett fem avsnitt av Stranger Things (inte min kopp te alls, tyvärr, så mycket åttiotalsklyschor och så slarvigt ritade porträtt), ett av Bloodline (var det inte ganska… tråkigt?) och ett av The Good Wife (gillade!). Jag har också läst halva I love Dick och halva The Girls. I övrigt står det ganska stilla i mitt kulturintag. Minns inte ens sist jag upptäckte en ny artist eller var på bio. Oh well andra tider kommer. Nog om detta (min mesiga sjukdom och kultur).

Snart byter jag fas i livet och det har jag för avsikt att berätta mer om inom kort. Men rent logistiskt sett så går jag ned på halvtid i mitten av september och då är tanken att jag ska skriva, skriva och skriva ännu mer om dagarna då jag inte jobbar. Jag har tänkt försöka vara disciplinerad. Att inte ägna min öronmärkta skrivtid åt att tvätta, hänga upp tvätt, diska, plocka undan och gå med återvinningen. Eller måla naglarna. Eller hamna i soffan framför sociala medier i två timmar. Vi får väl se om jag lyckas, ett som är säkert är i alla fall att tiden jag har på mig kommer att behövas. Tre månader på halvtid är tydligen inte speciellt mycket, har jag fått förklarat för mig av andra som skrivit böcker. Jag tyckte det lät som eoner av tid när jag fattade beslutet. Kanske räcker det om jag har kommit bara ganska långt vid årsskiftet. Kanske kan våren ägnas åt redigering, trots att jag jobbar heltid? Kanske kan jag vara mer disciplinerad även om kvällarna, trots att jag aldrig lyckats speciellt bra hittills? Vi får se.

Under de två veckor som passerat sedan jag skrev sist har Ivan alltså haft en underbar tid på sin nya avdelning på förskolan. Inte en enda gråtlämning på flera veckor. Jag har bytt metod när det kommer till förberedelser och det tycks fungera. I stället för att inte orka ta konflikten i att han blir ledsen när han vet att vi ska gå till förskolan redan hemma, har jag pratat om det redan innan vi lägger oss på kvällen innan. Imorgon ska vi gå till förskolan och mamma ska gå till jobbet. Samma sak morgonen efter. Det här är så himla mycket pedagogik 1A och jag vet att många som läser det här tänker “herregud, har du insett FÖRST NU att barn tycker om att få vara med och veta vad som gäller”, men ja, så är det, jag har börjat först nu. Ivan är med på noterna och vet vart han är på väg när vi rullar ut genom porten på morgnarna, och det har fungerat ypperligt. Det, och kombinationen med nya avdelningen, nya barngruppen som verkar så himla mycket lugnare än den tidigare, nya pedagogerna och att Ayton, hans polare sedan BB-tiden, numera också går i hans grupp och de leker hela dagarna.

På hemmafronten är det intensivt. Tvåbarnsföräldrar, I salute you. Hur är det ens fysiskt möjligt att räcka till för två barn samtidigt, om båda är under… säg, fem? Självklart har det med förändringarnas tider att göra och de två barnen som figurerar i just min familjebild har sina egna respektive sätt att hantera det nya på. Ivan till exempel, har gått och blivit extremt mammig (ok who am i kidding, det var han innan, men mer än någonsin förut då). Svartsjuk när jag pratar med, skojar med eller kramas med, de andra två i familjen, gnäller mer än han någonsin gjort innan, får utbrott när jag inte genast tar upp honom i famnen, har svårt att låta någon annan än jag närma sig osv. Han är inte sitt charmigaste jag den här tiden, det kan vi ändå vara överens om, och det säger min terapeut (ÄLSKAR henne) att jag ska vara riktigt nöjd över: han reagerar precis som en tvååring ska i det här läget. Han kommunicerar med de medel han har att han inte tycker att det känns lämpligt att dela sin mamma med två andra, och vi runtomkring försöker möta det så gott det går. För min del är utmaningen tålamod och att orka med att han gnäller och gråter så ofta. Det är helt nytt för mig, jag har ägnat över två års tid åt att tysta och lugna varenda pip som kommit ur hans strupe. Ta upp honom i famnen så fort han behövt det, låtit bli att duscha om han tyckt att det var läskigt med duschstrålens ljud mot badkaret osv. Jag inser själv att det inte håller, det blir ännu mer tydligt när en liksom speglas i någon annans föräldraskap. Plus att Ivan börjar bli så stor. Jag har ont i ryggen nu. Jag kan inte bära honom så fort han gnäller. Jag måste lära mig, och honom, att ibland får man vänta. Ibland är det okej att ett annat barn sitter i mitt knä en stund. Eller att de sitter där tillsammans. Det är inte lätt, men jag kämpar på. Dagen till ära med feber och halsont.

Nu: dags för alvedon, ipren, nässpray, esberitox, en kopp kaffe och snart, om en timme, hämta Ivan och försöka orka med åtminstone en halvtimme i parken efter förskolan innan det är dags för hemgång och härjet börjar igen. Hej så länge!

Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade “de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två” och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän.

(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga “jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa”. Det var också rörande.)

Sista vardagen innan förskolestart för ivan. Jag längtar nästan ihjäl mig. Ser måndagen som den första oasen efter ett maratonlopp jag egentligen aldrig hade kondition för.

Fyra veckor snart förbi. Fyra intensiva, bortom alla rimlighetens gränser intensiva, veckor med inga barnvakter och nästan inga pauser. Tvärtom. Adderade i stället dubbelt så många barn (dvs ett till) och vuxna (dvs en till) och därmed en förändringsprocess för Ivan som senaste veckan varit i extremt mamma-mode. Vi snackar pip och gnäll och utbrott när jag lämnar hans sida med två meter. Samtidigt som han njuter av att vi är fler, att det finns ett annat barn att vara med, lära av, härma och irritera. Hans vallhundstendenser har gått i taket på sista tiden. Var är X, frågar han så fort X försvunnit ut ur rummet. Jag vill vara med Y, säger han så fort Y gör något annat en stund. Ja men ni fattar. Massor av nytt att förhålla sig till och själv har jag stundvis känt att alla flerbarnsföräldrar är GALNA, alternativt stora hjältar. Går inte att jämföra i den här plötsliga förändringsfasen såklart, mot att ha två barn från början, det säger ju sig självt att det blir galet mycket mer intensivt. Att foga samman två vuxna med både väldigt lika men stundvis också olika syn på barn, att dra gränser, sovrutiner, stimulans och regler tar ju också sin energi. Det jag försöker säga är att det ska bli “ganska” skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Att barnvakterna avslutar sina semestrar och är tillgängliga oftare. Att förskolan ger små andhål igen. Jag behöver det. Jag behöver det verkligen.